måndag, november 29, 2010
Utomämnes - förbjudna saker


Bokhandel & café är en utmätkt kombination


fredag, november 26, 2010
Tyskspråkiga författare i min mors bokhylla - en fundering
Jag började fundera på detta i samband med mottagandet av exempelvis Patrick Süskinds roman Parfymen som blev en enorm succé i Tjeckien och Centraleuropa redan i slutet på 80-talet då boken kom medan den aldrig blev någon större hit i de nordiska länderna, Sverige inräknat. Visst, filmen hjälpte boken på traven häromåret, men en bästsäljare kan man knappast tala om. Det är något med genren som inte riktigt funkar i Sverige, något förblir missförstått. Eller så ser man inte kopplingarna till det romantiska arvet. Eller jag vet inte, egentligen, jag bara tänker fritt lite grann.
Jag vet inte heller hur det är nyförtiden, det är ju arton år sedan jag hade lämnat Tjeckien och flyttade till Sverige, men innan dess var tyskspråkiga författare alltid på menyn - en del av de räknas som moderna klassiker. Författare som Erich Maria Remarque, Thomas Mann, Henrich Mann, Heinrich Kleist, Anna Seghers, Johannes Mario Simmel med flera hade sin givna plats i bokhyllorna. Sedan kom Süskind också. Alla i min bekanntskapskrets (och jag också) läste allt av Remarque, Simmel och Süskind. Simmel är kanske ingen höjdare längre, kanske en typ av lektyr som man växer ifrån men jag minns att Remarque var min absoluta favoritförfattare när jag var i arton- tjugoårsåldern. Och den första som jag valde att läsa på originalspråket, en stor upplevelse för mig då.
När jag igår genomförde en litterär besiktning av min mors bokhylla hittade jag ett flertal "gamla" böcker skrivna av just Mann, Seghers och Remarque. Kanske borde jag påpeka att min mamma har arbetarbakgrund och saknar högre utbildning, men ändå var den här typen av böcker en självklarhet för henne. Och för mig, allteftersom jag växte upp. Det tycker jag är intressant.
Förresten, kan det vara så att den kommunistiska regimen och dess censur gentemot moderna influenser bidrog till att klassikerna (tjeckiska, tyska, rysska mm) behöll sin ställning? För om man inte ville läsa romaner i socialistisk-realistisk anda fanns det bara klassikerna och den goda litteraturen kvar. Det finns inget ont som inte bär något gott med sig.
Nä, jag kanske borde avsluta mitt något osamannhängande inlägg. Hoppas ni fattar vad jag menar.
måndag, november 22, 2010
Augustpriset 2010



Årets bästa roman, årets bästa fackbok och årets bästa barn- och ungdomsbok. Bra val alla tre, tycker jag, även om det är fråga om av många förhandstippade favoriter. Nu måste jag skaffa Spill, så är det bara!


Imorgon bär det av till Svejk-landet

Det blir inte mycket tid till läsning i Brno, särskilt inte med tanke på att även viss kurslitteratur måste packas ner och noga studeras under vistelsen, men en eller två skönlitterära böcker tänker jag ta med mig. På planet dit ska jag läsa tyskt, har jag tänkt. Fast i översättning. Har påbörjat Vi barn från Bahnhof Zoo (eller Gänget i tunnelbanan som boken heter på svenska) av Christine F. Och som reserv tar jag Mrs Dalloway av Virginia Woolf, det lutar åt det just nu i alla fall (alternativet är Happy Sally av Sara Stridsberg). Sedan finns det böcker i mors bokhylla, om suget efter något annat eller gammal nostalgi skulle komma. För att inte tala om alla härliga boklådor jag måste kartlägga och finkamma - bara de inte har gått i konkurs under tiden. Och medan jag åker buss och spårvagn kors och tvärs ska jag lyssna färdigt på En dag. Det blir nog bra.
Vi syns, Tjeckien är inget internetlöst land och min lilla datorkompis ska förstås följa med.


