Minnen

- Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.

- Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.

Så börjar Torgny Lindgrens nyligen utkomna bok Minnen som faktiskt är en sorts memoarbok fast författaren ihärdigt påstår att han inga minnen har.

Jag har råkat ut för nästan allting, sade jag. Sjukdomar och dödsfall och förräderier och ärebetygelser. Och åskväder ute på sjön i en liten roddbåt. Jag är ett gott stycke över sjuttio. Men minnet har jag inte förlorat, jag trodde aldrig att jag hade något. Min tankeförmåga, underströk jag, är fortfarande en av de bättre i Sverige.

Det har han helt rätt i, Torgny. Hans tankegångar är skarpa och inte alltid som alla andras för Torgny Lindgren är som han är och därför tycker jag så mycket om honom som författare. Som person känner jag ju honom inte. Tack vare hans Minnen kommer jag lite närmare.

Torgny Lindgren är uppvuxen i en tradition av muntligt berättande, vilket han tackar sin mormor för. Han berättar hur han brukade sitta under köksbordet och lyssna till hennes och de övriga vuxnas historier och jag vill säga det, att när jag läste boken (och ännu mera när jag lyssnade på den som mp3) kände jag mig precis så - som om jag satt under ett köksbord och lyssnade på en klok farbrors berättelser. Det är berättelser ur livet - enkla och fängslande på sitt naturliga vis.

I Minnen återvänder Torgny Lindgren ofta till sin barndoms Raggsjö i Västerbotten och till sin släkts historia men reser också ut i världen och tar oss på besök till Börshuset och Akademien. Boken är som ett kaleidoskop, bilderna fogas samman till en berättelse om Torgny Lindgrens liv, mentala universum och författarskap. Han skildrar händelser, tankar, idéer och möten (personliga och litterära) som format honom och hans skrivande.

Om några samband har funnits i mitt liv, då har de skapats av andra människor. De andra människorna, främlingarna, har fört mig från det ena steget till det andra, somliga tycks ha hetat Orsak, andra Verkan.

Alla minnen i Minnen strömmar fram så som Torgny minns dem, inte så som händelserna och samtalen nödvändigtvis har utspelat sig och eftersom andra människor alltid har spelat en stor roll i Torgny Lindgrens liv är boken uppbyggd på dialoger, genialt presenterade på det där lite torrhumoristika lindgrenska sättet. Som en serie anekdoter. Fast missförstå mig rätt. I den lindgrenska tappningen blir också självbiografiska anekdoter stor litteratur.

Språket! Torgny Lindgrens språk, så underbart! Gravallvaret, humorn, den milda ironin och den perfekt avvägda enkelheten i uttrycket. Jag blir hänförd och förtrollad av den här boken och vill inte att den ska ta slut. Men den tar slut, precis som allt annat här i världen. Men jag hoppas att bokens sista punkt ännu inte är slutpunkten för Torgny Lindgrens skrivande, fast han påstår det. Det blir inte fler böcker, säger han. På nästsista sidan säger han till förläggaren: "När du ger dig av med det här manuskriptet, då börjar ålderdomen." Nej, nej, nej! Snälla Torgny, inte än!

Sist men inte minst ett tips: Om du skulle stå i valet och kvalet i fråga om pappersbok eller ljudbok, välj då ljudboken. Torgny Lindgren ska man lyssna på, det är min bestämda uppfattning byggd på upprepat god erfarenhet.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris

Läs- och bloggstress i tentamenstider

Det är bittert (men så klart inte oväntat) att med all önskvärd tydlighet erfara att det inte endast är förvärvsarbete som har förmåga att inkräkta på ens lästid, utan även studier mitt under en tentamensperiod. Det var mycket dåligt med läsning under den gångna veckan eftersom jag hade en hemtenta som skulle lämnas in. Boken som jag läser just nu är Ian McEwans Hetta - jag har 50 sidor kvar som jag hoppas läsa ut i kväll.

