måndag, oktober 04, 2010

Jenny

Romanen Jenny innebar ett genombrott för Sigrid Undsets författarskap, året var då 1911. Fast den här boken snart fyller hundra år är den inte förlegad utan känns fräsch och angelägen tack vare sitt budskap då den i grunden handlar om en ung kvinnas frigörelse som konstnär, älskarinna och slutligen även som ensamstående mamma.

Huvudpersonen Jenny är lika tuff som hon är skör och vacker, lika självständig som kärleks- och ömhetstörstande, lika uppseendeväckande som blyg och undanglidande. Det är ett vackert och komplext kvinnoporträtt som Undset har målat upp för Jenny är en kvinna med både styrkor och svagheter. Och kanske är det så att det är just styrkorna som sätter kraftiga käppar i Jennys livshjul, liksom hennes strävan att alltid bara nöja sig med det bästa, hennes höga krav på sig själv, hennes sätt att alltid ställa upp på andra. Under tre år (och några tillbakablickar) får vi följa Jennys öde och det är utan överdrift omvälvande tre år.

På ett ställe i berättelsens senare del säger Jenny att hon inte längre är lika fri som tidigare då hon nu har ett förflutet. Och det är detta nyförvärvda "förflutet" som omskapar den i början sorglösa unga Jenny till en mogen kvinna med ett mångfaceterat känsloregister. Det som först ter sig som ett ok visar sig vara en livsnödvändighet som det är omöjligt att leva utan.

Det finns passager i boken som griper ett kraftigt tag om hjärtat, som till exempel den som beskriver en moders kärlek till sitt lilla barn som har dött - alla brustna band och förhoppningar, tomheten, sorgen. Sigrid Undset skildrar känslorna genom kroppens förnimmelser så det är därför läsupplevelsen blir så stark. Hos Undset finner man känslor och minnen på närmast cellnivå - djupt, djupt går hon i sättet att beskriva och berätta. Ett annat starkt avsnitt är när Gunnar, Jennys enda och sanna vän, berättar om människan Jenny och sina känslor för henne. Då har man en klump i halsen, jag lovar.

Jag har valt att lyssna på boken. Läsa med öronen som jag brukar säga. Det är Irene Lindh som högläser och det gör hon bra, tycker jag. Ljudboken (cd, mp3) är utgiven av Bonnieraudio i en serie som heter Klassiska kvinnor. Men naturligtvis finns Jenny även i bokform, utgiven i serien Nobelklassiker av Brombergs förlag. För översättningen står Sigrid Elmblad.

Fast jag gillar Jenny kan jag ändå inte låta bli att säga att den står sig ganska svagt i jämförelse med den storartade romantrilogin om Kristin Lavransdotter. Men Jenny förebådar Kristin Lavransdotter genom att grundtemat finns där och språket känns igen. Tidsmässigt har det förflutit tio år mellan Jenny och Kristin Lavransdotter, så en utveckling framåt är naturlig . År 1928 belönades Sigrid Undset med Nobelpriset.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker också väldigt mycket om Jenny och skriver om den i "52 kvinnliga författare".
Vi har läst och diskuterat "Jenny" i min bokcirkel "Grannfruarna" (de andra grannfruarna är alla runt 40 år) -
den älskades av alla.

lena kjersén edman

Lyrans Noblesser sa...

Här är en till älskade "Jenny".

bokstödet sa...

Jag har länge tänkt läsa den. Nu ska jag direkt gå och beställa den.