Utomämnes - förbjudna saker

Sådant som inte uttryckligen är förbjudet är tillåtet, är det inte så? I så fall är det lika bra att tydligt förbjuda användning av skjutvapen inne på banken. Men oss emellan, borde inte det vara självklart?! Den här skylten sitter i alla fall på dörren till en bank i staden där jag är just nu.

Bokhandel & café är en utmätkt kombination

Det finns ett ställe i min tjeckiska hemstad Brno som är helt utan konkurrens i fråga om en boknörds välbefinnande, nämligen mitt favvofik i en av stans största och bästa boklådor (ett stort sortiment på flera språk fördelat på två våningar). Jag kan gå omkring här i timmar för att sedan slå mig ner och ta en kopp kaffe eller te och läsa en stund. Eller blogga som nu. Dessutom är det rökfritt här, vilket annars inte hör till vanligheterna. Man kan säga att böckernas närvaro skyddar mot rökning, en positiv sidoeffekt av läsning. Icke att förakta förmodar jag. Visst, den här bokhandeln går inte att jämföra med sina världsberömda kusiner i Paris eller New York, men jag gillar den i alla fall. Dessutom har jag aldrig varit varken i Paris eller NY. Så bara därför.

Dagens svenska bokspaning visade att förutom Stig Larsson exponeras Jan Guillous Arn-trillogi samt tre fyra titlar av Torgny Lindgren (t.ex. Dorés bibel och Norrlands akvavit). Närvaron av Torgny Lindgrens böcker både förvånade mig och gladde mig, för jag föreställer mig att miljön han beskriver inte är helt lätt att uppskatta i översättning då böckerna kräver vissa kulturella referenser. Men jag har mer än gärna fel. Det är jättebra.

Slutligen några fina ord att ta till sig på vägen, sagda av filosofen Descartes. Jag fotade av dem där de hängde på en vägg någonstans:

Tyskspråkiga författare i min mors bokhylla - en fundering

Jag har en teori när det gäller den tyskspråkiga litteraturens ställning i Tjeckien respektive i Sverige. Jag tror att tyskspråkiga författare har av tradition en mer självklar plats i tjeckiska läsares bokhyllor än de har i Sverige och min teori går ut på att det dels beror på den historiska utvecklingen (fram till 1918 var Tjeckien en del av Österrike-Ungern), dels på den geogtrafiska närheten till två stora tysktalande länder. Deras böcker har liksom alltid legat nära till hands, åtminstone om de inte befunnits vara direkt livsfarkliga för kommunismen. Jag menar att mycket är gemensamt när det gäller referensramen och kulturella och litterära strömmar i det förgångna, såsom romantiken eller upplysningen. Det är nästan omöjligt att hitta en klar skiljelinje.

Jag började fundera på detta i samband med mottagandet av exempelvis Patrick Süskinds roman Parfymen som blev en enorm succé i Tjeckien och Centraleuropa redan i slutet på 80-talet då boken kom medan den aldrig blev någon större hit i de nordiska länderna, Sverige inräknat. Visst, filmen hjälpte boken på traven häromåret, men en bästsäljare kan man knappast tala om. Det är något med genren som inte riktigt funkar i Sverige, något förblir missförstått. Eller så ser man inte kopplingarna till det romantiska arvet. Eller jag vet inte, egentligen, jag bara tänker fritt lite grann.

Jag vet inte heller hur det är nyförtiden, det är ju arton år sedan jag hade lämnat Tjeckien och flyttade till Sverige, men innan dess var tyskspråkiga författare alltid på menyn - en del av de räknas som moderna klassiker. Författare som Erich Maria Remarque, Thomas Mann, Henrich Mann, Heinrich Kleist, Anna Seghers, Johannes Mario Simmel med flera hade sin givna plats i bokhyllorna. Sedan kom Süskind också. Alla i min bekanntskapskrets (och jag också) läste allt av Remarque, Simmel och Süskind. Simmel är kanske ingen höjdare längre, kanske en typ av lektyr som man växer ifrån men jag minns att Remarque var min absoluta favoritförfattare när jag var i arton- tjugoårsåldern. Och den första som jag valde att läsa på originalspråket, en stor upplevelse för mig då.

När jag igår genomförde en litterär besiktning av min mors bokhylla hittade jag ett flertal "gamla" böcker skrivna av just Mann, Seghers och Remarque. Kanske borde jag påpeka att min mamma har arbetarbakgrund och saknar högre utbildning, men ändå var den här typen av böcker en självklarhet för henne. Och för mig, allteftersom jag växte upp. Det tycker jag är intressant.

Förresten, kan det vara så att den kommunistiska regimen och dess censur gentemot moderna influenser bidrog till att klassikerna (tjeckiska, tyska, rysska mm) behöll sin ställning? För om man inte ville läsa romaner i socialistisk-realistisk anda fanns det bara klassikerna och den goda litteraturen kvar. Det finns inget ont som inte bär något gott med sig.

Nä, jag kanske borde avsluta mitt något osamannhängande inlägg. Hoppas ni fattar vad jag menar.

Augustpriset 2010

Årets bästa roman, årets bästa fackbok och årets bästa barn- och ungdomsbok. Bra val alla tre, tycker jag, även om det är fråga om av många förhandstippade favoriter. Nu måste jag skaffa Spill, så är det bara!

Imorgon bär det av till Svejk-landet

Till Tjeckien, till Tjeckien, detta fantastiska Svejk-land. Efter nästan ett och ett halvt års uppehåll åker jag imorgon för att hälsa på min familj och gamla kompisar. Stackars min make och hund lämnar jag hemma åt deras öde, så taskig är jag.

