Ian McEwans relativt nyutkomna roman Hetta handlar om Michael Beard, Nobelpristagare i fysik som forskar kring hur man skulle kunna utvinna energi ur vatten och därmed säkra jordens energiförsörjning. Artificiell fotosyntes kallas det. Men om man föreställer sig att Hetta är en angelägen roman om världens klimatproblem så har man fel. Klimatproblematiken är inte mycket mer än en kullis till en berättelse som handlar om herr Beards privata bravader under åren 2000, 2005 och 2009.Michael Beard är 53 år gammal, kort, fet och i mina ögon alltigenom osympatisk. Han är inbillsk, självgod och helt opålitlig i relationer. Hans femte äktenskap har just gått i kras eftersom han hade elva otrohetsaffärer på fem år. En skitstövel som frun har tröttnat på. Fast hon har också skaffat en älskare eller två, en hantverkare och så en forskarkollega till Beard. Men forskarkollegan har den dåliga smaken att gå och dö på ett för Beard besvärande vis, ett problem i raden av flera. Över huvud taget blir livet allt mindre dans på rosor för Beard-gubben. På jobbet går det också så där, kris på kris på kris.
Ian McEwan är en utmärkt författare och jag läser gärna hans böcker men Hetta känns mest som en repris på sig själv. Jag hade svårt att komma in romanen, men den tog sig någonstans på sidan hundra, kanske för att McEwan är ett sådant författarproffs. Och ja, sedan flyter Hetta på och är både en spännande och bitvis rolig (nästan farsartad) bok men något fattas där för mig. Ändå. Den här boken lever aldrig upp på ett sätt jag gillar, den litterära ytan är för blank och perfekt, jag kan inte fastna någonstans. Att det tekniskt sett inte ligger två grässtrån i kors någonstans retar mig.
Tänk så konstigt det kan bli. Vanligtvis söker jag efter välskrivna berättelser med ljus och lykta men när det gäller Hetta blir perfektionismen bara tråkig. Jag upplever boken som en produkt av McEwans perfekta stilistiska förmåga och blir mest glad när den tar slut. Tyvärr.
Boken finns att köpa på Bokus
