söndag, oktober 31, 2010

Minnen

- Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
- Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.

Så börjar Torgny Lindgrens nyligen utkomna bok Minnen som faktiskt är en sorts memoarbok fast författaren ihärdigt påstår att han inga minnen har.

Jag har råkat ut för nästan allting, sade jag. Sjukdomar och dödsfall och förräderier och ärebetygelser. Och åskväder ute på sjön i en liten roddbåt. Jag är ett gott stycke över sjuttio. Men minnet har jag inte förlorat, jag trodde aldrig att jag hade något. Min tankeförmåga, underströk jag, är fortfarande en av de bättre i Sverige.

Det har han helt rätt i, Torgny. Hans tankegångar är skarpa och inte alltid som alla andras för Torgny Lindgren är som han är och därför tycker jag så mycket om honom som författare. Som person känner jag ju honom inte. Tack vare hans Minnen kommer jag lite närmare.

Torgny Lindgren är uppvuxen i en tradition av muntligt berättande, vilket han tackar sin mormor för. Han berättar hur han brukade sitta under köksbordet och lyssna till hennes och de övriga vuxnas historier och jag vill säga det, att när jag läste boken (och ännu mera när jag lyssnade på den som mp3) kände jag mig precis så - som om jag satt under ett köksbord och lyssnade på en klok farbrors berättelser. Det är berättelser ur livet - enkla och fängslande på sitt naturliga vis.

I Minnen återvänder Torgny Lindgren ofta till sin barndoms Raggsjö i Västerbotten och till sin släkts historia men reser också ut i världen och tar oss på besök till Börshuset och Akademien. Boken är som ett kaleidoskop, bilderna fogas samman till en berättelse om Torgny Lindgrens liv, mentala universum och författarskap. Han skildrar händelser, tankar, idéer och möten (personliga och litterära) som format honom och hans skrivande.

Om några samband har funnits i mitt liv, då har de skapats av andra människor. De andra människorna, främlingarna, har fört mig från det ena steget till det andra, somliga tycks ha hetat Orsak, andra Verkan.

Alla minnen i Minnen strömmar fram så som Torgny minns dem, inte så som händelserna och samtalen nödvändigtvis har utspelat sig och eftersom andra människor alltid har spelat en stor roll i Torgny Lindgrens liv är boken uppbyggd på dialoger, genialt presenterade på det där lite torrhumoristika lindgrenska sättet. Som en serie anekdoter. Fast missförstå mig rätt. I den lindgrenska tappningen blir också självbiografiska anekdoter stor litteratur.

Språket! Torgny Lindgrens språk, så underbart! Gravallvaret, humorn, den milda ironin och den perfekt avvägda enkelheten i uttrycket. Jag blir hänförd och förtrollad av den här boken och vill inte att den ska ta slut. Men den tar slut, precis som allt annat här i världen. Men jag hoppas att bokens sista punkt ännu inte är slutpunkten för Torgny Lindgrens skrivande, fast han påstår det. Det blir inte fler böcker, säger han. På nästsista sidan säger han till förläggaren: "När du ger dig av med det här manuskriptet, då börjar ålderdomen." Nej, nej, nej! Snälla Torgny, inte än!

Sist men inte minst ett tips: Om du skulle stå i valet och kvalet i fråga om pappersbok eller ljudbok, välj då ljudboken. Torgny Lindgren ska man lyssna på, det är min bestämda uppfattning byggd på upprepat god erfarenhet.
Köp boken på Bokus eller på AdLibris

6 kommentarer:

Fru E sa...

Måste erkänna att jag är lite nyfiken på Torgny Lindgren. Jag läste honom på typ gymnasiet, I brokiga blads vatten, och blev avskräckt då. Nu tror jag att jag kanske skulle gilla honom faktiskt..?

Anonym sa...

Åh, din recension får mig att längta ännu mer efter när bokbussen kommer med ljudboksversionen av Minnen. Det ska bli härligt att lyssna till den. Ett extra stort plus att han läser själv.

//mimmimarie

Khepideh sa...

visst är det fint? Du borde komma hit och hälsa på! :) för övrigt är det nog dags för oss att skriva nåt bokigt inlägg snart.. hehe

Hanneles bok-paradis sa...

jag tog hem boken från biblioteket idag

Kurt sa...

Man bör klarlägga att Torgny Lindgren naturligtvis själv är uppläsare på sina ljudböcker.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Kurt: Naturligtvis borde jag påpeka det.

Khepideh: Jag väntar :-p