Det blir inte mycket tid till läsning i Brno, särskilt inte med tanke på att även viss kurslitteratur måste packas ner och noga studeras under vistelsen, men en eller två skönlitterära böcker tänker jag ta med mig. På planet dit ska jag läsa tyskt, har jag tänkt. Fast i översättning. Har påbörjat Vi barn från Bahnhof Zoo (eller Gänget i tunnelbanan som boken heter på svenska) av Christine F. Och som reserv tar jag Mrs Dalloway av Virginia Woolf, det lutar åt det just nu i alla fall (alternativet är Happy Sally av Sara Stridsberg). Sedan finns det böcker i mors bokhylla, om suget efter något annat eller gammal nostalgi skulle komma. För att inte tala om alla härliga boklådor jag måste kartlägga och finkamma - bara de inte har gått i konkurs under tiden. Och medan jag åker buss och spårvagn kors och tvärs ska jag lyssna färdigt på En dag. Det blir nog bra.

Vi syns, Tjeckien är inget internetlöst land och min lilla datorkompis ska förstås följa med.

Öronläser "En dag" och är fullständigt såld

Ljudboken som jag har i min mp3-spelare just nu är inget annat än den underbara, härliga och på alla sätt och vis förtjusande roman En dag av David Nicholls. Ja, just den boken som alla pratar om och lovebombar. Mycket tyder alltså på att jag redan är ansluten till de dunderförtjustas ständigt växande skara, fast jag har minst en tredjedel av boken kvar. Japp, helt såld är jag. Det är Anders Ekborg som är uppläsare och han är som klippt och skuren för uppgiften, tycker jag. Ett perfekt val. Jag vill inte att En dag ska ta slut. Hjälper det om jag lägger mig ner på golvet och börjar sparka och skrika viiiilll inteeee? Nä, tänkte väl det. Äsch, den stunden, den sorgen. Jag kan ju alltid börja om från början om jag vill, eller hur.

Årets bästa kriminalroman är korad

Det är nästan så jag känner stundens allvar när jag nu ska avslöja vilken deckare som vunnit utmärkelsen Årets bästa svenska kriminalroman, fast jag redan basunerade ut det på twitter i ett slags "direktsändning"i eftermiddags. Jag var nämligen på plats när Svenska Deckarakademin skulle tala ur skägget på Stadsbiblioteket i Eskilstuna vid 15-tiden. Och eftersom man knappast kan tala om ett mediauppbåd i samband med detta, så är jag troligen först att tala om resultatet för hela svenska folket, eller... tja... de få som läser den här bloggen i alla fall.

Fem svenska deckarförfattare var nominerade:

Grebe, Camilla & Åsa Träff: Bittrare än döden (W & W)
Kepler, Lars: Paganinikontraktet (Albert Bonniers förlag)
Lönnaeus, Olle: Mike Larssons rymliga hjärta (Damm)
Ohlsson, Kristina: Tusenskönor (Piratförlaget)
Persson, Leif G W: Den döende detektiven (Albert Bonniers förlag)

Och vinnaren? Det är Leif GW Persson som har skrivit årets bästa svenska deckare Den döende detektiven. Han var till och med på plats och underhöll publiken med sin torra humor. Han är en rolig gubbe, GW. Jag gillar honom mer och mer, måste jag erkänna. Fast han inte sällan är rätt dryg också.

De nominerade till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” var:
Faïsa Guène: Sista Beställningen på Balto (”Les gens du Balto”, övers: Lotta Riad, Norstedts)
Reginald Hill: Dödsmässa (”Midnight Fugue”, övers: Ulf Gyllenhak, Minotaur)
Arnaldur Indridason: Mörka strömmar (”Myrká”, övers: Ylva Hellerud, Norstedts)
Deon Meyer: Devils Peak (”Devil's Peak”, övers: Mia Gahne, Weyler)
Iain Pears: John Stones fall (”Stone's Fall”, övers: Nils Larsson, Brombergs)

Vann gjorde Devils Peak av Deon Meyer. Det intressanta med den här boken är att den ursprungligen är skriven på afrikans eftersom författaren är sydafrikan. Känns uppfriskande med ett annat originalspråk än engelska, även om översättningen till svenska är från just engelska.

Svenska Deckarakademin tillkännagav även ett debutantpris i deckargenren och det gick till Anders de la Motte för boken Geim.

Efter tillkännagivandet och utdelningen av några andra priser gick programmet vidare med en diskussion på tema "Vart tar morden vägen?" Litteraturkritikerna Maria Neij och Gunilla Wedding försökte dels kartlägga hur deckargenren har förändrats de senaste åren, dels spå deckargenrens framtida utveckling.

De tycker sig se några stora trender:

1. Det kommer fler och fler deckare från andra delar av världen än den anglosaxiska, som till exempel från Sydafrika eller Laos.

2. Svenska deckare blir allt större i världen, tack vare Mankell och Larsson. Men ibland går det lite väl fort med lanseringen och inte alltid är det kvalitet som står i fokus.

3. Kvinnorna i deckargenren blir allt fler. Några stora författarnamn är Sara Paretsky eller Carol O´Connell.

4. Kvinnohjältar går från Annika Bengtsson-typen till Lisbet Salander-typen. Vardagskvinnorna är på tillbakagång.

5. Seriemördare är också på tillbakagång, åtminstone i Sverige.

6. Spöken, skräck- och övernaturlighetsspåret växer till sig.

Slutligen en personlig reflektion: Det där med deckare kanske inte är så tokigt i alla fall. Kanske skulle jag kunna unna mig denna genre som Ulf Durling från Deckarakademin definierar som "tröstlitteratur för vuxna barn".

Har du läst den där Larsson?