Aktuella recensionsböcker

Jag har också Torgny Lindgrens Minnen att recensera men den boken är redan utläst, en stor favorit. Sedan har jag fått två nya recensionsuppdrag från Eskilstuna kuriren, det är de två böckerna till höger på bilden: Att föda ett barn av Kristina Sandberg och Nej tack av Anna-Leena Härkönen. Jag har ca två veckor på mig. Medan jag ska plugga till en jobbig salstenta nästa fredag! Inte konstigt att jag lider av läs-, blogg- och recensionsstress. Men men, som man bäddar får man ligga och så vidare... Fast egentligen klagar jag inte, det är inte det minsta synd om mig. Det gäller att planera väl och vara disciplinerad.

Annars har det varit ganska mycket boknyheter på sistone och jag måste erkänna att jag börjar så smått längta efter böcker med lite äldre utgivningsdatum. Min senast lästa bok var Syndaflodens år av Margaret Atwood och den recensionen trycktes i tidningen i tisdags. Rubriken blev rätt kul, tycker jag. Boken var så där (recensionen kommer här på bloggen om ca två veckor).

Barnböcker som inte fick chansen att bli min barndoms böcker

I kvällens Babel var det en del intressant prat om barnböcker och 70-talet och jag förstår att ni som är i min ålder (40+) eller därikring och tittade på programmet upplevde en viss igenkänning. Kanske väcktes några läs- och bokminnen till liv. Men eftersom jag var barn och tonåring i ett annat land i en annan del av Europa, saknar jag de referensramar som krävs för att till fullo uppskatta reportage av det här slaget.

Nu kommer jag till det här inläggets kärna: Med utgångspunkt i mitt födelseår 1965 - vilka böcker skulle jag ha älskat under de första 10 åren av mitt liv om jag levde i Sverige då? Jag är uppriktigt nyfiken och ber er därför att ge mig era bästa svenska barnbokstips för barn som var i 2-10-års åldern under åren 1965-1975 (ungefär). Hoppas att det är underförstått att jag är ute efter andra böcker än Pippi & company för de känner jag ju så klart till. Jag har stor lust att åka till biblioteket sedan och be om att få böckerna framburna ur magasinet ut i dagsljuset, bara för att åtminstone känna på dem lite grann, bläddra igenom dem, lukta på dem.

Så snälla ni, ge mig bokens och författarens namn och gärna en kort motivering till varför jag skulle ha älskat boken. Tack, tack.

Fortbildning i litteraturvetenskap för bokbloggare

Är du bokbloggare och har hittills saknat möjligheten att fortbilda dig inom ditt intresseområde? Är du trött på att bli beskylld för att du inget begriper om textanalys, berättarperspektiv och genrer? Bokbloggaren bakom Böcker x3 startar nu en liten litteraturvetarskola på sin blogg. Del 1 är redan uppe och handlar om texttyp och genre.

En litteraturvetenskaplig fortbildning för bokbloggare (obs! Inget krav.) är en toppen idé, tycker jag. Gå in och kika, vet jag. Men räkna med att det blir läxor också.

40 piskrapp för ett par byxor

40 piskrapp för ett par byxor av Lubna Ahmad Al-Hussein är från första till sista bokstaven en verklighetsbaserad bok. Den är ingen roman, utan en reportage- och debattbok. Bara rena fakta, rena känslor och fullständig personlig närvaro och uppriktighet. 40 piskrapp för ett par byxor är en stark, upprörande och viktig bok för oss med förhållandesvis trygga tillvaro i ett välfungerande rättssamhälle. Jag blev så indragen i texten att jag till och med glömde att föra anteckningar för recension!

Lubna Ahmad Al-Hussein kommer från Sudan och är journalist till yrket. Hon var en känd skribent i Sudan tills hon tvingades sluta på grund av censuren. År 2009 blev hon tillsammans med fjorton andra kvinnor gripen av ordningspolisen p.g.a. att de hade byxor på sig på en restaurang. Det var fredagkväll, restaurangen var full med folk men den orientaliska festen tog ett abrupt slut i och med att polisen stormade lokalen för att slå till mot de oanständiga kvinnorna.

