"Han är ett öppet rum, ett hjärta som natten och staden sakta blåser igenom.""Man har sitt liv, man slår det mot stålet, en stund regnar det gnistor, och sedan är det borta."
"De döda är öppna dörrar, de slår i vinnden."
(Ur Skulle jag dö under andra himlar av J Anyuru)
________________________________
Det blir lätt uppståndelse när unga hyllade poeter romandebuterar och Johannes Anyuru har gett gåshud åt hela kritikerkåren när han nu efter tre diktsamlingar (Städerna inuti Hall nominerades till Augustpriset 2009) kommer med romanen Skulle jag dö under andra himlar. Den handlar om en ung mans sökande efter livet, döden, kärleken och gud. Ett ämne lika tidlöst som berättarkonsten själv, lika evigt aktuellt.
Huvudpersonen är en ung skulptör vid namn Francis som minns tidigare förälskelser och sina för tidigt döda vänner, försöker sluta knarka och hitta en fast punkt i livet, antingen i form av en ny kärlek eller gud eller bådadera. Han rör sig mellan Borlänge, Göteborg och Madrid medan hans minnen, tankar och fantasier varvas med romanens verklighet.
Att läsa boken är som att lägga pussel. Varje bit symboliserar en del av Francis liv och genom att limma ihop pusselbitarna får man helheten. Så är det verkligen med den här boken; man måste ha lite tålamod för att lyckas sätta ihop berättelsen med hjälp av till synes fritt svävande textbitar. Men när man har fått syn på sammanhanget, när man har tolkat metaforerna och satt de lyriska bitarna på plats bredvid de prosaiska och när helheten har uppenbarat sig, ja, då känns läsupplevelsen i hela kroppen. Värmer.
Det här är en roman som i första hand bärs av språket. Alla metaforerna! Men jag grips också av Francis själsliga hemlöshet och hans innerliga sökande efter gud. Skildringen av hur han slutligen finner honom är fullkomligt lysande.
(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2010-09-14. Med tidningens samtycke efterpublicerar jag texten i sin helhet här på bloggen.)
Här kan du se förlagets bokvideo.
Köp boken på Bokus
