Jag tycker att det är beklämmande med all uppståndelse som varit kring boken Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer. Jag har inte läst boken, det skulle faktiskt aldrig falla mig in. Jag blir så himla illamående av spektakullära mediadrev som bara går ut på att kittla människors skvaller- och skandalsugna magar. Fy fan! Min lästid är alltför dyrbar för att spenderas på skvallerdrypande kommersiella smörjor mest byggda på rykten. Det är ju totalt vansinnigt. (Och ja, min initialt endast spontana uppfattning har fått gödning av tidningsrecensionerna.)Dagarna innan utgivningen gjorde förlaget Lind & Co gällande att det mycket snart skulle komma ut en kunglig biografi som avslöjar att kungen under 80- 0ch 90- talen hade för vana att bedriva utomäktenskapliga relationer, vistas på porrklubbar och umgås med kriminellt belastade personer. För övrigt "hemligstämplades" boken fram till utgivningsdatumet, inga recensionsexemplar skickades ut på förhand (har jag hört). Det gällde att piska upp stämningen. Naturligtvis kallades boken för en b i o g r a f i. Och svisch svisch var hela första upplagan såld redan på vägen från tryckeriet. Folk går på allt, ta mig sjutton. Förlaget och författartrion gnuggar nu sina händer och skrattar högljutt hela vägen till banken.
Men jag undrar om alla dessa människor som slängde sig över kungaboken utan att en enda sekund reflektera över vad det var för en bok, egentligen, de höll på att köpa, forfarande anser att de har gjort ett bra köp. Är inte alla dessa transkriberade intervjuer rätt tråkiga i längden? Saknar de inte helhetsbilden? En biografi ska(!) ju ge helhetsbillden över en persons liv. Blir man inte skeptisk mot att majoriteten av all "fakta" antingen kommer från anonyma källor eller från Expressen och Aftonbladet? Tidningsrecensionerna är inte nådiga, läs till exempel i DN, SvD, GP eller i SsvD.
Jag tror att hela spektaklet säger något viktigt - och föga smickrande - om det samhälle vi lever i. Mer än om kungen. Av någon anledning upplevs det som upplyftande att offentligt kunna kasta skit på någon annan, och ju kändare människan är desto bättre. Har 1600-talets häxprocesser fått en nyrenessans? På den tiden behövdes inte heller någon bevisföring utan det räckte gott och väl med rykten. För mig är det här också bara en variant av dokusåpor där det alltid måste finnas någon stackars sate som blir utröstad.
Recensenten i EK avslutar sin recension i dagens papperstidning med orden som säger att "om boken lyckas med något är det att frammana bilden av ett olyckligt djur i bur". Och jag ser framför mig kungens flackande blick under presskonferensen, den som redan hunnit bli klassisk.
Författarna? Är de stolta över sitt journalistiska arbete?
