söndag, december 12, 2010

En dag

Relationsromanen En dag av David Nicholls (i översättning av Pia Printz) har redan blivit lovebombad och så gott som sönderkramad av så många läsare att det här inlägget, som kommer att helt vara i linje med tidigare hyllningstal, känns verkligen som att bära ved till skogen. Jag gillar En dag helt reservationslöst för det är länge sedan jag myste så mycket medan jag läste en bok som när jag satt med den här. Eller satt och satt. Gick mest, eftersom jag lyssnade på boken som mp3, i uppläsning av Anders Ekborg. Så himla bra!

En dag är en kärleksroman och en vänskapsroman men också en samhällsroman och det som gör den speciell och annorlunda är upplägget, lika enkelt som genialt. Undertiteln till En dag är Tjugo år. Två människor. Snacka om en sammanfattande titel...

Det finns alltså två huvudpersoner - Emma och Dexter. Em och Dex, Dex och Em. De träffas första gången den 15 juli 1988 som är dagen för deras examen och tillbringar en natt tillsammans tänkt som en one night stand, men trots att de efteråt går skilda vägar korsas deras livsbanor ofta och regelbundet under de näst kommande tjugo åren. Em och Dex blir bästa vänner. De är som gjorda för varandra men att inse det är inte det lättaste för någon av dem, för hur mycket kärlek och ömhet det än finns de emellan händer det att de sårar varandra och det blir sår som ibland tar tid att läka. Dessutom är de ganska olika som människor och rör sig i helt olika miljöer. De har länge egna liv.

Datumet 15 juli är centralt i boken och grunden för hur handlingen byggs upp. Det är nämligen så att vi följer Emma och Dexter alltid bara under en enda dag varje år - just den 15 juli. Ett mycket spännande grepp som visar att författaren hyser stor tillit till läsarens förmåga att tänka själv. Det gillar jag. Vi har alltså två människor, en dag och en period på tjugo år under vilken huvudpersonerna sysslar med sådant som man allmänt gör mellan tjugo och fyrtio. Boken utspelar sig huvudsakligen i Storbritannien och Emmas och Dexters liv projiceras mot bakgrunden av vad som sker i landet mellan 1988 och 2008 - kulturellt, politiskt, ekonomiskt och socialt. Händelser man minns från nyhetssändningar.
Andra saker som har bidragit till att jag och många andra före mig blivit så förtjusta i boken är värmen i berättelsen, humorn, sorgen och sättet att komma nära personerna. Jag har fått en ralation till Em och Dex, jag har pratat med dem, gett dem råd, skällt på dem och tröstat dem. Jag har levt med dem, högst litterärt och tillfälligt, men ändå sörjde jag när avskedet kom då boken var slut. Speciellt Emma är en litterär person som man gärna skulle vilje träffa i verkligheten och prata om livets mening med.

Som jag sa så lyssnade jag på boken. Anders Ekborg är uppläsare och om jag skulle ge honom betyg i högläsning så skulle han få ett tveklöst MVG. Plus en stjärna i kanten. Jag vet inte hur valet av uppläsaren hade gått till, men resultatet blev klockrent. Tack Anders, du förhöjde min läsupplevelse.

En dag är en bok som bekräftar tesen att vi människor har en benägenhet att leta efter lycka på de allra konstigaste ställena utan att inse att den faktiskt allt som oftast kurar runt hörnet där man bor. Unna dig att påminnas om det - läs eller lyssna på Nicholls roman.

3 kommentarer:

Bokomaten sa...

Jag lärde mig verkligen också att tycka så himla mycket om de här människorna och berättelsen, trots att jag emellanåt tyckte båda var otroligt störiga, framför allt Dex förstås, men ingen är ju rätt igenom sympatisk och alla går ju igenom olika faser i livet så jag tyckte det var rätt skönt också att de båda hade stora negativa sidor. Som i alla fall jag kände igen både mig själv och andra i också förstås. Och hela det där att växa upp och alla de tidstypiska referenserna var underbara att läsa. Lovebombingen är verkligen välförtjänt.

It's all about Books/Bokbloggen sa...

Höll den i handen i Amsterdam för en dryg månad sedan utan att ha hört om den, men köpte två andra. Nu ska den beställas!

Evas värld sa...

Mig sa den här boken inte mycket. Pratig var den och jag utvecklade inte alls någon relation till huvudpersonerna mer än att Dex är otroligt enerverande ... jag undrar så vad som är så bra med den? Jag tycker att språket är ganska slarvigt och ser ingen fördjupning alls i den, personerna blir som seriefigurer för mig, mest yta. Förvirrande att så många gillar den :)