söndag, november 21, 2010
Öronläser "En dag" och är fullständigt såld

lördag, november 20, 2010
Årets bästa kriminalroman är korad



Kepler, Lars: Paganinikontraktet (Albert Bonniers förlag)
Lönnaeus, Olle: Mike Larssons rymliga hjärta (Damm)
Ohlsson, Kristina: Tusenskönor (Piratförlaget)
Persson, Leif G W: Den döende detektiven (Albert Bonniers förlag)
Och vinnaren? Det är Leif GW Persson som har skrivit årets bästa svenska deckare Den döende detektiven. Han var till och med på plats och underhöll publiken med sin torra humor. Han är en rolig gubbe, GW. Jag gillar honom mer och mer, måste jag erkänna. Fast han inte sällan är rätt dryg också.
De nominerade till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” var:
Faïsa Guène: Sista Beställningen på Balto (”Les gens du Balto”, övers: Lotta Riad, Norstedts)
Reginald Hill: Dödsmässa (”Midnight Fugue”, övers: Ulf Gyllenhak, Minotaur)
Arnaldur Indridason: Mörka strömmar (”Myrká”, övers: Ylva Hellerud, Norstedts)
Deon Meyer: Devils Peak (”Devil's Peak”, övers: Mia Gahne, Weyler)
Iain Pears: John Stones fall (”Stone's Fall”, övers: Nils Larsson, Brombergs)
De tycker sig se några stora trender:


fredag, november 19, 2010
Har du läst den där Larsson?
Den tjeckiska utgåvan av "Milénium-komplet"


Det stormar kring Svenska Deckarbiblioteket

Förra året firade Svenska Deckarbiblioteket sitt 20-årsjubileum med pompa och ståt, vilket jag också bloggade om, och i år förpassas det till skuggorna. Snacka om att vinden har vänt. Men fråga mig inte varför, antagligen något rävspel bakom kulliserna (hela affären har nämligen även en personlig aspekt).
Svenska Deckarbiblioteket är en unik och viktig institution som fungerar huvudsakligen som ett forsknings- och studiebibliotek. Sammanlagt finns det omkring 14 000 volymer i Deckarbiblioteket och varje år tillkommer 80-100 nya svenska titlar, så beståndet växer så det knakar. Det finns även en stor klippsamling av recensioner från åren 1939-1979 och dessutom, vilket är Deckarbiblioteket extra stolt över, hela Maj Sjöwalls och Per Wahlöös referensbibliotek om kriminologi. Du kan läsa mer om samlingarna här om du är intresserad.
Många författare och forskare lockas till Eskilstuna och Svenska Deckarakademin brukar till och med förlägga ett par av sina möten här, bland annat det på hösten då man utser och tillkännager årets bästa svenska deckare respektive årets bästa översatta kriminalroman.
Eftersom det är imorgon eftermiddag som Deckarakademin har sitt höstmöte för att avslöja titeln på årets bästa deckare tänker jag åka dit och kolla läget. Efteråt blir det diskussion om deckargenrens utveckling under de senaste åren och vart den kan tänkas ta vägen framöver. Kan bli intressant. Deckarakademin ska också presentera sin egen kommande bok 221 bästa deckare du måste läsa innan du mördas. Haha, undrar om jag kommer att nappa, jag som inte är någon deckarfantast.
Har du hört talas om Deckarbiblioteket?


torsdag, november 18, 2010
Bokbloggarnas litteraturpris 2010: "Vyssan lull" av Carin Gerhardsen

Rockartisten Patti Smith får National Book Award

"Jag har drömt om att få skriva en egen bok som jag skulle kunna ställa i bokhyllan. Och snälla ni, överge inte böckerna oavsett hur avancerad tekniken blir. Det finns ingen mer vackert än böcker i vår värld."
onsdag, november 17, 2010
Rosaglad läsning en frostgrå novemberdag
Hetta

