fredag, november 26, 2010

Tyskspråkiga författare i min mors bokhylla - en fundering

Jag har en teori när det gäller den tyskspråkiga litteraturens ställning i Tjeckien respektive i Sverige. Jag tror att tyskspråkiga författare har av tradition en mer självklar plats i tjeckiska läsares bokhyllor än de har i Sverige och min teori går ut på att det dels beror på den historiska utvecklingen (fram till 1918 var Tjeckien en del av Österrike-Ungern), dels på den geogtrafiska närheten till två stora tysktalande länder. Deras böcker har liksom alltid legat nära till hands, åtminstone om de inte befunnits vara direkt livsfarkliga för kommunismen. Jag menar att mycket är gemensamt när det gäller referensramen och kulturella och litterära strömmar i det förgångna, såsom romantiken eller upplysningen. Det är nästan omöjligt att hitta en klar skiljelinje.

Jag började fundera på detta i samband med mottagandet av exempelvis Patrick Süskinds roman Parfymen som blev en enorm succé i Tjeckien och Centraleuropa redan i slutet på 80-talet då boken kom medan den aldrig blev någon större hit i de nordiska länderna, Sverige inräknat. Visst, filmen hjälpte boken på traven häromåret, men en bästsäljare kan man knappast tala om. Det är något med genren som inte riktigt funkar i Sverige, något förblir missförstått. Eller så ser man inte kopplingarna till det romantiska arvet. Eller jag vet inte, egentligen, jag bara tänker fritt lite grann.

Jag vet inte heller hur det är nyförtiden, det är ju arton år sedan jag hade lämnat Tjeckien och flyttade till Sverige, men innan dess var tyskspråkiga författare alltid på menyn - en del av de räknas som moderna klassiker. Författare som Erich Maria Remarque, Thomas Mann, Henrich Mann, Heinrich Kleist, Anna Seghers, Johannes Mario Simmel med flera hade sin givna plats i bokhyllorna. Sedan kom Süskind också. Alla i min bekanntskapskrets (och jag också) läste allt av Remarque, Simmel och Süskind. Simmel är kanske ingen höjdare längre, kanske en typ av lektyr som man växer ifrån men jag minns att Remarque var min absoluta favoritförfattare när jag var i arton- tjugoårsåldern. Och den första som jag valde att läsa på originalspråket, en stor upplevelse för mig då.

När jag igår genomförde en litterär besiktning av min mors bokhylla hittade jag ett flertal "gamla" böcker skrivna av just Mann, Seghers och Remarque. Kanske borde jag påpeka att min mamma har arbetarbakgrund och saknar högre utbildning, men ändå var den här typen av böcker en självklarhet för henne. Och för mig, allteftersom jag växte upp. Det tycker jag är intressant.

Förresten, kan det vara så att den kommunistiska regimen och dess censur gentemot moderna influenser bidrog till att klassikerna (tjeckiska, tyska, rysska mm) behöll sin ställning? För om man inte ville läsa romaner i socialistisk-realistisk anda fanns det bara klassikerna och den goda litteraturen kvar. Det finns inget ont som inte bär något gott med sig.

Nä, jag kanske borde avsluta mitt något osamannhängande inlägg. Hoppas ni fattar vad jag menar.

2 kommentarer:

Kurt sa...

Före 1940-talet fanns det mycket fler översatta tyska böcker i Sverige, och det var också vanligt med böcker på tyska. Tittar man på antikvariat så finns det fortfarande gott om tysk litteratur från den tiden.

Mikael sa...

Håller med föregående inlägg. Innan andra världskriget och den svenska kollektiva skuldbeläggningen för vad tyskarna (nazisterna) gjort, så var Tyskland det ledande kulturlandet för de flesta svenskarna. I synnerhet när det gäller litteratur och språk. Tyska var förstaspråk i skolan fram till 1944, lagom till krigsslutet. Tjeckien hade ju också fram till andra världskriget en stor tysktalande befolkning, ex. Kafka skrev ju på tyska.