Jag blev uppriktigt nyfiken på Leif GW Perssons nya, Den döende detektiven, som utnämndes till årets deckare av Svenska deckarakademin. Tyckte att GW var så rolig när han pratade om boken under sitt besök i Eskilstuna i samband med prisutdelningen härom veckan, att jag blev sugen på att sätta tänderna i en mordgåta, och varför inte just den här. En deckare om året är ungefär vad jag brukar unnar mig i genren och årets bästa deckare skulle/borde väl vara läsvärd. Så tänkte jag. Nu, när jag nästan har tagit mig igenom hela boken, undrar jag hur de böcker som inte vann var, för någon höjdarbok är Den döende detektiven inte. Eller så är deckare verkligen inte min grej - det kan vara så enkelt att jag saknar en gen, en speciell gilla-kriminalromaner-gen. Den döende detektiven beskriver ett gediget polisarbete, visst. Ett spänningsmoment finns det också så klart, här i form av ett preskriberat sexmord på barn. Engagerande som bara den! Men ack så mycket floskler i fråga om persongalleri och irriterande språkliga upprepningar att jag undrar om någon överhuvudtaget har korrekturläst boken före utgivning. Det är det som enligt mig är felet med Den döende detektiven, och kom inte och säg att det bara är en deckare och inte någon nobelpristagare som jag har valt att läsa, så vad förväntar jag mig. Jag förväntar mig något originellt och välskrivet, deckare eller ej.
Jag är urtrött på det knäppa tilltalet "chefen" i boken och superirriterad över repliken "Jag hör vad du säger" som levereras minst en gång var femte minut. Antagligen oftare. Eftersom jag lyssnar på boken hör jag knappt något annat längre, det är som ett störande tics. Lyssnar bara efter repliken hela tiden och gör sedan ett sträck på pappret. Nej, det gör jag inte, men så känns det. Det finns fler favoritfraser som Persson håller sig med, jag skulle kunna räkna upp ytterligare fyra fem, men just den här tar första priset som irritationsmoment. Blir galen på den!
Jag undrar också varför tjejen som hjälper detektiven måste så förbaskat mycket likna Lisbeth Salander (och inte bara i ett avseende), varför ryssen som blir detektivens springpojke måste komma från ett barnhem, vara starkast av alla, se ut som Ivan från Rocky-filmerna och hysa ett ruggigt hämndbegär samt varför hela öga-för-öga-tand-för-tand-idén måste påminna så mycket om exempelvis Män som hatar kvinnor. Det finns till och med en snubbe i boken som heter Blomkvist. För mycket slump för min smak.
Som sagt lyssnar jag på Den döende detektiven. Uppläsaren är Peter Andersson och hans insats är jag mer än nöjd med. Synd att jag inte kan säga det samma om Perssons roman.
Jag har kommit så långt i handlingen att jag redan vet vem mördaren är (plus lite till), utom allt rimligt tvivel om man så säger, och undrar bara om jag orkar höra resten. Tveksamt. Det lutar åt att jag byter bok eftersom slutet känns alltför förutsägbart.
Så blev det med årets deckare för min del. Lusten att läsa lite kriminalromaner har snabbt gått över. Hur jag än försöker får jag ingenting ut av deckarläsning.
