I det här inlägget ska jag försöka sammanfatta vad jag själv tycker i frågan bokbloggare vs litteraturkritiker - med reservation för att jag antagligen bara upprepar det som redan har sagts. Utgångspunkten är ett inlägg hos
Lyran och därefter hos
Vixxtoria, inklusive kommentarerna. Jag har försökt att utkristalisera några påståenden som tycks återkomma i den här debatten.
Först ett konstaterande som har relevans för mitt personliga ställningstagande, även om det kanske luktar skryt. Må så vara. Jag är bokbloggare och att bokblogga är mitt fritidsintresse, vilket betyder att det är jag och ingen annan som bestämmer vilka böcker jag läser och bloggar om. Med mig i bagaget har jag en gedigen litteraturvetenskaplig utbildning då jag inte bara har läst litteraturvetenskap som riktats mot svensk/nordisk litteratur utan även mot tjeckisk/slavisk/östeuropeisk litteratur samt tyskspråkig litteratur. Dessutom har jag läst litteraturkritik på högskolenivå. Visserligen endast 15 hp men ändå. Jag vet alltså vad jag håller på med, det vill jag påstå. Sedan december 2009 frilansar jag också som litteraturkritiker i Eskilstuna kuriren och det är ett uppdrag som jag inte hade fått utan min bokblogg. Bokbloggen har för mig blivit inkörsporten till den mera professionella litteraturkritiken.
Påstående 1: Nästan undantagslöst älskar vi bokbloggare de böcker vi bloggar om.Ja, det gör vi och det är inte så konstigt. Varför skulle man spendera dyrbar läs- och bloggtid på dåliga/tråkiga böcker? Det är klart att vi prefererar böcker vi gillar! Dessutom är vi bokbloggare våra egna uppdragsgivare, det är vi själva som bestämmer vilka böcker vi läser och bloggar om. Friheten att rata tråkiga/dåliga böcker är vårt stora privilegium. Gratis recensionsexemplar spelar ingen roll i sammanhanget, det är jag övertygad om.
Påstående 2: Bokbloggare som får gratis recensionsexemplar är köpta och förväntas skriva positiva recensioner.Struntprat! När det gäller oönskade/icke beställda recensionsexemplar som rätt som det är hamnar i brevlådan är det bara min smak, mitt omdöme och min läslust som avgör om boken blir läst eller inte och det är också ett faktum som förlagen är medvetna om och accepterar fullt ut. Jag har aldrig varit med om något recensionstvång. Aktivt beställda recensionsexemplar är en annan femma, för då handlar det om ett medvetet val från min sida och sannolikheten att eferåt skriva en positiv recension är ganska hög. Jag vet nämligen vad jag beställer och varför och som jag ser det finns det ingen anledning att beställa ointresanta eller dåliga böcker. (När jag beställer recensionsexemplar är det utifrån min smak, min läslust och kriteriet utan-bäst-före-datum.)
Det är här en av de avgörande skillnaderna gentemot professionella litteraturkritiker finns. En litteraturkritiker på en tidning får vanligtvis en bok tilldelad, vilket rent teoretiskt innebär att sannolikheten positiv/negativ recension är 50/50. Som litteraturkritiker på en tidning kan man inte säga att nä, sorry, men den här boken vill jag inte läsa för jag gillar inte genren eller författaren eller både och. Det är bara att vackert läsa boken från början till slut och vara o b j e k t i v. Inte heller får man som litteraturkritiker skriva att man inte förstår verket. Då framstår man själv som dum. Förstår man inte vad boken går ut på får man läsa om. Tills man fattar. Obs! Även om man ogillar, måste man fatta grejen. Det är viktigt. Som bokbloggare har man rätten att slänga boken ifrån sig, skriva att den var obegriplig och ta en annan. Här har vi kontrasten brödföda versus hobby. En solklar distinktion.
Påstående 3: Bokbloggare är gruppkramare.Jag hörde när det sades på Babel härom veckan och blev lite upprörd för det, men jag minns inte vem av kulturkoftorna som sade det. Om det är någon som uppvisar ett flockbeteende i fråga om vilka böcker som recenseras och vad som tycks så är det alla stora medier. Jag tycker att de ska sopa framför sin egen dörr först innan de kritiserar bokbloggare. På bokbloggarna finns en betydligt större mångfald i fråga om titlar än i alla tidningar sammanlagt.
Påstående 4: Bokbloggare skriver bara om populärlitteratur.Nu blir jag riktigt sur! Det är ett påstående som bygger på okunskap. Den som säger så är ute och cyklar och slänger alla bokbloggare i en säck. (Finns det fler talesätt att uttrycka det på?) Det finns kanske 300 bokbloggar på nätet idag och ett flertal (inklusive Bokmania) befinner sig fjärran från populärlitteratur. Det är bara att ta sig en titt. Dessutom skriver vi inte sällan om böcker som har ett rätt så gammalt utgivningsdatum, vilket dagstidningarna nästan aldrig gör. I mina ögon är det en aktningsfull gärning, inte minst när det gäller s.k. klassiker. Dagspressen å sin sida har fokus på nyutgivna böcker. Här är bokbloggare mer flexibla och mångsidigare och borde snarare få beröm för att de håller äldre litteratur vid liv.