Min 76-åriga mamma som bor i Tjeckien och är en flitig biblioteksbesökare frågade mig vid senaste telefonsamtalet om jag har läst den där Larsson, ja han med de där tre böckerna som är så spännande och som alla läser. En fråga som jag visste skulle komma, förr elle senare. Det blev senare, inte så mycket förr, men likväl väntat. Nä, det har jag inte, sa jag sanningsenligt. Det förvånar mig inte, replikerade min mor, du är ju så fisförnäm. Men vi normala människor gillar sånt. Där fick jag så jag teg.

Den tjeckiska utgåvan av "Milénium-komplet"

Det stormar kring Svenska Deckarbiblioteket

"Misshandel av ett kulturverk i Eskilstuna" lyder dagens kulturdebattrubrik i Eskilstuna Kuriren apropå kommunens beslut att flytta norra Europas första och enda Deckarbibliotek från sina fina ljusa lokaler där Svenska Deckarbiblioteket huserat i flera år till små och fönsterlösa utrymmen dit ingen människa hittar. Även i mina ögon är detta ett märkligt och sorgligt beslut. Det finns ett till kriminallitteraturbibliotek i Europa och det ligger i Paris. Så Eskilstuna har verkligen en särställning här som politikerna borde värna om på alla sätt och vis.

Förra året firade Svenska Deckarbiblioteket sitt 20-årsjubileum med pompa och ståt, vilket jag också bloggade om, och i år förpassas det till skuggorna. Snacka om att vinden har vänt. Men fråga mig inte varför, antagligen något rävspel bakom kulliserna (hela affären har nämligen även en personlig aspekt).

Svenska Deckarbiblioteket är en unik och viktig institution som fungerar huvudsakligen som ett forsknings- och studiebibliotek. Sammanlagt finns det omkring 14 000 volymer i Deckarbiblioteket och varje år tillkommer 80-100 nya svenska titlar, så beståndet växer så det knakar. Det finns även en stor klippsamling av recensioner från åren 1939-1979 och dessutom, vilket är Deckarbiblioteket extra stolt över, hela Maj Sjöwalls och Per Wahlöös referensbibliotek om kriminologi. Du kan läsa mer om samlingarna här om du är intresserad.

Många författare och forskare lockas till Eskilstuna och Svenska Deckarakademin brukar till och med förlägga ett par av sina möten här, bland annat det på hösten då man utser och tillkännager årets bästa svenska deckare respektive årets bästa översatta kriminalroman.

Eftersom det är imorgon eftermiddag som Deckarakademin har sitt höstmöte för att avslöja titeln på årets bästa deckare tänker jag åka dit och kolla läget. Efteråt blir det diskussion om deckargenrens utveckling under de senaste åren och vart den kan tänkas ta vägen framöver. Kan bli intressant. Deckarakademin ska också presentera sin egen kommande bok 221 bästa deckare du måste läsa innan du mördas. Haha, undrar om jag kommer att nappa, jag som inte är någon deckarfantast.

Har du hört talas om Deckarbiblioteket?

Bokbloggarnas litteraturpris 2010: "Vyssan lull" av Carin Gerhardsen

Fast jag är sent ute, säkert så sent att alla redan vet vem som vann, måste jag ändå åtminstonne kort omblogga att vinnaren av Bokbloggarnas litteraturpris heter Carin Gerhardsen och att titeln på den vinnande boken är Vyssan lull. En bok som jag inte har läst. Typiskt att just en sån skulle vinna! Inte heller har jag läst de två föregående böckerna i Hammarbyserien som har blivit så populära - Vyssan lull är bok nummer tre. Kul att bokförlaget Ordfront firar segern med att erbjuda Vyssan lull till specialpris även om jag själv inte kommer att utnytja erbjudandet. Jag fixar inte att läsa våldsamma deckare, jag gör bara inte det. Jag må gå misste om massor av spänning på det viset men så är det. Får skylla mig själv.

Prisutdelningen äger rum på Stora kulturbloggsprisgalan den 27 november 2010. Grattis!

Förresten trodde jag knappt mina öron när jag hörde priset omnämnas i kvällens Babel. Går bokbloggar nya tider till mötes?

Rockartisten Patti Smith får National Book Award

Patti Smith som har skrivit självbiografin Just Kids får nu det prestigefulla amerikanska litteraturpriset National Book Award för den, i kategorin bästa fackbok. Och Just Kids är helt fantastisk - en av de bästa böckerna jag läst under det här året. Minst. En läsupplevelse av det bestående slaget.

Och så här skrev jag om boken här på bloggen när det begav sig. Ett hett julklappstips från mig.

I sitt tacktal lär Patti Smith ha sagt följande (SvD, DN):

"Jag har drömt om att få skriva en egen bok som jag skulle kunna ställa i bokhyllan. Och snälla ni, överge inte böckerna oavsett hur avancerad tekniken blir. Det finns ingen mer vackert än böcker i vår värld."

Rosaglad läsning en frostgrå novemberdag

Det var så gråsilvrigt och dimmigt ute hela dagen, vackert på sitt sätt men för livlöst för min smak. Men så fiskade jag upp nya numret av Vi läser ur brevlådan och plötsligt blev världen lite färggladare. Min favvo-tidning i alla kategorier, denna gång i rosa. Ja, just det, får inte glömma att förnya min prenumeration nästa gång jag ska betala räkningarna. En liten julklapp till mig själv. Är du också Vi läser frälst?

Hetta

Ian McEwans relativt nyutkomna roman Hetta handlar om Michael Beard, Nobelpristagare i fysik som forskar kring hur man skulle kunna utvinna energi ur vatten och därmed säkra jordens energiförsörjning. Artificiell fotosyntes kallas det. Men om man föreställer sig att Hetta är en angelägen roman om världens klimatproblem så har man fel. Klimatproblematiken är inte mycket mer än en kullis till en berättelse som handlar om herr Beards privata bravader under åren 2000, 2005 och 2009.

