onsdag, december 01, 2010

Nej tack

Heli är fyrtiotvå. Snygg. Tillsammans med maken Matti och en dotter som sprattlar i pubertetens rävsax bor hon fint i Helsingfors. Heli är kär i sin man och alltid kåt. Förut var hennes man kär i henne också men det var innan han började klä sig i mysbrallor och dega framför datorn. Hon blir inte klok på maken men kör ihärdigt med allehanda förföringsknep trots att målet sällan uppnås. Matti är antingen för trött, har huvudvärk eller så är tillfället fel.

Heli är jagpersonen i Anna-Leena Härkönens relationsroman Nej tack som lanseras som en humoristisk bok om ett tabubelagt ämne. Men vad är det som är tabu? Att en kvinna hugger sig fast som en terrier vid sin makes penis och tigger om sex eller att han drar sig undan? Visst, vi är kanske mer vana att se en omvänd rollfördelning. Men tabu? Inte heller humorn ligger just där. Det roliga finns i språkets kvickhet samt några enstaka komiska situationer. Fast dialogerna gnisslar ibland.

Att Heli jämt vill men inte Matti är kanske småroligt i början men snart anar man sig till att Mattis nej tack har orsaker som borde vålla oro snarare än locka till skratt. Äktenskapet knakar mer och mer i fogarna. Det klassiska försöket att på tu man hand åka på kärlekssemester blir en katastrof. Efteråt är Heli lika sextörstande; plus förödmjukad och arg. Att hon då faller för en femton år yngre man är en ren naturlag. Ett flertal orgasmer senare kommer Heli till ett vägskäl. Matti står redan där.

Nej tack är en roman om manlig depression och konsten att kommunicera. En ganska läsvärd sådan.


(Min recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren 2010-11-16. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Inga kommentarer: