lördag, oktober 23, 2010

Bloggare och kritiker - kritiker och bloggare

I det här inlägget ska jag försöka sammanfatta vad jag själv tycker i frågan bokbloggare vs litteraturkritiker - med reservation för att jag antagligen bara upprepar det som redan har sagts. Utgångspunkten är ett inlägg hos Lyran och därefter hos Vixxtoria, inklusive kommentarerna. Jag har försökt att utkristalisera några påståenden som tycks återkomma i den här debatten.

Först ett konstaterande som har relevans för mitt personliga ställningstagande, även om det kanske luktar skryt. Må så vara. Jag är bokbloggare och att bokblogga är mitt fritidsintresse, vilket betyder att det är jag och ingen annan som bestämmer vilka böcker jag läser och bloggar om. Med mig i bagaget har jag en gedigen litteraturvetenskaplig utbildning då jag inte bara har läst litteraturvetenskap som riktats mot svensk/nordisk litteratur utan även mot tjeckisk/slavisk/östeuropeisk litteratur samt tyskspråkig litteratur. Dessutom har jag läst litteraturkritik på högskolenivå. Visserligen endast 15 hp men ändå. Jag vet alltså vad jag håller på med, det vill jag påstå. Sedan december 2009 frilansar jag också som litteraturkritiker i Eskilstuna kuriren och det är ett uppdrag som jag inte hade fått utan min bokblogg. Bokbloggen har för mig blivit inkörsporten till den mera professionella litteraturkritiken.

Påstående 1: Nästan undantagslöst älskar vi bokbloggare de böcker vi bloggar om.

Ja, det gör vi och det är inte så konstigt. Varför skulle man spendera dyrbar läs- och bloggtid på dåliga/tråkiga böcker? Det är klart att vi prefererar böcker vi gillar! Dessutom är vi bokbloggare våra egna uppdragsgivare, det är vi själva som bestämmer vilka böcker vi läser och bloggar om. Friheten att rata tråkiga/dåliga böcker är vårt stora privilegium. Gratis recensionsexemplar spelar ingen roll i sammanhanget, det är jag övertygad om.

Påstående 2: Bokbloggare som får gratis recensionsexemplar är köpta och förväntas skriva positiva recensioner.

Struntprat! När det gäller oönskade/icke beställda recensionsexemplar som rätt som det är hamnar i brevlådan är det bara min smak, mitt omdöme och min läslust som avgör om boken blir läst eller inte och det är också ett faktum som förlagen är medvetna om och accepterar fullt ut. Jag har aldrig varit med om något recensionstvång. Aktivt beställda recensionsexemplar är en annan femma, för då handlar det om ett medvetet val från min sida och sannolikheten att eferåt skriva en positiv recension är ganska hög. Jag vet nämligen vad jag beställer och varför och som jag ser det finns det ingen anledning att beställa ointresanta eller dåliga böcker. (När jag beställer recensionsexemplar är det utifrån min smak, min läslust och kriteriet utan-bäst-före-datum.)

Det är här en av de avgörande skillnaderna gentemot professionella litteraturkritiker finns. En litteraturkritiker på en tidning får vanligtvis en bok tilldelad, vilket rent teoretiskt innebär att sannolikheten positiv/negativ recension är 50/50. Som litteraturkritiker på en tidning kan man inte säga att nä, sorry, men den här boken vill jag inte läsa för jag gillar inte genren eller författaren eller både och. Det är bara att vackert läsa boken från början till slut och vara o b j e k t i v. Inte heller får man som litteraturkritiker skriva att man inte förstår verket. Då framstår man själv som dum. Förstår man inte vad boken går ut på får man läsa om. Tills man fattar. Obs! Även om man ogillar, måste man fatta grejen. Det är viktigt. Som bokbloggare har man rätten att slänga boken ifrån sig, skriva att den var obegriplig och ta en annan. Här har vi kontrasten brödföda versus hobby. En solklar distinktion.

Påstående 3: Bokbloggare är gruppkramare.

Jag hörde när det sades på Babel härom veckan och blev lite upprörd för det, men jag minns inte vem av kulturkoftorna som sade det. Om det är någon som uppvisar ett flockbeteende i fråga om vilka böcker som recenseras och vad som tycks så är det alla stora medier. Jag tycker att de ska sopa framför sin egen dörr först innan de kritiserar bokbloggare. På bokbloggarna finns en betydligt större mångfald i fråga om titlar än i alla tidningar sammanlagt.