Michael Beard är 53 år gammal, kort, fet och i mina ögon alltigenom osympatisk. Han är inbillsk, självgod och helt opålitlig i relationer. Hans femte äktenskap har just gått i kras eftersom han hade elva otrohetsaffärer på fem år. En skitstövel som frun har tröttnat på. Fast hon har också skaffat en älskare eller två, en hantverkare och så en forskarkollega till Beard. Men forskarkollegan har den dåliga smaken att gå och dö på ett för Beard besvärande vis, ett problem i raden av flera. Över huvud taget blir livet allt mindre dans på rosor för Beard-gubben. På jobbet går det också så där, kris på kris på kris.

Ian McEwan är en utmärkt författare och jag läser gärna hans böcker men Hetta känns mest som en repris på sig själv. Jag hade svårt att komma in romanen, men den tog sig någonstans på sidan hundra, kanske för att McEwan är ett sådant författarproffs. Och ja, sedan flyter Hetta på och är både en spännande och bitvis rolig (nästan farsartad) bok men något fattas där för mig. Ändå. Den här boken lever aldrig upp på ett sätt jag gillar, den litterära ytan är för blank och perfekt, jag kan inte fastna någonstans. Att det tekniskt sett inte ligger två grässtrån i kors någonstans retar mig.

Tänk så konstigt det kan bli. Vanligtvis söker jag efter välskrivna berättelser med ljus och lykta men när det gäller Hetta blir perfektionismen bara tråkig. Jag upplever boken som en produkt av McEwans perfekta stilistiska förmåga och blir mest glad när den tar slut. Tyvärr.

Boken finns att köpa på Bokus och på AdLibris.

Från sista tidens boknyheter till en gammal Nobelpristagare

Boken som jag läser nu, som en motvikt till höstens alla boknyheter, heter Snöns rike och är skriven av japanen Yasunari Kawabata (1899-1972). Eftersom Kawabata fick Nobelpriset i litteratur 1968 passar hans bok perfekt så här bara några veckor innan årets Nobelfestligheter går av stapeln.

Snöns rike är en lågmält kärlekshistoria mellan den unga geishan Komako och den betydligt äldre Shimamura som dock inte längre känner för några passioner, så förhållandet är i princip dödsdömt på förhand. Det speciella med den här boken är att den gjorde Kawabata berömd som Japans främsta kvinnoskildrare. Och visst är jag beredd att hålla med om att porträttet av Komako är välskildrat. Snöns rike är en kort roman (eller en lång novell?) och så här halvägs in i boken uppskattar jag framför allt Kawabatas finfina stilkonst. Språket är vackert. Mjukt och sensuellt.

"Någonstans inom sig såg Shimamura en fråga, lika tydligt som den hade stått skriven framför honom: Fanns det något samband mellan den kvinna hans hand mindes och den kvinna i vars öga ljusskenet från bergen hade glimmat till? Eller hade han ännu inte skakat av sig den förtrollning som utgått från aftonlandskapet i spegeln? Det föresvävade honom att det förbiflygande landskapet var en symbol för tidens flykt."

Snöns rike kom ut för första gången 1948. Jag förvärvade mitt lätt gulnade exemplar genom att byta till mig det på Bokbytardagen i våras. Ett klipp, tycker jag.

Sju författare till maten

Sedan 21 år tillbaka, i oktober eller november, anordnas det en härlig kväll i litteraturens tecknen i Eskilstuna då man först intar en festlig middag och dricker ett glas vin för att sedan luta sig tillbaka och lyssna på några svenska författare som varit aktuella under året. Årets upplaga ägde rum igår och författarna som närvarade var Nicklas Rådström (Månens anförvant), Louise Boije af Gennäs (Högre än alla himlar), Paolo Roberto (Italiensk fastfood), Maria Sveland (Att springa), Christina Jutterström (Uppfostrad av män) och Morgan Alling (Kriget är slut). Fredrik Lindström var med i egenskap av kulturpristagare och en uppfriskande bonus. Notera att deckarförfattare lyste med sin frånvaro. Måste vara ovanligt i dessa tider.

Det är svårt att sammanfatta en fem timmar lång författar- och bokkväll men några av godbitarna har förstås hamnat i anteckningsblocket.

Nickals Rådström var först ut. Han presenterade sin roman Månens anförvant och läste ett ganska långt stycke ur den. Jag minns formuleringen "det finns plats för allt i musiken" som jag tycker klingar vackert, men något större sug att läsa Rådströms bok fick jag inte, tyvärr. Kanske för att han verkade smått oengagerad?

Louise Boije av Gennäs var trevlig att lyssna på och det märktes tydligt att hon njöt av att träffa sina läsare, även de potentiella. I romanen Högre än alla himlar skriver hon om människor som möts, hon vill framhäva vänskap som en central kraft i våra liv. Den här boken är första delen i en planerad trilogi och när moderatorn frågade Louise hur det känns att ha två böcker oskrivna, svarade hon "tryck inte på min ömma punkt" och så skrattade hon. Eftersom boken är över 500 sidor tjock kan den förslagsvis användas som en dörrstopp, menade hon också. Men där höll moderatorn inte med, det vore på tok för dyrt. Haha, det förstås. Louise pratade också kort om sina litterära förebilder, främst klassikerna. Trots att det kan verka pretantiöst. Jane Austen är favoriten, för att hon är en sådan fantastisk betraktare av sin samtid.

Paolo Roberto, aktuell som kockboksförfattare. En skojig typ, lite kaxig. Men trevlig. För närvarande är han, anförtrodde han publiken, rätt upptagen med funderingar kring vem som ska spela Paolo Roberto i Hollywoodversionen av Millenium-filmerna. Brad Pitt? Danny DeVito?

