Boken som jag läser nu, som en motvikt till höstens alla boknyheter, heter
Snöns rike och är skriven av japanen
Yasunari Kawabata (1899-1972). Eftersom Kawabata fick Nobelpriset i litteratur 1968 passar hans bok perfekt så här bara några veckor innan årets Nobelfestligheter går av stapeln.
Snöns rike är en lågmält kärlekshistoria mellan den unga geishan Komako och den betydligt äldre Shimamura som dock inte längre känner för några passioner, så förhållandet är i princip dödsdömt på förhand. Det speciella med den här boken är att den gjorde Kawabata berömd som Japans främsta kvinnoskildrare. Och visst är jag beredd att hålla med om att porträttet av Komako är välskildrat.
Snöns rike är en kort roman (eller en lång novell?) och så här halvägs in i boken uppskattar jag framför allt Kawabatas finfina stilkonst. Språket är vackert. Mjukt och sensuellt.
"Någonstans inom sig såg Shimamura en fråga, lika tydligt som den hade stått skriven framför honom: Fanns det något samband mellan den kvinna hans hand mindes och den kvinna i vars öga ljusskenet från bergen hade glimmat till? Eller hade han ännu inte skakat av sig den förtrollning som utgått från aftonlandskapet i spegeln? Det föresvävade honom att det förbiflygande landskapet var en symbol för tidens flykt."Snöns rike kom ut för första gången 1948. Jag förvärvade mitt lätt gulnade exemplar genom att byta till mig det på Bokbytardagen i våras. Ett klipp, tycker jag.
