torsdag, december 23, 2010

"Den döende detektiven" - ett seriöst försök att läsa en deckare

Jag blev uppriktigt nyfiken på Leif GW Perssons nya, Den döende detektiven, som utnämndes till årets deckare av Svenska deckarakademin. Tyckte att GW var så rolig när han pratade om boken under sitt besök i Eskilstuna i samband med prisutdelningen härom veckan, att jag blev sugen på att sätta tänderna i en mordgåta, och varför inte just den här. En deckare om året är ungefär vad jag brukar unnar mig i genren och årets bästa deckare skulle/borde väl vara läsvärd. Så tänkte jag. Nu, när jag nästan har tagit mig igenom hela boken, undrar jag hur de böcker som inte vann var, för någon höjdarbok är Den döende detektiven inte. Eller så är deckare verkligen inte min grej - det kan vara så enkelt att jag saknar en gen, en speciell gilla-kriminalromaner-gen.

Den döende detektiven beskriver ett gediget polisarbete, visst. Ett spänningsmoment finns det också så klart, här i form av ett preskriberat sexmord på barn. Engagerande som bara den! Men ack så mycket floskler i fråga om persongalleri och irriterande språkliga upprepningar att jag undrar om någon överhuvudtaget har korrekturläst boken före utgivning. Det är det som enligt mig är felet med Den döende detektiven, och kom inte och säg att det bara är en deckare och inte någon nobelpristagare som jag har valt att läsa, så vad förväntar jag mig. Jag förväntar mig något originellt och välskrivet, deckare eller ej.

Jag är urtrött på det knäppa tilltalet "chefen" i boken och superirriterad över repliken "Jag hör vad du säger" som levereras minst en gång var femte minut. Antagligen oftare. Eftersom jag lyssnar på boken hör jag knappt något annat längre, det är som ett störande tics. Lyssnar bara efter repliken hela tiden och gör sedan ett sträck på pappret. Nej, det gör jag inte, men så känns det. Det finns fler favoritfraser som Persson håller sig med, jag skulle kunna räkna upp ytterligare fyra fem, men just den här tar första priset som irritationsmoment. Blir galen på den!

Jag undrar också varför tjejen som hjälper detektiven måste så förbaskat mycket likna Lisbeth Salander (och inte bara i ett avseende), varför ryssen som blir detektivens springpojke måste komma från ett barnhem, vara starkast av alla, se ut som Ivan från Rocky-filmerna och hysa ett ruggigt hämndbegär samt varför hela öga-för-öga-tand-för-tand-idén måste påminna så mycket om exempelvis Män som hatar kvinnor. Det finns till och med en snubbe i boken som heter Blomkvist. För mycket slump för min smak.

Som sagt lyssnar jag på Den döende detektiven. Uppläsaren är Peter Andersson och hans insats är jag mer än nöjd med. Synd att jag inte kan säga det samma om Perssons roman.

Jag har kommit så långt i handlingen att jag redan vet vem mördaren är (plus lite till), utom allt rimligt tvivel om man så säger, och undrar bara om jag orkar höra resten. Tveksamt. Det lutar åt att jag byter bok eftersom slutet känns alltför förutsägbart.

Så blev det med årets deckare för min del. Lusten att läsa lite kriminalromaner har snabbt gått över. Hur jag än försöker får jag ingenting ut av deckarläsning.

6 kommentarer:

Evas värld sa...

Byt bok Ivana! Leif GW Persson är en av våra allra mest överskattade deckarförfattare tycker jag. Jag har försökt några gånger men hakar upp mig på en massa schabloner och slarv, precis som du, har aldrig tagit mig igenom någon av hans böcker och tänker inte försöka en gång till!

Anonym sa...

Bra! Det är skönt att det är fler som tycker som jag vad gäller deckare. Det var många år sedan jag ödslade av min lästid på något sådant.
/mimmimarie

Anonym sa...

Jag gillar spännande böcker men är oändligt trött på deckare och alla dessa förutsägbara personligheter. Klart övervärderat. När ska förlagen satsa på något som både är spännande och välskrivet och nyskapande?

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Skönt att få lite medhåll för en gångs skull. Vanligtvis blir man halvt lynchad när man öppet visar en negativ inställning till deckare.

Vixxtoria sa...

Jag tror jag läst de flesta av GW:s deckare, och Den döende detektiven är nog den sämsta. Jag blev besviken. Men En annan tid, ett annat liv tycker jag är väldigt bra. Där löser han Palmemordet, vilket ju är på tiden.

Fast "Jag hör vad du säger" och "Mannen som kan se runt hörn" upprepas rätt många gånger i den och alla andra Persson-böcker...

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Vixxtoria: Jaha, säger du det. Då är jag ännu mera förvånad över att "Den döende detektiven" blivit årets bästa deckare.