Påstående 4: Bokbloggare skriver bara om populärlitteratur.

Nu blir jag riktigt sur! Det är ett påstående som bygger på okunskap. Den som säger så är ute och cyklar och slänger alla bokbloggare i en säck. (Finns det fler talesätt att uttrycka det på?) Det finns kanske 300 bokbloggar på nätet idag och ett flertal (inklusive Bokmania) befinner sig fjärran från populärlitteratur. Det är bara att ta sig en titt. Dessutom skriver vi inte sällan om böcker som har ett rätt så gammalt utgivningsdatum, vilket dagstidningarna nästan aldrig gör. I mina ögon är det en aktningsfull gärning, inte minst när det gäller s.k. klassiker. Dagspressen å sin sida har fokus på nyutgivna böcker. Här är bokbloggare mer flexibla och mångsidigare och borde snarare få beröm för att de håller äldre litteratur vid liv.

Påstående 5: Om man är intresserad av den litterära texten har man inte mycket att hämta på bokbloggarna.

Ojojoj. Skribenten som påstår detta menar, så vitt jag förstår, att ett bokblogginläg handlar vanligtvis mer om läsarens reaktion på den litterära texten än texten själv och det av den enkla anledningen att bokbloggare i gemen saknar teoretiska kunskaper att underbygga sitt resonemang med. Det tål att tänka på.

Att vara bokbloggare innebär bland annat det underbara privilegiet att förmedla sina läsupplevelser, även om jag själv föredrar att de alltid är motiverade och väl underbyggna med ett resonemang kring - ja just det - texten. Just detta är något som jag själv använder mig av även när jag frilansar som litteraturkritiker och av responsen från läsarna att döma så uppskattas ett sådant perspektiv. Vanliga människor/vanliga bokläsare brukar uppskatta när man berättar om sina känslor vid mötet med texten för det ger en fingervisning om vilken läsupplevelse man kan förvänta sig. Jag tycker att sådant är viktigt. Fakta och känsla i symbios.Något som inte alls uppskattas av gemene läsare är när skribenten sätter texten i ett pretentiöst litteraturhistoriskt sammanhang och till på köpet svänger sig med en massa ismer och kulturellhistoriska paralleller. Jag skulle också kunna göra det, min utbildning har gett mig verktygen, men jag gör inte det. Tacka vet jag nämligen en förmedling av känslomässig upplevelse för den kan människor känna igen, identifiera sig med och kanske få suget att också uppleva. Jag tycker att man måste fråga sig vem man skriver för: en allmoge läsare eller en litteraturvetenskapligt utbildad elit? Jag skriver för bokläsare, både som bokbloggare och som litteraturkritiker.

Påstående 6: Bokbloggare skriver inte bokrecensioner.

Nej, inte alltid. Men ofta. Naturligtvis finns det plats för lite trams och känsloyttringar också (för att lätta upp stämningen, man kan inte vara seriös jämt). Man ser ganska tydligt vilket inlägg som är vad. Om påståendet ovan betyder att bokbloggare inte skriver recensioner för att de inte kan så är det ett påhopp. Så svårt är det inte. Det är inte bara graden av pretentiös kulturkoftesvammel som kännetecknar en bokrecension. Om jag inte skriver recensioner på min blogg, vad skriver jag då?

Påstående 7: Professionella litteraturkritiker känner sig hotade av bokbloggare.

Kanske det, men i så fall beror oron på okunskap. Igen. Jag förstår att man vill försvara sitt yrkesrevir, men egentligen utgör vi bokbloggare inget hot. Tvärtom kompletterar vi varandra i fråga om teoretisk kunskap och känsla. Ett flertal bokbloggare i likhet med mig besitter faktiskt även teoretisk kunskap, liksom några litteraturkritiker innehar känslor. Eftersom jag både bokbloggar och frilansar som recensent i en dagstidning vet jag att en genetisk korsning är möjlig och det känns bra att Eskilstuna kuriren vågade värva en simpel bokbloggare som mig till sin kultursida. Och knappast var det för att jag ägnar mig åt gruppkramande eller hysteriska känsloyttringar i mina så kallade recensioner här på bloggen. En annan erfarenhet jag har är att många som läser bokbloggar (och inte har någon blogg själva) läser aldrig eller sällan recensioner på kultursidorna, helt enkelt av den anledningen att de är för pretentiösa, obegripliga och opersonliga. Här kan bokbloggar var en inkörsport till kultursidorna, att man helt enkelt lär sig att ta till sig en recensionstext.