Jag gillade Paolos tankar kringen maten och matlagningen. Det måste vara fel på människors prioriteringar när man renoverar köket för hundratusentals kronor och sedan bara lagar snabbmakaroner och värmer köttbullar i mikron. Att äta är en viktig handling i en familj, en kärlekshandling. Man borde ägna mer omsorg åt matlagning. Förresten tar det bara fyra minuter längre tid att koka riktig pasta i stället för snabbmakaroner. Och folk som säger att de inte kan laga mat? Fan heller, matlagning är ingen raketforskning, dessutom finns det hjälpmedel - kockböcker heter dem. I hans kockbok Italiensk fastfood finns det recept som tar max 30 minuter att fixa.

Maria Sveland å sin sida inledde med ett tacktal till snabbmakaronerna och köttbullarna. Utan dem hade hon knappast kunnat skriva någon av sina böcker. Förutom om sin bok Att springa pratade hon (som vanligt) om feminismen och om vikten att inte vara tysta, att våga vara arga. Inte acceptera orättvisor. "Det finns mycket att vara förbannat över här i världen och det är ett under att vi inte är mer förbannade än så här", sa hon. Ibland undrar jag om det inte är för jobbigt för Maria Sveland att gå omkring och vara så där arg hela tiden. Men någon måste göre det också. Hon ser till och med arg ut.

Christina Jutterström citerade vid ett tillfälle drottning Kristina: "Jag ägde makten, jag lämnade den med lätthet." Men så tillade hon: "Men fan tro´t när det gäller mig." Annars tyckte jag att hon gjorde ett lite skrytigt intryck där hon stod och radade upp alla sina toppjobb, trots att allt hon berättade var intressant. En värld man inte har inblick i som en vanlig dödlig.

Morgan Alling, maskrosbarnet och överlevaren. Vilken berättare och underhållare. Och klok, ödmjuk. Honom gillade jag skarpt. Han hoppas att hans självbiografiska bok Kriget är slut ska ge kraft och mod åt alla som delar hans erfarenhet av en otrygg uppväxt. Idag finns det 350 000 barn som lever i alkoholiserade familjer. "Ta inte skit!" rådde han oss alla i salongen.

Jag kom faktiskt hem med Morgans bok, signerad så klart. Jag vann den i boklotteriet, jippiii! Har aldrig vunnit förut. Är glad åt boken, själv ett maskrosbarn.

Och så var det Fredrik Lindström, vinnare av Eskilstuna-Kurirens Kulturpris 2010. För 30 år sedan jobbade han som springpojke på tidningen så priset på 40 000 kronor är ett slags försenad semesterersättning för den tiden. "Kul att ni inte skjuter budbäraren utan ger honom ett pris i stället", sa han. Av hans tacktal som var fullspäckat med lindströmsk humor, fyndigheter och knasigheter kommer jag inte ihåg så mycket (är omöjligt, karln är ju en språkspruta) definitionen av vad människan är för något: "Människan är den enda djurarten som snyter sig i underbyxorna för de ska ju ändå tvättas." Vad kan man invända?

Så där ja, det var årets litterära gästabud och senhöstens stora begivenhet i lilla Eskilstuna. Najs, najs.

En bibliotekarie från Hässleholm vann SM i bokberättande igår

Vinnaren i SM i bokberättande för bibliotekarier 2010 heter Mia Dimblad och kommer från Hässleholm. Ett stort grattis till henne!

Svante Weyler och Mia Dimblad som får pokalen (foto Göran G. Johansson)

Juryns motivering: ”Med stor inlevelseförmåga återgestaltar Mia Dimblad intryck och läseupplevelser, hon preciserar känslor och förmedlar böckernas innehåll med lika mycket återhållsamhet som explosiv kraft.”

Förresten, är det inte ungefär samma sak vi bokbloggare strävar efter vareviga dag? Jag bara undrar (som en retorisk fråga).

Silver tog Margareta Hagman från Gävle och bronsmedaljen gick till Eva Töllner från Jönköping. Grattis till dem också.

Mia Dimblad vann även publikens pris.

Om du missade information om bokberättar-sm så kan du läsa här.

En och annan kanske vill invända att man nuförtiden kan tävla i allting. Och det är nog sant. Men om en tävling kan främja konsten att berätta om bra böcker i syfte att inspirera till läsning, så är det utmärkt. Alla sätt är bra, utom de dåliga.

SM i bokberättande för bibliotekarier 2010

Bokberättar-SM: Fredagen den 12 november 2010, för första gången någonsin. Jag ska, hemifrån soffan, hålla tummarna åt Inger Holmberg som representerar Eskilstuna och vårt Stadsbibliotek. Bakom länken döljer sig all tillgänglig information - meningen med tävlingen, namn på alla tävlande, tävlingsregler, jurymedlemmar, program mm. Kanske finns din egen bibliotekarie också med och tävlar. Ett roligt arrangemang, tycker jag.

Syndaflodens år

Det förflutna är en stängd dörr, framtiden svår att föreställa sig. Året är 25 och bara några få människor har överlevt den vattenlösa syndafloden som svept över jorden. Margaret Atwoods nya roman Syndaflodens år utspelar sig i en värld där civilisationen brutit samman och det är människan som har sig själv att skylla. Syndaflodens år kan ses som en fristående fortsättning på dystopin Oryx och Crake (2003) eftersom några av karaktärerna ånyo gör entré.

Det är svårt att säga i vilket århundrade vi befinner oss; man kommer inte närmare tidräkningen än år 25 då en pandemi dödar de flesta människor på planeten, fast genom tillbakablickar tar vi även del av händelserna mer än ett decennium tidigare. Platsen är en icke närmare bestämd stad i USA.