Boken finns att köpa på Bokus
tisdag, november 16, 2010
Från sista tidens boknyheter till en gammal Nobelpristagare
Snöns rike är en lågmält kärlekshistoria mellan den unga geishan Komako och den betydligt äldre Shimamura som dock inte längre känner för några passioner, så förhållandet är i princip dödsdömt på förhand. Det speciella med den här boken är att den gjorde Kawabata berömd som Japans främsta kvinnoskildrare. Och visst är jag beredd att hålla med om att porträttet av Komako är välskildrat. Snöns rike är en kort roman (eller en lång novell?) och så här halvägs in i boken uppskattar jag framför allt Kawabatas finfina stilkonst. Språket är vackert. Mjukt och sensuellt.
"Någonstans inom sig såg Shimamura en fråga, lika tydligt som den hade stått skriven framför honom: Fanns det något samband mellan den kvinna hans hand mindes och den kvinna i vars öga ljusskenet från bergen hade glimmat till? Eller hade han ännu inte skakat av sig den förtrollning som utgått från aftonlandskapet i spegeln? Det föresvävade honom att det förbiflygande landskapet var en symbol för tidens flykt."
Snöns rike kom ut för första gången 1948. Jag förvärvade mitt lätt gulnade exemplar genom att byta till mig det på Bokbytardagen i våras. Ett klipp, tycker jag.
måndag, november 15, 2010
Sju författare till maten
Sedan 21 år tillbaka, i oktober eller november, anordnas det en härlig kväll i litteraturens tecknen i Eskilstuna då man först intar en festlig middag och dricker ett glas vin för att sedan luta sig tillbaka och lyssna på några svenska författare som varit aktuella under året. Årets upplaga ägde rum igår och författarna som närvarade var Nicklas Rådström (Månens anförvant), Louise Boije af Gennäs (Högre än alla himlar), Paolo Roberto (Italiensk fastfood), Maria Sveland (Att springa), Christina Jutterström (Uppfostrad av män) och Morgan Alling (Kriget är slut). Fredrik Lindström var med i egenskap av kulturpristagare och en uppfriskande bonus. Notera att deckarförfattare lyste med sin frånvaro. Måste vara ovanligt i dessa tider.
Det är svårt att sammanfatta en fem timmar lång författar- och bokkväll men några av godbitarna har förstås hamnat i anteckningsblocket.
Nickals Rådström var först ut. Han presenterade sin roman Månens anförvant och läste ett ganska långt stycke ur den. Jag minns formuleringen "det finns plats för allt i musiken" som jag tycker klingar vackert, men något större sug att läsa Rådströms bok fick jag inte, tyvärr. Kanske för att han verkade smått oengagerad?
Louise Boije av Gennäs var trevlig att lyssna på och det märktes tydligt att hon njöt av att träffa sina läsare, även de potentiella. I romanen Högre än alla himlar skriver hon om människor som möts, hon vill framhäva vänskap som en central kraft i våra liv. Den här boken är första delen i en planerad trilogi och när moderatorn frågade Louise hur det känns att ha två böcker oskrivna, svarade hon "tryck inte på min ömma punkt" och så skrattade hon. Eftersom boken är över 500 sidor tjock kan den förslagsvis användas som en dörrstopp, menade hon också. Men där höll moderatorn inte med, det vore på tok för dyrt. Haha, det förstås. Louise pratade också kort om sina litterära förebilder, främst klassikerna. Trots att det kan verka pretantiöst. Jane Austen är favoriten, för att hon är en sådan fantastisk betraktare av sin samtid.
Maria Sveland å sin sida inledde med ett tacktal till snabbmakaronerna och köttbullarna. Utan dem hade hon knappast kunnat skriva någon av sina böcker. Förutom om sin bok Att springa pratade hon (som vanligt) om feminismen och om vikten att inte vara tysta, att våga vara arga. Inte acceptera orättvisor. "Det finns mycket att vara förbannat över här i världen och det är ett under att vi inte är mer förbannade än så här", sa hon. Ibland undrar jag om det inte är för jobbigt för Maria Sveland att gå omkring och vara så där arg hela tiden. Men någon måste göre det också. Hon ser till och med arg ut.
Christina Jutterström citerade vid ett tillfälle drottning Kristina: "Jag ägde makten, jag lämnade den med lätthet." Men så tillade hon: "Men fan tro´t när det gäller mig." Annars tyckte jag att hon gjorde ett lite skrytigt intryck där hon stod och radade upp alla sina toppjobb, trots att allt hon berättade var intressant. En värld man inte har inblick i som en vanlig dödlig.
Morgan Alling, maskrosbarnet och överlevaren. Vilken berättare och underhållare. Och klok, ödmjuk. Honom gillade jag skarpt. Han hoppas att hans självbiografiska bok Kriget är slut ska ge kraft och mod åt alla som delar hans erfarenhet av en otrygg uppväxt. Idag finns det 350 000 barn som lever i alkoholiserade familjer. "Ta inte skit!" rådde han oss alla i salongen.
Och så var det Fredrik Lindström, vinnare av Eskilstuna-Kurirens Kulturpris 2010. För 30 år sedan jobbade han som springpojke på tidningen så priset på 40 000 kronor är ett slags försenad semesterersättning för den tiden. "Kul att ni inte skjuter budbäraren utan ger honom ett pris i stället", sa han. Av hans tacktal som var fullspäckat med lindströmsk humor, fyndigheter och knasigheter kommer jag inte ihåg så mycket (är omöjligt, karln är ju en språkspruta) definitionen av vad människan är för något: "Människan är den enda djurarten som snyter sig i underbyxorna för de ska ju ändå tvättas." Vad kan man invända?
Så där ja, det var årets litterära gästabud och senhöstens stora begivenhet i lilla Eskilstuna. Najs, najs.