Samtidigt finns det ett (1) nationellt undantag bland bokbloggare, nämligen Bokhora-gänget som åtnjuter kulturvärldens uppskattning och acceptans. Men då säger man inte "bokblogg" utan "boksajt", vilket låter tydligen bättre. Bokhororna räknas. Andra bokbloggare räknas inte. Det vore intressant att undersöka varför det är så. Undrar om vi någonsin kommer att få uppleva att några andra bokbloggare än Bokhororna blir inbjudna till tv-soffan.

Påstående 8: Vi bokbloggare vill framför allt föra samtal om de böcker vi läser.

Japp, exakt så är det. Är det något fel med det? Att vara litteraturkritiker på kultursidorna utesluter samtal om den aktuella boken eftersom ingen annan än litteraturkritikern själv har hunnit läsa den. Jag tycker att boksamtal är en viktig del av vårt mentala växande och jag sätter ett stort värde på det. Jag kan tänka mig också att författaren upplever det som positivt när det pratas och diskuteras kring hans eller hennes verk.

__________________________________________________
Sammanfattningsvis skulle jag vilja veta vad författarna tycker om oss bokbloggare och jag skulle vilja se en debattartikel i ämnet på någon av de stora kultursidor som finns. Det vore intressant. Hittills handlar allt mest om envägskommunikation.


Och slutligen länkar till de bloggar som utförligt reagerar på det här inlägget och bidrar med egna synvinklar: Här är enligtO:s bidrag samt svar och tankar från En bokcirkel för alla , Böcker x3 , Gothique , En full bokhylla är en rikedom och Bokstävlarna.

23 kommentarer:

snowflake sa...

dagens första skratt!
"Ett flertal bokbloggare i likhet med mig besitter faktiskt även teoretisk kunskap, liksom några litteraturkritiker innehar känslor."
:-)

Det där med författarna är intressant. undrar hur många som är livrädda för att läsa -- och hur många som älskar att googla sig själva? (En gång när jag sågat en bok dök författaren upp och kommenterade, det var hemskt.)
men de flöesta har nog varken tid eller lust.

ewa sa...

Intressant diskussion om bokbloggar, ja eller försvar för dem! För min del behöver jag flera av er, bokbloggare för att få tankar och en bredd på mitt egna läsande. Många skriver på ett mycket professionellt sätt om litteratur vilket berikar mitt sätt att läsa. Utgångspunkterna är ju naturligtvis olika för kritiker o bloggare. O att oro finns i kritikerleden är kanske inte underligt? Om man tänker på hur kulturutrymmet minskar i pressen o att många bloggar faktiskt är mycket bra.
Intressant kommentar om Bokhora, min tanke är att de inte hotar etablissemanget? Innan jag slutade läsa deras blogg så skrevs det mest om makar, egna småbarn och sina finaste färger i bokhyllorna.... o det är väl lite käckt att ha i TVsoffan?
Jag är väldigt tacksam för att ta del i era inlägg o samtal om litteratur.

Vixxtoria sa...

Jättebra uppspaltning av alla olika påståenden! Tack för att du samlar ihop debatten så bra Bokmania!!

(Sen kan man säkert alltid fortsätta med några påståenden till, men för tillfället är jag mätt på debatten.)

Sen ser man ju på googlingarna som hamnat på ens blogg att det är en del författarnamn. Ibland tror jag nog att det är författaren själv som googlar sitt namn. Själv har jag fått besök och kommentar av Andreas Ekström när jag skrev om Google-koden, men eftersom jag var rätt positiv, så var inte det särskilt hemskt.

Böcker, böcker, böcker sa...

Himla bra inlägg.

Pia sa...

Ett mycket bra och välformulerat inlägg. Du har många tänkvärda reflektioner i frågan.

Anonym sa...

En mycket bra sammanfattning. Jag som "vanlig" läsare föredrar diverse bokbloggar, denna inkluderat såklart, framför min lokala dagstidnings bokrecensioner. Fortsätt bara blogga som du redan gör.
//mimmimarie

Marcus P sa...

Mycket intressant!

Jag är ingen riktig författare och har därför rätt begränsade erfarenheter, men har åtminstone gett ut en roman (en utvecklingsroman i proffsfotbollsmiljö, "Gå på djupet") och fått den recenserad både i dagspress och bokbloggar/sajter/whatever.