Berättelsen i Syndaflodens år bärs upp av två starka kvinnor som har överlevt farsoten, Toby och Ren. Båda är på olika sätt märkta av livet och det är deras öden vi växelvis följer, både före och efter. Medan kvinnorna skildras som psykologiskt mångfacetterade personer med såväl starka som svaga sidor, förblir de manliga karaktärerna platta stereotyper hela boken igenom.

Syndaflodens år är ett komplicerat romanbygge och ingen lektyr för veklingar. I början fann jag boken rörig eftersom handlingen hoppar så raskt mellan olika årtal och personer. Det något udda inslaget i form av regelbundet återkommande religiösa psalmer hyllande naturens mångfald gjorde att mitt läsintresse initialt ansträngdes till det yttersta och jag var nära att ge upp, Atwood eller inte. Sedan blev jag van. Fortsatte.

Psalmer? Varför? Därför att en religiös vegansekt, Guds trädgårdsmästare, har en viktig roll i romanen. Adam Ett som är sektens andlige ledare förutspår apokalypsen och ser till att sektens medlemmar i god tid innan säkrar sina överlevnadsmöjligheter. Psalmerna ingår i hans predikningar som även de återges på boksidorna. Alla Adam- och Evorna som sektmedlemmarna kallar sig bor på stadens hustak där de odlar frukt, grönsaker och läkeörter. I sin Edens lustgård lever de på traditionellt vis och i samklang med naturen medan de firar den ena säregna helgonhögtiden efter den andra. Ordet kött är ett skällsord.

Allt eftersom berättelsen fortskrider står det klart att Toby och Ren tidigare varit medlemmar i trädgårdsmästarsekten och att de just därför, fast var och en på egen hand, beger sig på en riskfylld vandring tillbaka till Edenklippan i hopp om att hitta några fler överlevande.

Världens tillstånd innan syndafloden så som Atwood beskriver den är katastrofal. Överallt härskar våld, brutalitet, sexmissbruk och korruption. Det vimlar av hem- och skyddslösa klimatflyktingar, städerna är segregerade och allt styrs och övervakas in i minsta detalj av det ondskefulla bolaget CorpsSeCorps. Kanibalism är inget ovanligt och ekologin har gått i kras efter alla genmanipulationer som gått i överstyr. Många djurarter har försvunnit, några nya tillkommit. Bland annat finns det gröna kaniner, färgglada merHårfår, en genkorsning mellan lamm och lejon samt grisar med mänsklig hjärnvävnad och dubbla organ för transplantation. Och i skogarna kan man stöta på nakna homoider med stora blå erigerade penisar, redo att para sig så fort de känner lukten av östrogen.

Atwoods dystopi är skrämmande och parodisk i sin överanvändning av apokalypsattribut. Lite torr humor finns det också, men skrattet fastnar i halsen.

Till skillnad från romanens komplicerade uppbyggnad och mångbottnade handling är språket utan friktion, men alla nyuppfunna ord väcker uppmärksamhet. Översättaren Birgitta Gahrton kunde inte haft det lätt under översättningsarbetet. Djurnamn som looingar eller lamlejer kräver uppfinningsrikedom. I gengäld gjorde hon det lätt för sig när hon valde att behålla en del trista anglicismer.

Atwood har en tydlig agenda. Det märks att hon vill bli en aktiv part i klimatdebatten men tyvärr klarar hon det inte utan pekpinnar. Därför blir Syndaflodens år mest en agitationsbok mot köttätande och genmanipulation. Berättelsen lyfter aldrig.


(Recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren 2010-10-26 och återges här på bloggen med tidningens samtycke.)

Boken finns att köpa på Bokus eller på AdLibris.

Kungaboken säger nog mer om vårt samhälle än om kungen

Jag tycker att det är beklämmande med all uppståndelse som varit kring boken Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer. Jag har inte läst boken, det skulle faktiskt aldrig falla mig in. Jag blir så himla illamående av spektakullära mediadrev som bara går ut på att kittla människors skvaller- och skandalsugna magar. Fy fan! Min lästid är alltför dyrbar för att spenderas på skvallerdrypande kommersiella smörjor mest byggda på rykten. Det är ju totalt vansinnigt. (Och ja, min initialt endast spontana uppfattning har fått gödning av tidningsrecensionerna.)

Dagarna innan utgivningen gjorde förlaget Lind & Co gällande att det mycket snart skulle komma ut en kunglig biografi som avslöjar att kungen under 80- 0ch 90- talen hade för vana att bedriva utomäktenskapliga relationer, vistas på porrklubbar och umgås med kriminellt belastade personer. För övrigt "hemligstämplades" boken fram till utgivningsdatumet, inga recensionsexemplar skickades ut på förhand (har jag hört). Det gällde att piska upp stämningen. Naturligtvis kallades boken för en b i o g r a f i. Och svisch svisch var hela första upplagan såld redan på vägen från tryckeriet. Folk går på allt, ta mig sjutton. Förlaget och författartrion gnuggar nu sina händer och skrattar högljutt hela vägen till banken.

Men jag undrar om alla dessa människor som slängde sig över kungaboken utan att en enda sekund reflektera över vad det var för en bok, egentligen, de höll på att köpa, forfarande anser att de har gjort ett bra köp. Är inte alla dessa transkriberade intervjuer rätt tråkiga i längden? Saknar de inte helhetsbilden? En biografi ska(!) ju ge helhetsbillden över en persons liv. Blir man inte skeptisk mot att majoriteten av all "fakta" antingen kommer från anonyma källor eller från Expressen och Aftonbladet? Tidningsrecensionerna är inte nådiga, läs till exempel i DN, SvD, GP eller i SsvD.