lördag, november 13, 2010
En bibliotekarie från Hässleholm vann SM i bokberättande igår
Svante Weyler och Mia Dimblad som får pokalen (foto Göran G. Johansson)
Juryns motivering: ”Med stor inlevelseförmåga återgestaltar Mia Dimblad intryck och läseupplevelser, hon preciserar känslor och förmedlar böckernas innehåll med lika mycket återhållsamhet som explosiv kraft.”Förresten, är det inte ungefär samma sak vi bokbloggare strävar efter vareviga dag? Jag bara undrar (som en retorisk fråga).
Silver tog Margareta Hagman från Gävle och bronsmedaljen gick till Eva Töllner från Jönköping. Grattis till dem också.
Mia Dimblad vann även publikens pris.
Om du missade information om bokberättar-sm så kan du läsa här.
En och annan kanske vill invända att man nuförtiden kan tävla i allting. Och det är nog sant. Men om en tävling kan främja konsten att berätta om bra böcker i syfte att inspirera till läsning, så är det utmärkt. Alla sätt är bra, utom de dåliga.


torsdag, november 11, 2010
SM i bokberättande för bibliotekarier 2010


onsdag, november 10, 2010
Syndaflodens år

Det är svårt att säga i vilket århundrade vi befinner oss; man kommer inte närmare tidräkningen än år 25 då en pandemi dödar de flesta människor på planeten, fast genom tillbakablickar tar vi även del av händelserna mer än ett decennium tidigare. Platsen är en icke närmare bestämd stad i USA.
Berättelsen i Syndaflodens år bärs upp av två starka kvinnor som har överlevt farsoten, Toby och Ren. Båda är på olika sätt märkta av livet och det är deras öden vi växelvis följer, både före och efter. Medan kvinnorna skildras som psykologiskt mångfacetterade personer med såväl starka som svaga sidor, förblir de manliga karaktärerna platta stereotyper hela boken igenom.
Syndaflodens år är ett komplicerat romanbygge och ingen lektyr för veklingar. I början fann jag boken rörig eftersom handlingen hoppar så raskt mellan olika årtal och personer. Det något udda inslaget i form av regelbundet återkommande religiösa psalmer hyllande naturens mångfald gjorde att mitt läsintresse initialt ansträngdes till det yttersta och jag var nära att ge upp, Atwood eller inte. Sedan blev jag van. Fortsatte.
Psalmer? Varför? Därför att en religiös vegansekt, Guds trädgårdsmästare, har en viktig roll i romanen. Adam Ett som är sektens andlige ledare förutspår apokalypsen och ser till att sektens medlemmar i god tid innan säkrar sina överlevnadsmöjligheter. Psalmerna ingår i hans predikningar som även de återges på boksidorna. Alla Adam- och Evorna som sektmedlemmarna kallar sig bor på stadens hustak där de odlar frukt, grönsaker och läkeörter. I sin Edens lustgård lever de på traditionellt vis och i samklang med naturen medan de firar den ena säregna helgonhögtiden efter den andra. Ordet kött är ett skällsord.
Allt eftersom berättelsen fortskrider står det klart att Toby och Ren tidigare varit medlemmar i trädgårdsmästarsekten och att de just därför, fast var och en på egen hand, beger sig på en riskfylld vandring tillbaka till Edenklippan i hopp om att hitta några fler överlevande.
Världens tillstånd innan syndafloden så som Atwood beskriver den är katastrofal. Överallt härskar våld, brutalitet, sexmissbruk och korruption. Det vimlar av hem- och skyddslösa klimatflyktingar, städerna är segregerade och allt styrs och övervakas in i minsta detalj av det ondskefulla bolaget CorpsSeCorps. Kanibalism är inget ovanligt och ekologin har gått i kras efter alla genmanipulationer som gått i överstyr. Många djurarter har försvunnit, några nya tillkommit. Bland annat finns det gröna kaniner, färgglada merHårfår, en genkorsning mellan lamm och lejon samt grisar med mänsklig hjärnvävnad och dubbla organ för transplantation. Och i skogarna kan man stöta på nakna homoider med stora blå erigerade penisar, redo att para sig så fort de känner lukten av östrogen.