Min erfarenhet (som jag sammanfattar på http://bit.ly/ct4YYs) är att bloggarna är spänstigare i sitt tänkande. I mitt fall var dagstidningarna väldigt snabba med att avgöra genre och hamra fast konventionerna, medan de sociala medierna (tänker framför allt på Mikropoesi.se och Dagensbok.com) var avsevärt bättre på att hitta och diskutera budskapen med min berättelse.

Jag är medveten om att min erfarenhet är mycket begränsad, så jag vill inte dra några växlar på det. Men i grenen "tänka utanför lådan" är det åtminstone i mitt protokoll 1-0 till bloggarna.

Amandla sa...

Bra inlägg! Leve bokbloggarna som läser böcker de gillar. Skulle avsky att arbeta som recensent om jag var tvungen att läsa litteratur jag inte älskade.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Tack för all respons hittills. Trevligt att diskussionen fortsätter och att även en författare gör sin röst hörd. Mera sådant! Jag håller annars på med att lägga ut länkar till bloggar som svarat på detta inlägg, allt för att knyta ihop säcken. Länkarna samlar jag längst ner i inlägget allt eftersom jag får kännedom om svaren.

lustigkulle sa...

Väl rutet!

En bok om dagen sa...

Jag skrev ett inlägg om saken för en liten tid sedan:
http://enbokomdagen.blogspot.com/2010/10/jag-vet-inte-hur-manga-ganger-jag-har.html

Gruppkramare..? Vad är det för bitter människa som myntat det uttrycket? Jag bidrar glatt till att skapa gemenskap i bloggsfären genom att arrangera bokbyten - men gruppkramare...? För att man får böcker skickade till sig då böckerna släppts och behöver ungefär lika lång tid på sig för att läsa ut dem..?

Jag gillar väldigt mycket av det som du skriver. Kloka människa!

Anna sa...

Mycket bra skrivet! Jag är väldigt ny i mitt följande av litteratur-bloggar och är inte så insatt men...det känns som alla dina påståenden (de negativa) handlar om "Påstående 7: Professionella litteraturkritiker känner sig hotade av bokbloggare." egentligen. Trist för jag tycker mig ha hittat en helt underbar värld som annars saknas i media gällande litteratur. Tack för en mycket intressant blogg!

Ann-Sofie sa...

Klokt! Och ytterligare ett bevis på att bokbloggarnas betydelse. För var förs den här debatten så tydligt? Och var-om inte här hos dig-sammanfattas argumenten så klart!

Hanneles bok-paradis sa...

Som tur är får man skriva vad man vill i sin egen blogg :)

Böcker, böcker, böcker sa...

Man känner ju sig tvungen att göra ett inlägg i debatten nu så nu har även jag satt igång hehe

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Vilket gensvar, tack ska ni ha allesammans.

Paperback Lover sa...

Det finns väl enstaka litteraturkritiker som faktiskt valt bloggvägen för att även få bloggläsare som målgrupp. Thente exempelvis. Men om han gjort det för att han känt sin litteraturkritik på DN hotad det kan jag nog inte påstå.

Vet inte hur den här kommentaren passade in i dina påståenden men det hörde väl lite till påstående 7.

Tack för fin sammanfattning.

Mathias sa...

Jag har bokbloggat i över fem år (på numera nerlagd blogg), så jag vet vad det handlar om. Och det som jag undrar över nu är detta: när nu bokbloggarna har blivit en del av den litterära världen (vilket jag alltså anser att de har blivit), ska man då inte få diskutera dem och föra fram även negativa åsikter om dem? Jag menar, om man på en bokblogg vill säga sitt om böcker och litteratur, ska man då inte kunna ta emot kritik också, och inte direkt bara påstå att de som kritiserar bokbloggar inte förstår dem, eller att de känner sig hotade av dem?

Nu är det ju kanske så att de flesta negativa kommentarerna kommer från människor som i grund och botten (ännu) inte förstår sig på förekomsten av mer eller mindre professionella bokbloggar, men trots det finns det enligt mig också mycket onyansera(n)de bloggar som handlar om böcker. Sådana bloggar som helt enkelt är dåliga. (Enligt mig, alltså.) Även jag har stundvis blivit väldigt irriterad av att det riktats spydiga kommentarer mot människor som bloggar om böcker, men samtidigt finns det väl samma tendens bland bokbloggare att tala om kritiker i dagspressen? "Elitister", "kulturkoftor", etc.