Jag tror att hela spektaklet säger något viktigt - och föga smickrande - om det samhälle vi lever i. Mer än om kungen. Av någon anledning upplevs det som upplyftande att offentligt kunna kasta skit på någon annan, och ju kändare människan är desto bättre. Har 1600-talets häxprocesser fått en nyrenessans? På den tiden behövdes inte heller någon bevisföring utan det räckte gott och väl med rykten. För mig är det här också bara en variant av dokusåpor där det alltid måste finnas någon stackars sate som blir utröstad.

Recensenten i EK avslutar sin recension i dagens papperstidning med orden som säger att "om boken lyckas med något är det att frammana bilden av ett olyckligt djur i bur". Och jag ser framför mig kungens flackande blick under presskonferensen, den som redan hunnit bli klassisk.

Författarna? Är de stolta över sitt journalistiska arbete?

Tre länder - ett språk: Tyskspråkiga författare i min bokhylla

Eftersom temat för nästa års Bokmässa är Tre länder - ett språk, har ett flertal av bokbloggarna börjat göra förteckningar över böcker av tyskspråkiga författare. Böcker som de har i sina bokhyllor, lästa eller olästa. Syftet är att med gemensamma krafter få till en variant av en tyskspråkig litteraturlista men titlarna bör finnas översatta till svenska för att komma med. Initiativet kommer från Lyrans noblesser.

Min boklista ser ut på följande vis:

Timmen mellan hund och varg (roman, Silke Scheuermann)
Hjärtdjur (roman, Herta Müller)
Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv (roman, Herta Müller)
Crazy (roman, Benjamin Lebert)
Parfymen (roman, Patrick Süskind)
På västfronten inget nytt (roman, Erich Maria Remargue)
Fritt fall (roman, Juli Zeh)
Våtmarker (roman, Charlotte Roche)
Sånger (lyrik, Friedrich Hölderlin)
Slottet (roman, Franz Kafka)
Amerika (roman, Franz Kafka)
Processen (roman, Franz Kafka)
Förvandlingen (novell, Franz Kafka)
Dagböcker 1914-1923 (Franz Kafka)
I straffkolonien och andra berättelser (noveller, Franz Kafka)
Siddhartha (novell/roman, Hermann Hesse, Nobelpriset 1946)
Katarina Blums förlorade heder (roman, Heinrich Böll, Nobelpriset 1972)
Högläsaren (roman, Bernhard Schlink)

Sedan har jag också boken Vi barn från Bahnhof ZOO av Christiane E som är en tragisk och gripande självbiografisk historia (nästan av dokummentär karaktär) om en ung tonårsflicka som hamnar i drogmissbruk. Jag tror inte att boken finns på svenska, men filmen (från ungefär 1980) med samma titel finns på dvd. Jag rekommenderar den!

Likaså kan jag varmt rekommendera På västfronten inget nytt, en fantastisk klassiker, samt den relativt nya Crazy som är lite annorlunda och som väckte en enorm uppståndelse i Tyskland när den kom ut 1999.

Och så här ser bokbloggarnas tyskspråkiga litteraturlista ut.

Bokmässan 2010 är död, länge leve Bokmässan 2011!

Bokmässan 2010 är död, länge leve Bokmässan 2011! Knappt har jag hunnit att skriva upp datumet för nästa års Bokmässa i min kalender förrän jag blivit inbjuden till att medverka i ett (bok)bloggprojekt på Bokmässan Community (bli gärna medlem du också, så kan du bland annat lyssna gratis på ett antal seminarier). Jag ska bli Bokmässans bloggambassadör! Inte bara jag själv, alltså, utan tillsammans med fjorton andra bokbloggare från hela landet. Roligt ska det bli! Nu ska vi få en gemensam och officiell plattform att glatt gruppkramas på. Nej, jag skojar så klart, kunde inte låta bli. Självklart ska vi inte gruppkarams, vi ska vara grymt seriösa. Jag/vi ska blogga på Fritt ord 3-4 gånger i månaden och ämnet är naturligtvis litteratur och kultur.

I det här fina blocket och med den snygga pennan ska jag anteckna mina idéer kring vad jag ska blogga om på Bokmässan Community. Så jag inte glömmer bort snilleblixtrarna, haha. Blocket och pennan är kära souvenirer från Bokbloggarcafét.

Temat för Bokmässan 2011 är tyskspråkig litteratur, vilket jag gillar. Tre länder, ett språk. Jag är ganska väl bevandrad i den klassiska tyskspråkiga litteraturen men har pinsamt stora luckor när det gäller den samtida. Det blir liksom inte av, särskilt inte att läsa på originalspråket fast jag kan tyska mycket bra. Och jag tycker om tyskan, den kan vara vacker och välljudande, tro det eller ej. Förresten, vill du veta vad jag skrev min d-uppsats i tyska om? Patrick Süskinds roman Parfymen. Min tes var att boken var en parodi på romantiken och det var också exakt det jag kom fram till. Mycket spännande. Gud vad roligt jag hade medan jag skrev. Drygt fyrtio sidor Parfymen-nörderi, det var härliga tider det! Tänk om Patrick Süskind kommer till Bokmässan 2011, det vore superhäftigt. Men tyvärr är han den skygga författartypen och så vitt jag vet så var det ganska tyst kring honom ett tag. Det finns/borde finnas fler böcker av honom översatta till svenska, så kolla gärna. Han är mycket läsvärd. En liten nätt bok som heter något i stil med Duvan, till exempel.

Min förhoppning är att jag under årets gång hinner uppdatera mig på området ny tyskspråkig litteratur så jag slipper skämmas när det väl blir dags att mingla på Bokmässan nästa höst. Lyran har redan sträckt ut sin hjälpande hand i form av en skräddarsydd läsutmaning. Och Karin kommer att hålla bokcirklar med inriktning på översatt tysk litteratur.

