På Tucholskys gravsten står det ingraverat Alles Vergängliche ist nur ein Gleichnis - Allt förgängligt är bara en sinnebild, vilket är en rad ur Goethes Faust. På den där nya minnestavlan kommer man att kunna läsa ett citat av Tucholsky, nämligen hans tre ledord Sprechen, schreiben, schweigen (tala, skriva, tiga). Han kallade dem för Die Treppe (trappan).
Men finns det någon litterär anledning till att vi svenskar skulle bry oss om Tucholsky? Ja, det kan man nog säga. Kurt Tucholskys mest kända roman, utan underdrift en publikssuccé, heter Schloss Gripsholm (Gripsholms slott, en sommarsaga). Den publicerades första gången 1931 och är ett av några få verk av författaren som finns översatta till svenska. Senast då den gavs ut var på 70-talet men finns att låna på vilket bibliotek som helst. Det är en "lättsam och rolig bok som beskriver ett slags paradisiskt undantagstillstånd där ondskan framträder bara tillfälligt, i form av en tysk barnhemsföreståndare". Det är en fantastisk karakteristik av boken, tycker jag, särskilt det där med ondskan i form av en tysk barnhemsföreståndare verkar riktigt läskigt. (Nej, jag har inte läst boken.) Tucholsky var mycket förtjust i Mariefred och tyskarna blev galna i hans roman. Nu vallfärdar de i tusental till Mariefred varje sommar för att bese Gripsholm och lägga blommor på Tucholskys grav.
Det kan också vara intressant att veta att Svenska PEN-klubben delar varje år ut Tucholsky-priset . Det går till en framstående författare som av politiska skäl inte kan verka i sitt hemland, utan tvingas leva i exil. Sist i raden av pristagare finns Dawit Isaak.
Så vist satte Tucholsky ett djupt spår i den svenska litterära myllan.