Påstående 5: Om man är intresserad av den litterära texten har man inte mycket att hämta på bokbloggarna.Ojojoj. Skribenten som påstår detta menar, så vitt jag förstår, att ett bokblogginläg handlar vanligtvis mer om läsarens reaktion på den litterära texten än texten själv och det av den enkla anledningen att bokbloggare i gemen saknar teoretiska kunskaper att underbygga sitt resonemang med. Det tål att tänka på.
Att vara bokbloggare innebär bland annat det underbara privilegiet att förmedla sina läsupplevelser, även om jag själv föredrar att de alltid är motiverade och väl underbyggna med ett resonemang kring - ja just det - texten. Just detta är något som jag själv använder mig av även när jag frilansar som litteraturkritiker och av responsen från läsarna att döma så uppskattas ett sådant perspektiv. Vanliga människor/vanliga bokläsare brukar uppskatta när man berättar om sina känslor vid mötet med texten för det ger en fingervisning om vilken läsupplevelse man kan förvänta sig. Jag tycker att sådant är viktigt. Fakta och känsla i symbios.Något som inte alls uppskattas av gemene läsare är när skribenten sätter texten i ett pretentiöst litteraturhistoriskt sammanhang och till på köpet svänger sig med en massa ismer och kulturellhistoriska paralleller. Jag skulle också kunna göra det, min utbildning har gett mig verktygen, men jag gör inte det. Tacka vet jag nämligen en förmedling av känslomässig upplevelse för den kan människor känna igen, identifiera sig med och kanske få suget att också uppleva. Jag tycker att man måste fråga sig vem man skriver för: en allmoge läsare eller en litteraturvetenskapligt utbildad elit? Jag skriver för bokläsare, både som bokbloggare och som litteraturkritiker.
Påstående 6: Bokbloggare skriver inte bokrecensioner.Nej, inte alltid. Men ofta. Naturligtvis finns det plats för lite trams och känsloyttringar också (för att lätta upp stämningen, man kan inte vara seriös jämt). Man ser ganska tydligt vilket inlägg som är vad. Om påståendet ovan betyder att bokbloggare inte skriver recensioner för att de inte kan så är det ett påhopp. Så svårt är det inte. Det är inte bara graden av pretentiös kulturkoftesvammel som kännetecknar en bokrecension. Om jag inte skriver recensioner på min blogg, vad skriver jag då?
Påstående 7: Professionella litteraturkritiker känner sig hotade av bokbloggare.Kanske det, men i så fall beror oron på okunskap. Igen. Jag förstår att man vill försvara sitt yrkesrevir, men egentligen utgör vi bokbloggare inget hot. Tvärtom kompletterar vi varandra i fråga om teoretisk kunskap och känsla. Ett flertal bokbloggare i likhet med mig besitter faktiskt även teoretisk kunskap, liksom några litteraturkritiker innehar känslor. Eftersom jag både bokbloggar och frilansar som recensent i en dagstidning vet jag att en genetisk korsning är möjlig och det känns bra att Eskilstuna kuriren vågade värva en simpel bokbloggare som mig till sin kultursida. Och knappast var det för att jag ägnar mig åt gruppkramande eller hysteriska känsloyttringar i mina så kallade recensioner här på bloggen. En annan erfarenhet jag har är att många som läser bokbloggar (och inte har någon blogg själva) läser aldrig eller sällan recensioner på kultursidorna, helt enkelt av den anledningen att de är för pretentiösa, obegripliga och opersonliga. Här kan bokbloggar var en inkörsport till kultursidorna, att man helt enkelt lär sig att ta till sig en recensionstext.
Samtidigt finns det ett (1) nationellt undantag bland bokbloggare, nämligen Bokhora-gänget som åtnjuter kulturvärldens uppskattning och acceptans. Men då säger man inte "bokblogg" utan "boksajt", vilket låter tydligen bättre. Bokhororna räknas. Andra bokbloggare räknas inte. Det vore intressant att undersöka varför det är så. Undrar om vi någonsin kommer att få uppleva att några andra bokbloggare än Bokhororna blir inbjudna till tv-soffan.
Påstående 8: Vi bokbloggare vill framför allt föra samtal om de böcker vi läser.Japp, exakt så är det. Är det något fel med det? Att vara litteraturkritiker på kultursidorna utesluter samtal om den aktuella boken eftersom ingen annan än litteraturkritikern själv har hunnit läsa den. Jag tycker att boksamtal är en viktig del av vårt mentala växande och jag sätter ett stort värde på det. Jag kan tänka mig också att författaren upplever det som positivt när det pratas och diskuteras kring hans eller hennes verk.
__________________________________________________
Sammanfattningsvis skulle jag vilja veta vad författarna tycker om oss bokbloggare och jag skulle vilja se en debattartikel i ämnet på någon av de stora kultursidor som finns. Det vore intressant. Hittills handlar allt mest om envägskommunikation.
Och slutligen länkar till de bloggar som utförligt reagerar på det här inlägget och bidrar med egna synvinklar: Här är
enligtO:s bidrag samt svar och tankar från
En bokcirkel för alla ,
Böcker x3 ,
Gothique ,
En full bokhylla är en rikedom och
Bokstävlarna.