Men alltså, trots allt; det här är ett väldigt bra inlägg, och orsaken till att det är så bra är att du verkligen verkar vilja ingå dialog med den etablerade kritiken i gammelmedierna. Det är just avsaknaden av dialog som varit den största bristen i förhållandet mellan bokbloggarna och dagspressens litteraturkritiker.

Vixxtoria sa...

Mathias: Bra och intressanta synpunkter, men två saker undrar jag över och spinner vidare på:

1. Var finns de där bloggarna som kallar dagspresskritikerna för elitister och kulturkoftor? Jag ser somliga bokbloggare (och andra kommentatorer som inte bloggar själva) vittna om att de hellre läser bokbloggar än recensenter, och det är klart att man kan tolka det som att vad man menar är att tidningarnas skribenter är "elitister". Men det går ju också att tolka som att de t ex inte skriver om precis den litteraturen/författarna man är intresserad av, eller att de håller sig på en för hög nivå (= använder många litteraturvetenskapliga facktermer), eller att de inte är interaktiva. Detta behöver ju inte innebära kritik mot just elitismen. Jag tycker faktiskt att jag i den del av bokbloggsvärlden som jag oftast befinner mig märker att folk (inklusive mig själv) tycker rätt bra om det som skrivs om litteratur på kultursidor, men att den kärleken inte är besvarad.

2. Visst kan man kritisera bloggar, visst kan man göra det. Men vad är det man kritiserar? Att de är "storögda" amatörer, som skriver undermåliga recensioner, visar varandra bilder på sina bokhyllor, fnissande ålägger sig köpstopp och gruppkramar varandra så fort de kommer åt? Det är ju delvis en sann beskrivning som jag tror att många bokbloggare skriver under på – det finns en massa fotograferade bokhyllor, en massa utmaningar, och en massa glada tillrop. En hel del av de "recensioner" som skrivs (dvs när någon skriver om böcker) är också undermåliga OM DET VAR SÅ ATT BOKBLOGGARNA SKREV LITTERATURKRITIK I EN TIDNING! Men de flesta av oss gör ju inte det. Inte ens de som skriver recensioner i riktiga tidningar på jobbet skriver nödvändigtvis lika väl underbyggda, researchade inlägg på sin blogg (för dessa inlägg vill de så klart spara till nåt ställe där de får betalt för dem).

forts...

Vixxtoria sa...

forts...


Jag tror att många av framtidens bokrecensenter bokbloggar idag (medan de t ex läser litteraturvetenskap eller något liknande). Jag tror också att det finns några bokbloggare som siktar mot att få jobb som recensenter i media. Men jag är övertygad om att väldigt många är rätt nöjda med att boktipsa varandra och gruppkramas och glädjas åt att diskutera sin ensamma hobby med andra människor. Och dessa bloggare tycker ofta om att titta och lyssna på litteraturprogram och att läsa kritiken i tidningarna. När professionella recensenter kritiserar bokbloggare, så sparkar de faktiskt på "den vanliga bokälskaren", de personer som bygger upp just deras läsekrets. Jag tycker inte om att bli klappad på huvudet och kallad "storögd". Jag tycker faktiskt att det är ett problem att recensenter och kritiker som jag följt i många år, läst med glädje och fått insikter av föraktar mig och skrattar åt mig när jag rätt pretentionslöst vill diskutera mitt läsande med andra.

Och jag tycker att det är en stor skillnad på att å ena sidan försvara sig när någon som har betalt för att skriva litteraturkritik skrattar överseende åt bokbloggaren-i-gemens dåliga kunskaper och oförmåga att sätta litteraturen i ett sammanhang, och att å andra sidan kritisera bokbloggare som utan ersättning hobbybloggar för att få vara med i en gemenskap.

