onsdag, november 10, 2010

Syndaflodens år

Det förflutna är en stängd dörr, framtiden svår att föreställa sig. Året är 25 och bara några få människor har överlevt den vattenlösa syndafloden som svept över jorden. Margaret Atwoods nya roman Syndaflodens år utspelar sig i en värld där civilisationen brutit samman och det är människan som har sig själv att skylla. Syndaflodens år kan ses som en fristående fortsättning på dystopin Oryx och Crake (2003) eftersom några av karaktärerna ånyo gör entré.

Det är svårt att säga i vilket århundrade vi befinner oss; man kommer inte närmare tidräkningen än år 25 då en pandemi dödar de flesta människor på planeten, fast genom tillbakablickar tar vi även del av händelserna mer än ett decennium tidigare. Platsen är en icke närmare bestämd stad i USA.

Berättelsen i Syndaflodens år bärs upp av två starka kvinnor som har överlevt farsoten, Toby och Ren. Båda är på olika sätt märkta av livet och det är deras öden vi växelvis följer, både före och efter. Medan kvinnorna skildras som psykologiskt mångfacetterade personer med såväl starka som svaga sidor, förblir de manliga karaktärerna platta stereotyper hela boken igenom.

Syndaflodens år är ett komplicerat romanbygge och ingen lektyr för veklingar. I början fann jag boken rörig eftersom handlingen hoppar så raskt mellan olika årtal och personer. Det något udda inslaget i form av regelbundet återkommande religiösa psalmer hyllande naturens mångfald gjorde att mitt läsintresse initialt ansträngdes till det yttersta och jag var nära att ge upp, Atwood eller inte. Sedan blev jag van. Fortsatte.

Psalmer? Varför? Därför att en religiös vegansekt, Guds trädgårdsmästare, har en viktig roll i romanen. Adam Ett som är sektens andlige ledare förutspår apokalypsen och ser till att sektens medlemmar i god tid innan säkrar sina överlevnadsmöjligheter. Psalmerna ingår i hans predikningar som även de återges på boksidorna. Alla Adam- och Evorna som sektmedlemmarna kallar sig bor på stadens hustak där de odlar frukt, grönsaker och läkeörter. I sin Edens lustgård lever de på traditionellt vis och i samklang med naturen medan de firar den ena säregna helgonhögtiden efter den andra. Ordet kött är ett skällsord.

Allt eftersom berättelsen fortskrider står det klart att Toby och Ren tidigare varit medlemmar i trädgårdsmästarsekten och att de just därför, fast var och en på egen hand, beger sig på en riskfylld vandring tillbaka till Edenklippan i hopp om att hitta några fler överlevande.

Världens tillstånd innan syndafloden så som Atwood beskriver den är katastrofal. Överallt härskar våld, brutalitet, sexmissbruk och korruption. Det vimlar av hem- och skyddslösa klimatflyktingar, städerna är segregerade och allt styrs och övervakas in i minsta detalj av det ondskefulla bolaget CorpsSeCorps. Kanibalism är inget ovanligt och ekologin har gått i kras efter alla genmanipulationer som gått i överstyr. Många djurarter har försvunnit, några nya tillkommit. Bland annat finns det gröna kaniner, färgglada merHårfår, en genkorsning mellan lamm och lejon samt grisar med mänsklig hjärnvävnad och dubbla organ för transplantation. Och i skogarna kan man stöta på nakna homoider med stora blå erigerade penisar, redo att para sig så fort de känner lukten av östrogen.

Atwoods dystopi är skrämmande och parodisk i sin överanvändning av apokalypsattribut. Lite torr humor finns det också, men skrattet fastnar i halsen.

Till skillnad från romanens komplicerade uppbyggnad och mångbottnade handling är språket utan friktion, men alla nyuppfunna ord väcker uppmärksamhet. Översättaren Birgitta Gahrton kunde inte haft det lätt under översättningsarbetet. Djurnamn som looingar eller lamlejer kräver uppfinningsrikedom. I gengäld gjorde hon det lätt för sig när hon valde att behålla en del trista anglicismer.

Atwood har en tydlig agenda. Det märks att hon vill bli en aktiv part i klimatdebatten men tyvärr klarar hon det inte utan pekpinnar. Därför blir Syndaflodens år mest en agitationsbok mot köttätande och genmanipulation. Berättelsen lyfter aldrig.


(Recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren 2010-10-26 och återges här på bloggen med tidningens samtycke.)

Boken finns att köpa på Bokus eller på AdLibris.

2 kommentarer:

Vixxtoria sa...

Det framgår ju inte riktigt här att det var 2010 års sämsta bok ;-) (Fast om den varit publicerad i tidningen så är man ju alltid mer nyanserad, förstås).

Jag tycker faktiskt att boken lyfter ordentligt under andra halvan, men också jag tyckte den traskade på ganska ointressant i början. Mot slutet blir det lite action, när man så att säga har passerat den tidpunkt som Ren och Toby ger sina bakgrundsberättelser ifrån. Jag önskar att en större del av boken hade varit lite mer i "realtid".

Jag håller helt med om att översättaren inte kan ha haft det rätt, men anglicismerna (som kvarstår) känns ganska autentiska med tanke på den influens från engelskan som finns i svenskan ändå. Det troligaste är antagligen att man skulle ha haft fler anglicismer om det varit "på riktigt", haha.

Jag håller också delvis med dig om att det finns en del pekpinnar. Eller kanske framför allt en spegel. Hur slutar det om vi inte hejdar oss?

Men sammanfattningsvis tror jag att jag tyckte betydligt bättre om boken än du, då :-)

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Det var ju så att eftersom det ursprungligen var en tidningsrecension så var jag tvungen att uttrycka mig mer nyanserat än jag hade gjort i ett vanligt blogginlägg. Men i årssammanfattningen hamnade den boken på tristpallen som en klar segrare. Jag hade mycket svårt för "Syndaflodens år".