Allhelgonahelgen med "Funeral Blues"

Det är allhelgonahelg och jag tänker piska upp kyrkogårdstämningen lite grann. Men lugn, garanterat fritt från dysterhet. Bara ren vemod, skönhet, sorg och evig kärlek. Funeral Blues eller Stop all the clocks, som dikten också heter, är en poem av W.H. Auden (1907-1973). Det är en otroligt vacker dikt och en av de finaste känna-sorg-dikterna som jag vet över huvud taget. Klicka på bilden och låt dig svepas med av känslorna som poesin och de vackra bilderna väcker.

Mitt ljudboksbibliotek växer

Ljudböcker har länge varit ett fullvärdigt alternativ till vanlig läsning för mig, jag brukar säga att jag läser med öronen. Har svårt att klara mig utan några längre perioder. Oftast sker lyssnandet i bilen på väg till och från jobbet, inte sällan när jag promenerar, ibland när jag står och stryker eller städar, då och då när jag målar. Jag gör ingen skillnad mellan böcker som har pärmar och som bara består av ljudvågor. En bok är en bok är en bok.

Jag minns när jag började med boklyssnandet, det var för drygt tio år sedan. Jag pluggade litteraturvetenskap och pendlade och mest av en slump upptäckte jag att ett flertal av klassikerna på litteraturlistan fanns att låna som ljudböcker på kassettband. Jag lånade dem. En free-style och ett par kassettband tog förhållandesvis liten plats i väskan samtidigt som jag kunde på-riktigt-läsa en annan bok hemma. Det var höjden av effektivitet, kändes det som, men också en annan typ av läsupplevelse. Konstigt nog var det mest så kallade klassiker som fanns som kassettböcker på mitt bibliotek på den tiden.

Lyssnandet gav mersmak och jag fick blodad tand, att läsa med öronen blev en vana och ett behov. Så småningom lämnade kassetbanden scenen och cd-skivorna gjorde inträde. Under några år hade jag alltid en cd-bok liggande i bilen. Cd-böcker var inget jag brukade köpa, de var alltid lånegods. Tills mp3-böckerna gjorde entré... Med dem förändrades också mina boklyssnarvanor för nu är det enkelt och lättviktigt att lyssna även när jag är ute och går med hunden.

En intressant iakttagelse som jag gjorde under övergången från kassettböcker till cd-böcker var att nyutgiven litteratur dominerade utbudet medan klassikerna var underrepresenterade. Men den nyutgivna litteraturen var nyanserad - jag vill minnas att det skönlitterära fältet var relativt brett från början. När det för inte så alldeles länge sedan började komma mp3-böcker var det nästan uteslutande deckare som gavs ut först, tätt åtföljda av relationsromaner med kvinnligt prägel. Det är lätt att lista ut vilka författarnamn som dominerar mp3-utbudet på biblioteket idag. Uppenbarligen hände något på vägen - ambitionen att tillgängliggöra litteratur gav vika åt ambitionen att sälja så mycket som möjligt med så lite möda som möjligt. Men det börjar ta sig, ingen ko på isen och ingen yxa i sjön. Sannerligen! Som tur är så har böcker utan-bäst-för-datum ingen brådska, de kan lugnt bida sin tid och vänta tills populärlitteraturen har gjort jobbet och banat vägen genom hörselgångarna.

Nu lite siffror (enligt DiWeekend 2010-09-24):

Under 2009 sjönk förlagens försäljning av ljudböcker med nästan 12% i pengar och 16% i volym - samtidigt som det gavs ut färre titlar på cd. Av de 846 000 sålda ljudbokstitlarna var, trots nästan en fördubbling i fjol, bara 8% nedladningsbara eller strömmade.

För en skådespelare innebär en ljudboksinspelning av en normallång roman ett ca 10-dagars jobb. Under ett pass på 3 timmar klarar man ca 40 sidor. Snittarvodet är 40 tusen kronor inlusive egna förberedelser och omläsningar.

Uppläsaren spelar en oerhört stor roll för upplevelsen av boken. Han eller hon kan både höja och stjälpa boken, tycker jag. Och man har sina favoriter, så klart, men bäst är det när författaren själv läser sin bok. Det gillar jag.

Med mp3-böckernas intåg föddes mitt egna ljudbibliotek och här om dagen märkte jag att jag nästan kan börja prata om en liten ljudbokshylla. Vad har jag för ljudböcker då? Här finns hela den brukiga listan som fram till idag innehåller 15 titlar:

Michail Bulgakov: Mästaren och Margerita

Lars Kepler: Hypnotisören

Torgny Lindgren: Minnen

Lena Ebervall: Ers Majestäts olycklige Kurt

David Lagercrantz: Syndafall i Wilmslow

Maria Sveland: Att springa

Kerstin Ekman: Mordets praktik

Mark Levengood: Hjärtat får inga rynkor

Mark Levengood: Sucka mitt hjärta men brist dock ej

Mark Levengood: Och jag läste att det var omöjligt att leva lyckligt förutan dig

Aino Trosell: Hjärtblad

Jerome K Jerome: Tre män i en båt

Sigrid Undset: Jenny

Jonas Jonasson: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Fjodor Dostojevskij: Brott och straff

Ers Majestäts olycklige Kurt och Hjärtblad har jag ännu inte lysnnat på och inte läst heller, de är nya tillskott.

Vad har du för förhållande till ljudböcker?

Bloglovin´

Jag har just registrerat Bokmania på Bloglovin. Men hur sjutton får jag till kategorin "litteratur"? Det funkar inte att spara valet.

Följ min blogg med bloglovin