Vid denna tidpunkt arbetade Lubna Ahmad Al-Hussein på det lokala FN-kontoret i Khartoum. Anställningen gav henne diplomatisk immunitet men hon sa upp sig för att kunna bli dömd för brottet mot sedligheten. Lubna kunde ha tagit sitt straff under tyst lydnad men hon valde att göra uppror. Inte bara för sin egen skull utan även för alla de ca 43 000 andra kvinnors skull som varje år grips i Sudan för att de kränker den offentliga moralen. Straffet är då fyrtio piskrapp, fängelse eller böter eller ibland till och med både och.

Efter att jag läst boken är jag full med beundran inför Lubna och hennes mentala stryrka, mod och beslutsamhet. Det var jättespännande att läsa om hur hon bar sig åt för att vända världens blickar mot Sudan, rättegången och kvinnornas situation. Vilken smart kvinna! Och rolig. Det blev bitvis nästan komiskt att läsa hur hon lyckades lura systemet till sin fördel (d.v.s. att informera världsmedia om sin situation och till och med framträda i direktsänd tv medan hon satt i fängelsecellen).

Jag blev också gripen av Lubnas berättelser om kvinnor som blev piskade för att de hade burit byxor och hur dessa kvinnor skämdes för det, som om det var deras fel. Lubna kämpar hårt även idag för att avhjälpa kvinnorna skamkänslan. "40 piskrapp" innehåller också skildringar av Lubnas privata ögonblick så som till exempel hennes bröllop och äktenskap eller tankar kring hennes yrke och arbete. Vi får även glimtar från hennes barndom. Dessa pasager utgör en kullis för en djupare förståelse av förhållanderna i Sudan.

Jag tycker också att det är viktigt att påpeka att Lubna ger en nyanserad bild av män. Hon är ingen manshaterska. Tvärtom talar hon med kärlek och aktning om så väl sin man som sina manliga vänner och ett flertal kollegor. Lubna är inte heller någon feminist, det är bara så enkelt som att hon blev skitförbannad och kränkt när hon greps för ett par brallor. Då blev hennes gräns överskriden, det blev dags att börja slåss.

Lubna Ahmad Al-Hussein skriver okonstlat och utan språkliga krussiduller, hennes språk är enkelt och tydligt. Boken är en bladvändare som går åt på knappt ett par kvällar. Om du vill få lite perspektiv på svenssonlivet, läs boken!

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Bloggare och kritiker - kritiker och bloggare

I det här inlägget ska jag försöka sammanfatta vad jag själv tycker i frågan bokbloggare vs litteraturkritiker - med reservation för att jag antagligen bara upprepar det som redan har sagts. Utgångspunkten är ett inlägg hos Lyran och därefter hos Vixxtoria, inklusive kommentarerna. Jag har försökt att utkristalisera några påståenden som tycks återkomma i den här debatten.

Först ett konstaterande som har relevans för mitt personliga ställningstagande, även om det kanske luktar skryt. Må så vara. Jag är bokbloggare och att bokblogga är mitt fritidsintresse, vilket betyder att det är jag och ingen annan som bestämmer vilka böcker jag läser och bloggar om. Med mig i bagaget har jag en gedigen litteraturvetenskaplig utbildning då jag inte bara har läst litteraturvetenskap som riktats mot svensk/nordisk litteratur utan även mot tjeckisk/slavisk/östeuropeisk litteratur samt tyskspråkig litteratur. Dessutom har jag läst litteraturkritik på högskolenivå. Visserligen endast 15 hp men ändå. Jag vet alltså vad jag håller på med, det vill jag påstå. Sedan december 2009 frilansar jag också som litteraturkritiker i Eskilstuna kuriren och det är ett uppdrag som jag inte hade fått utan min bokblogg. Bokbloggen har för mig blivit inkörsporten till den mera professionella litteraturkritiken.

Påstående 1: Nästan undantagslöst älskar vi bokbloggare de böcker vi bloggar om.