Atwoods dystopi är skrämmande och parodisk i sin överanvändning av apokalypsattribut. Lite torr humor finns det också, men skrattet fastnar i halsen.
Till skillnad från romanens komplicerade uppbyggnad och mångbottnade handling är språket utan friktion, men alla nyuppfunna ord väcker uppmärksamhet. Översättaren Birgitta Gahrton kunde inte haft det lätt under översättningsarbetet. Djurnamn som looingar eller lamlejer kräver uppfinningsrikedom. I gengäld gjorde hon det lätt för sig när hon valde att behålla en del trista anglicismer.
Atwood har en tydlig agenda. Det märks att hon vill bli en aktiv part i klimatdebatten men tyvärr klarar hon det inte utan pekpinnar. Därför blir Syndaflodens år mest en agitationsbok mot köttätande och genmanipulation. Berättelsen lyfter aldrig.
(Recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren 2010-10-26 och återges här på bloggen med tidningens samtycke.)
Boken finns att köpa på Bokus
tisdag, november 09, 2010
Kungaboken säger nog mer om vårt samhälle än om kungen

Dagarna innan utgivningen gjorde förlaget Lind & Co gällande att det mycket snart skulle komma ut en kunglig biografi som avslöjar att kungen under 80- 0ch 90- talen hade för vana att bedriva utomäktenskapliga relationer, vistas på porrklubbar och umgås med kriminellt belastade personer. För övrigt "hemligstämplades" boken fram till utgivningsdatumet, inga recensionsexemplar skickades ut på förhand (har jag hört). Det gällde att piska upp stämningen. Naturligtvis kallades boken för en b i o g r a f i. Och svisch svisch var hela första upplagan såld redan på vägen från tryckeriet. Folk går på allt, ta mig sjutton. Förlaget och författartrion gnuggar nu sina händer och skrattar högljutt hela vägen till banken.
Men jag undrar om alla dessa människor som slängde sig över kungaboken utan att en enda sekund reflektera över vad det var för en bok, egentligen, de höll på att köpa, forfarande anser att de har gjort ett bra köp. Är inte alla dessa transkriberade intervjuer rätt tråkiga i längden? Saknar de inte helhetsbilden? En biografi ska(!) ju ge helhetsbillden över en persons liv. Blir man inte skeptisk mot att majoriteten av all "fakta" antingen kommer från anonyma källor eller från Expressen och Aftonbladet? Tidningsrecensionerna är inte nådiga, läs till exempel i DN, SvD, GP eller i SsvD.
Jag tror att hela spektaklet säger något viktigt - och föga smickrande - om det samhälle vi lever i. Mer än om kungen. Av någon anledning upplevs det som upplyftande att offentligt kunna kasta skit på någon annan, och ju kändare människan är desto bättre. Har 1600-talets häxprocesser fått en nyrenessans? På den tiden behövdes inte heller någon bevisföring utan det räckte gott och väl med rykten. För mig är det här också bara en variant av dokusåpor där det alltid måste finnas någon stackars sate som blir utröstad.
Recensenten i EK avslutar sin recension i dagens papperstidning med orden som säger att "om boken lyckas med något är det att frammana bilden av ett olyckligt djur i bur". Och jag ser framför mig kungens flackande blick under presskonferensen, den som redan hunnit bli klassisk.
Författarna? Är de stolta över sitt journalistiska arbete?