Visst kan man tycka att det finns en del dåliga bloggar (det är väl oftast fråga om tycke och smak), och visst kan man hävda att bloggare ska tåla kritik, men vad är det för kritik? Att kritisera folk för att de är positiva? Eeh? Att kritisera folk för att de vill visa sina bokhyllor för andra? Eeh? Att kritisera folk för att de tycker att det är skithäftigt att de ska få möjlighet att träffa sin favoritförfattare? Eeh? (Jag har vid mer än ett tillfälle varit på en kulturredaktion där det har varit slagsmål om vem som ska få intervjua kändisar; man blir ju inte nödvändigtvis mindre starstruck bara för att man råkar ha läst några littvetpoäng fler än genomsnittet och står på svd:s lönelista.) Det här kan man ju tycka är löjligt, och det är det kanske också (särskilt om man tycker att alla som gillar böcker bara ska skriva djuplodande kritik hela tiden), men det finns helt enkelt väldigt liten legitim kritik man kan rikta mot folk som använder bloggformen för att diskutera sin hobby läsning. Jag vägrar att tycka att det är löjligt att människor talar om böcker med varandra. Jag vägrar tycka det är okej att det förlöjligas som om detta slags läsning och dessa samtal var betydelselös (de är tvärtom väldigt viktiga, och väldigt lite med bokkritik att göra). Jag vägrar att först bli upphöjd och upphållen som nån som "skriver litteraturkritik", och sedan kastad till marken med ett överlägset hånskratt som ett exempel på nån som "inte håller måttet".

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Mathias: Visst ska vi bokbloggare tåla kritik - den som ger sig in i leken den får leken tåla - men som jag ser det (än så länge) så handlar inte problemet om att kritisera utan snarare om att hånle åt. Att kritisera handlar samtidigt om att ta på allvar, vilket jag anser inte är fallet. Därför har det inte heller blivit någon dialog mellan gruppkramarna och kulturkoftorna (rätt snygga lagnamn, faktiskt, tycker jag, haha).

När det gäller kvalitén på bokbloggar, är vi inne på ett svårt begrepp. Vem definierar vad kvalitén är? Det finns många bokbloggar och människor som skriver dem och/eller läser dem har mycket varierande mål/krav/bevekelsegrunder med respektive bokblogg. Men tittar vi på de största och mest lästa bokbloggar så vill jag ändå påstå att de absolut inte behöver skämmas för kvaliténs skull.

Mathias sa...

Jo, det där med hånleende är inte alls trevligt, jag håller med. All kritik värd sitt namn ska ju definitivt vara saklig, oberoende av vem det är som kritiserar/kritiseras.

Jag tänker på det här lite grann som jag tänker på gott kaffe. Det finns dussintals med caféer i Helsingfors centrum, där jag alltså rör mig dagligen, och de flesta av dem serverar rätt dåligt kaffe. Då har jag lärt mig att gå till ett ställe där jag vet att de gör BRA kaffe. (Enligt mina standarder, givetvis, för det är väl det alla såna här diskussioner handlar om — olika standarder jämförs av flera olika parter.) Jag tycker inte att alla litteraturkritiker BEHÖVER ta bokbloggar på allvar, lika lite som jag gillar alla caféer jag besöker. Lite långsökt liknelse kanske, men ni förstår poängen. Det finns väl inget grundläggande fel i att vissa prominenta tyckare försöker klappa en på huvudet. Det bevisar ju, om inte annat, att man åtminstone har fått deras uppmärksamhet på något plan. (Och jo - jag vet hur det känns då framstående litteraturkritiker vidtalar en vid namn och säger åt en att man kanske inte borde syssla med det man sysslar med.)

Det sämsta som kunde hända bokbloggarna vore att förvandla hela frågan till en emotionell angelägenhet. Vilket lätt sker i dylika diskussioner.

Om någon i min egenskap av bokbloggare kallade mig storögd skulle jag ta det som en komplimang. Naivitet är alltid bättre än cynism. Förmodligen skulle vissa litteraturkritiker må gott av att påminnas om det ibland.

Vixxtoria sa...

Mathias: Jag inser att jag blir rätt emotionell i den här frågan, men von oben-perspektivet irriterar mig :-)

Men jo, jag tycker att recensenter gräver sin egen grav genom att tala föraktfullt om bokläsare - vilket bokbloggare är. Jag tycker kultursidorna är viktiga, på många olika sätt - jag läser dem gärna (!) - men jag tycker inte att de "ska göra sig viktiga". Dvs deras viktighet kommer av att andra accepterar deras auktoritet - kunskap (och även visst tolkningsföreträde).

Ordet "storögd" kommer från debatten i Babel, drygt 43 minuter in i det här samtalet (som annars är rätt intressant och på många sätt belyser dagspresskritiken):

http://svtplay.se/v/2170872/babel/del_5_av_12?sb,p102835,1,f,-1

Där är "storögd" inte menat som något särskilt positivt.

Men det kan bero på att jag hellre blir kallad cynisk än naiv.