Ja, det gör vi och det är inte så konstigt. Varför skulle man spendera dyrbar läs- och bloggtid på dåliga/tråkiga böcker? Det är klart att vi prefererar böcker vi gillar! Dessutom är vi bokbloggare våra egna uppdragsgivare, det är vi själva som bestämmer vilka böcker vi läser och bloggar om. Friheten att rata tråkiga/dåliga böcker är vårt stora privilegium. Gratis recensionsexemplar spelar ingen roll i sammanhanget, det är jag övertygad om.

Påstående 2: Bokbloggare som får gratis recensionsexemplar är köpta och förväntas skriva positiva recensioner.

Struntprat! När det gäller oönskade/icke beställda recensionsexemplar som rätt som det är hamnar i brevlådan är det bara min smak, mitt omdöme och min läslust som avgör om boken blir läst eller inte och det är också ett faktum som förlagen är medvetna om och accepterar fullt ut. Jag har aldrig varit med om något recensionstvång. Aktivt beställda recensionsexemplar är en annan femma, för då handlar det om ett medvetet val från min sida och sannolikheten att eferåt skriva en positiv recension är ganska hög. Jag vet nämligen vad jag beställer och varför och som jag ser det finns det ingen anledning att beställa ointresanta eller dåliga böcker. (När jag beställer recensionsexemplar är det utifrån min smak, min läslust och kriteriet utan-bäst-före-datum.)

Det är här en av de avgörande skillnaderna gentemot professionella litteraturkritiker finns. En litteraturkritiker på en tidning får vanligtvis en bok tilldelad, vilket rent teoretiskt innebär att sannolikheten positiv/negativ recension är 50/50. Som litteraturkritiker på en tidning kan man inte säga att nä, sorry, men den här boken vill jag inte läsa för jag gillar inte genren eller författaren eller både och. Det är bara att vackert läsa boken från början till slut och vara o b j e k t i v. Inte heller får man som litteraturkritiker skriva att man inte förstår verket. Då framstår man själv som dum. Förstår man inte vad boken går ut på får man läsa om. Tills man fattar. Obs! Även om man ogillar, måste man fatta grejen. Det är viktigt. Som bokbloggare har man rätten att slänga boken ifrån sig, skriva att den var obegriplig och ta en annan. Här har vi kontrasten brödföda versus hobby. En solklar distinktion.

Påstående 3: Bokbloggare är gruppkramare.

Jag hörde när det sades på Babel härom veckan och blev lite upprörd för det, men jag minns inte vem av kulturkoftorna som sade det. Om det är någon som uppvisar ett flockbeteende i fråga om vilka böcker som recenseras och vad som tycks så är det alla stora medier. Jag tycker att de ska sopa framför sin egen dörr först innan de kritiserar bokbloggare. På bokbloggarna finns en betydligt större mångfald i fråga om titlar än i alla tidningar sammanlagt.

Påstående 4: Bokbloggare skriver bara om populärlitteratur.

Nu blir jag riktigt sur! Det är ett påstående som bygger på okunskap. Den som säger så är ute och cyklar och slänger alla bokbloggare i en säck. (Finns det fler talesätt att uttrycka det på?) Det finns kanske 300 bokbloggar på nätet idag och ett flertal (inklusive Bokmania) befinner sig fjärran från populärlitteratur. Det är bara att ta sig en titt. Dessutom skriver vi inte sällan om böcker som har ett rätt så gammalt utgivningsdatum, vilket dagstidningarna nästan aldrig gör. I mina ögon är det en aktningsfull gärning, inte minst när det gäller s.k. klassiker. Dagspressen å sin sida har fokus på nyutgivna böcker. Här är bokbloggare mer flexibla och mångsidigare och borde snarare få beröm för att de håller äldre litteratur vid liv.

Påstående 5: Om man är intresserad av den litterära texten har man inte mycket att hämta på bokbloggarna.