söndag, november 07, 2010
Tre länder - ett språk: Tyskspråkiga författare i min bokhylla

Min boklista ser ut på följande vis:
Timmen mellan hund och varg (roman, Silke Scheuermann)
Hjärtdjur (roman, Herta Müller)
Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv (roman, Herta Müller)
Crazy (roman, Benjamin Lebert)
Parfymen (roman, Patrick Süskind)
På västfronten inget nytt (roman, Erich Maria Remargue)
Fritt fall (roman, Juli Zeh)
Våtmarker (roman, Charlotte Roche)
Sånger (lyrik, Friedrich Hölderlin)
Slottet (roman, Franz Kafka)
Amerika (roman, Franz Kafka)
Processen (roman, Franz Kafka)
Förvandlingen (novell, Franz Kafka)
Dagböcker 1914-1923 (Franz Kafka)
I straffkolonien och andra berättelser (noveller, Franz Kafka)
Siddhartha (novell/roman, Hermann Hesse, Nobelpriset 1946)
Katarina Blums förlorade heder (roman, Heinrich Böll, Nobelpriset 1972)
Högläsaren (roman, Bernhard Schlink)
Sedan har jag också boken Vi barn från Bahnhof ZOO av Christiane E som är en tragisk och gripande självbiografisk historia (nästan av dokummentär karaktär) om en ung tonårsflicka som hamnar i drogmissbruk. Jag tror inte att boken finns på svenska, men filmen (från ungefär 1980) med samma titel finns på dvd. Jag rekommenderar den!
Likaså kan jag varmt rekommendera På västfronten inget nytt, en fantastisk klassiker, samt den relativt nya Crazy som är lite annorlunda och som väckte en enorm uppståndelse i Tyskland när den kom ut 1999.
Och så här ser bokbloggarnas tyskspråkiga litteraturlista ut.


lördag, november 06, 2010
Bokmässan 2010 är död, länge leve Bokmässan 2011!
I det här fina blocket och med den snygga pennan ska jag anteckna mina idéer kring vad jag ska blogga om på Bokmässan Community. Så jag inte glömmer bort snilleblixtrarna, haha. Blocket och pennan är kära souvenirer från Bokbloggarcafét.
Temat för Bokmässan 2011 är tyskspråkig litteratur, vilket jag gillar. Tre länder, ett språk. Jag är ganska väl bevandrad i den klassiska tyskspråkiga litteraturen men har pinsamt stora luckor när det gäller den samtida. Det blir liksom inte av, särskilt inte att läsa på originalspråket fast jag kan tyska mycket bra. Och jag tycker om tyskan, den kan vara vacker och välljudande, tro det eller ej. Förresten, vill du veta vad jag skrev min d-uppsats i tyska om? Patrick Süskinds roman Parfymen. Min tes var att boken var en parodi på romantiken och det var också exakt det jag kom fram till. Mycket spännande. Gud vad roligt jag hade medan jag skrev. Drygt fyrtio sidor Parfymen-nörderi, det var härliga tider det! Tänk om Patrick Süskind kommer till Bokmässan 2011, det vore superhäftigt. Men tyvärr är han den skygga författartypen och så vitt jag vet så var det ganska tyst kring honom ett tag. Det finns/borde finnas fler böcker av honom översatta till svenska, så kolla gärna. Han är mycket läsvärd. En liten nätt bok som heter något i stil med Duvan, till exempel.
Min förhoppning är att jag under årets gång hinner uppdatera mig på området ny tyskspråkig litteratur så jag slipper skämmas när det väl blir dags att mingla på Bokmässan nästa höst. Lyran har redan sträckt ut sin hjälpande hand i form av en skräddarsydd läsutmaning. Och Karin kommer att hålla bokcirklar med inriktning på översatt tysk litteratur.

fredag, november 05, 2010
Allhelgonahelgen med "Funeral Blues"


onsdag, november 03, 2010
Mitt ljudboksbibliotek växer



måndag, november 01, 2010
Bloglovin´
Följ min blogg med bloglovin

