Att föda ett barn av Kristina Sandberg var en så totalt härlig och överraskande läsnjutning att jag blev alldeles häpen och lycklig. Det har hunnit gå en månad sedan jag läste boken och två veckor sedan min recension av den trycktes i pappersutgåvan av Eskilstuna Kuriren och jag har väntat otåligt på att få publicera texten också här på bloggen. Nu är det äntligen dags, nu kan även du kära bloggläsare ta del av min ljuva läsupplevelse. Så här skrev jag då om boken i tidningen den 28 november:Romanen Att föda ett barn av Kristina Sandberg är en fantastisk läsupplevelse, en av årets största. Åtminstone för mig. Kristina Sandberg som är utbildad psykolog författardebuterade 1997 med romanen I vattnet flyter man. År 2003 kom Ta itu och med den hennes litterära genombrott.
Att föda ett barn är en fängslande roman om sådant som inte sällan hamnar utanför den litterära parnassen, nämligen de så kallade kvinnliga erfarenheterna som inte har större spännvidd än vad avståndet mellan spisen, städskrubben och förlossningsbritsen är, men det är just där alla våra förmödrar alltid haft sitt drottningrike. Vad Sandberg gör i sin bok är att hon lyfter kvinnans värld från att vara trivial till att den handlar om livet och döden och allt där emellan. Det är mäktigt.
Att föda ett barn utspelar sig under sent 1930-tal och handlar om tjugoåriga Maj från Östersund. I början av boken arbetar hon som biträde på ett konditori i Örnsköldsvik. Trots att hon är förälskad i Erik råkar hon oförhappandes komma i säng med en sjutton år äldre man, fabrikörsonen Tomas, och det vill sig just så illa att Maj blir gravid. Hon älskar inte Tomas men gifter sig med honom, för vad är alternativet. Fången i en kropp hon allt mindre känner igen men mer och mer vantrivs med och gift med en man hon betraktar som en främling. Maj är en flicka som har gått och blivit på det viset, ett hårdsmält faktum för både Majs föräldrar och svärmodern. Så ser bokens yttre ramar ut.
Medan graviditeten obönhörligt framskrider, kämpar Maj med att förstå vad som förväntas av henne. Alla inre och yttre krav blir till en mardröm för Maj, tankarna går på högvarv i hennes huvud, så snabbt att de inte ens stannar för punkt, komma eller kolon. Frenetiskt väller orden fram över boksidorna, språket är en strid ström. Det ges inte heller tid att byta perspektiv. Oftast är perspektivet Majs och är det någon annans silas det genom Majs tankar tills det kommer ut i destillerad form. Ibland kliver också författaren in i tankeströmmen, diskret talar hon till Maj, tröstar och stöttar, ger henne ord på sådant som Maj inte har egna ord på, för det är 30-tal och det finns mycket som är namnlöst och onämnbart.
Maj kämpar med sin vardag som går ut på att hålla smutsen borta, grytorna kokande och kakfaten välfyllda. Matlagning och bakning är en viktig del av handlingen och det är fascinerande att det fungerar utan att man blir uttråkad. Självklart anstränger sig Maj också för att vara pigg, glad, lycklig och snygg. Hon vill så gärna! Ändå tvivlar hon på att hon duger. Men det äktenskapliga samlivet vill hon helst undvika, det skrämmer henne. Ensamheten om dagarna är inte heller lätt. Varför måste Tomas vara borta så mycket? Hans tilltagande alkoholism! Oron.
Kvinnovärlden har sällan beskrivits så levande som i det här fallet och det är utan överdrift jag vågar påstå att Sandberg sällar sig till skaran av sina stora författarmedsystrar, sådana som Moa Martinsson eller Kerstin Thorvall. I bokens centrala scener anknyter Kristina Sandberg till denna värdiga litterära tradition och gör det med ospelad självklarhet. Majs födelsedagsbjudning, barnets födelse och makens alkoholrelaterade sammanbrott är några av romanens sceniska höjdpunkter.
Jag blev mycket gripen av Majs kämpande mot osäkerheten. Hur hon tar uppgiften på största allvar, vill inte vika. Inte svika. Vad det kostar henne att förvandlas från en rädd, naiv och livsokunnig flicka till en kärleksfull mor och en stark maka. Hon ska orka stå emot livets smällar. Ska! Den största smällen får nog Maj uppleva i bokens sista del då det också uppstår ett slags antingen-eller-läge. En cliffhanger, berättartekniskt sett. Eftersom Att föda ett barn är den första boken i en planerad romantrilogi är en viss öppning i slutet acceptabel.
I en bra bok är varje ord viktigt. En bra bok har något livsväsentligt att berätta. En bra bok nöjer sig inte med att endast avbilda en verklighet. Att föda ett barn är en bra bok. Mycket, mycket bra. Och jag längtar redan efter fortsättningen.
Köp boken på Bokus
.
