Det är nästan så jag känner stundens allvar när jag nu ska avslöja vilken deckare som vunnit utmärkelsen Årets bästa svenska kriminalroman, fast jag redan basunerade ut det på twitter i ett slags "direktsändning"i eftermiddags. Jag var nämligen på plats när Svenska Deckarakademin skulle tala ur skägget på Stadsbiblioteket i Eskilstuna vid 15-tiden. Och eftersom man knappast kan tala om ett mediauppbåd i samband med detta, så är jag troligen först att tala om resultatet för hela svenska folket, eller... tja... de få som läser den här bloggen i alla fall.
Fem svenska deckarförfattare var nominerade:
Grebe, Camilla & Åsa Träff: Bittrare än döden (W & W)
Kepler, Lars: Paganinikontraktet (Albert Bonniers förlag)
Lönnaeus, Olle: Mike Larssons rymliga hjärta (Damm)
Ohlsson, Kristina: Tusenskönor (Piratförlaget)
Persson, Leif G W: Den döende detektiven (Albert Bonniers förlag)
Och vinnaren? Det är Leif GW Persson som har skrivit årets bästa svenska deckare Den döende detektiven. Han var till och med på plats och underhöll publiken med sin torra humor. Han är en rolig gubbe, GW. Jag gillar honom mer och mer, måste jag erkänna. Fast han inte sällan är rätt dryg också.
De nominerade till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” var:
Faïsa Guène: Sista Beställningen på Balto (”Les gens du Balto”, övers: Lotta Riad, Norstedts)
Reginald Hill: Dödsmässa (”Midnight Fugue”, övers: Ulf Gyllenhak, Minotaur)
Arnaldur Indridason: Mörka strömmar (”Myrká”, övers: Ylva Hellerud, Norstedts)
Deon Meyer: Devils Peak (”Devil's Peak”, övers: Mia Gahne, Weyler)
Iain Pears: John Stones fall (”Stone's Fall”, övers: Nils Larsson, Brombergs)
Kepler, Lars: Paganinikontraktet (Albert Bonniers förlag)
Lönnaeus, Olle: Mike Larssons rymliga hjärta (Damm)
Ohlsson, Kristina: Tusenskönor (Piratförlaget)
Persson, Leif G W: Den döende detektiven (Albert Bonniers förlag)
Och vinnaren? Det är Leif GW Persson som har skrivit årets bästa svenska deckare Den döende detektiven. Han var till och med på plats och underhöll publiken med sin torra humor. Han är en rolig gubbe, GW. Jag gillar honom mer och mer, måste jag erkänna. Fast han inte sällan är rätt dryg också.
De nominerade till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” var:
Faïsa Guène: Sista Beställningen på Balto (”Les gens du Balto”, övers: Lotta Riad, Norstedts)
Reginald Hill: Dödsmässa (”Midnight Fugue”, övers: Ulf Gyllenhak, Minotaur)
Arnaldur Indridason: Mörka strömmar (”Myrká”, övers: Ylva Hellerud, Norstedts)
Deon Meyer: Devils Peak (”Devil's Peak”, övers: Mia Gahne, Weyler)
Iain Pears: John Stones fall (”Stone's Fall”, övers: Nils Larsson, Brombergs)
Vann gjorde Devils Peak av Deon Meyer. Det intressanta med den här boken är att den ursprungligen är skriven på afrikans eftersom författaren är sydafrikan. Känns uppfriskande med ett annat originalspråk än engelska, även om översättningen till svenska är från just engelska.
Svenska Deckarakademin tillkännagav även ett debutantpris i deckargenren och det gick till Anders de la Motte för boken Geim.
Efter tillkännagivandet och utdelningen av några andra priser gick programmet vidare med en diskussion på tema "Vart tar morden vägen?" Litteraturkritikerna Maria Neij och Gunilla Wedding försökte dels kartlägga hur deckargenren har förändrats de senaste åren, dels spå deckargenrens framtida utveckling.
De tycker sig se några stora trender:
1. Det kommer fler och fler deckare från andra delar av världen än den anglosaxiska, som till exempel från Sydafrika eller Laos.
2. Svenska deckare blir allt större i världen, tack vare Mankell och Larsson. Men ibland går det lite väl fort med lanseringen och inte alltid är det kvalitet som står i fokus.
3. Kvinnorna i deckargenren blir allt fler. Några stora författarnamn är Sara Paretsky eller Carol O´Connell.
4. Kvinnohjältar går från Annika Bengtsson-typen till Lisbet Salander-typen. Vardagskvinnorna är på tillbakagång.
5. Seriemördare är också på tillbakagång, åtminstone i Sverige.
6. Spöken, skräck- och övernaturlighetsspåret växer till sig.
Slutligen en personlig reflektion: Det där med deckare kanske inte är så tokigt i alla fall. Kanske skulle jag kunna unna mig denna genre som Ulf Durling från Deckarakademin definierar som "tröstlitteratur för vuxna barn".