Ojojoj. Skribenten som påstår detta menar, så vitt jag förstår, att ett bokblogginläg handlar vanligtvis mer om läsarens reaktion på den litterära texten än texten själv och det av den enkla anledningen att bokbloggare i gemen saknar teoretiska kunskaper att underbygga sitt resonemang med. Det tål att tänka på.

Att vara bokbloggare innebär bland annat det underbara privilegiet att förmedla sina läsupplevelser, även om jag själv föredrar att de alltid är motiverade och väl underbyggna med ett resonemang kring - ja just det - texten. Just detta är något som jag själv använder mig av även när jag frilansar som litteraturkritiker och av responsen från läsarna att döma så uppskattas ett sådant perspektiv. Vanliga människor/vanliga bokläsare brukar uppskatta när man berättar om sina känslor vid mötet med texten för det ger en fingervisning om vilken läsupplevelse man kan förvänta sig. Jag tycker att sådant är viktigt. Fakta och känsla i symbios.Något som inte alls uppskattas av gemene läsare är när skribenten sätter texten i ett pretentiöst litteraturhistoriskt sammanhang och till på köpet svänger sig med en massa ismer och kulturellhistoriska paralleller. Jag skulle också kunna göra det, min utbildning har gett mig verktygen, men jag gör inte det. Tacka vet jag nämligen en förmedling av känslomässig upplevelse för den kan människor känna igen, identifiera sig med och kanske få suget att också uppleva. Jag tycker att man måste fråga sig vem man skriver för: en allmoge läsare eller en litteraturvetenskapligt utbildad elit? Jag skriver för bokläsare, både som bokbloggare och som litteraturkritiker.

Påstående 6: Bokbloggare skriver inte bokrecensioner.

Nej, inte alltid. Men ofta. Naturligtvis finns det plats för lite trams och känsloyttringar också (för att lätta upp stämningen, man kan inte vara seriös jämt). Man ser ganska tydligt vilket inlägg som är vad. Om påståendet ovan betyder att bokbloggare inte skriver recensioner för att de inte kan så är det ett påhopp. Så svårt är det inte. Det är inte bara graden av pretentiös kulturkoftesvammel som kännetecknar en bokrecension. Om jag inte skriver recensioner på min blogg, vad skriver jag då?

Påstående 7: Professionella litteraturkritiker känner sig hotade av bokbloggare.

Kanske det, men i så fall beror oron på okunskap. Igen. Jag förstår att man vill försvara sitt yrkesrevir, men egentligen utgör vi bokbloggare inget hot. Tvärtom kompletterar vi varandra i fråga om teoretisk kunskap och känsla. Ett flertal bokbloggare i likhet med mig besitter faktiskt även teoretisk kunskap, liksom några litteraturkritiker innehar känslor. Eftersom jag både bokbloggar och frilansar som recensent i en dagstidning vet jag att en genetisk korsning är möjlig och det känns bra att Eskilstuna kuriren vågade värva en simpel bokbloggare som mig till sin kultursida. Och knappast var det för att jag ägnar mig åt gruppkramande eller hysteriska känsloyttringar i mina så kallade recensioner här på bloggen. En annan erfarenhet jag har är att många som läser bokbloggar (och inte har någon blogg själva) läser aldrig eller sällan recensioner på kultursidorna, helt enkelt av den anledningen att de är för pretentiösa, obegripliga och opersonliga. Här kan bokbloggar var en inkörsport till kultursidorna, att man helt enkelt lär sig att ta till sig en recensionstext.

Samtidigt finns det ett (1) nationellt undantag bland bokbloggare, nämligen Bokhora-gänget som åtnjuter kulturvärldens uppskattning och acceptans. Men då säger man inte "bokblogg" utan "boksajt", vilket låter tydligen bättre. Bokhororna räknas. Andra bokbloggare räknas inte. Det vore intressant att undersöka varför det är så. Undrar om vi någonsin kommer att få uppleva att några andra bokbloggare än Bokhororna blir inbjudna till tv-soffan.

Påstående 8: Vi bokbloggare vill framför allt föra samtal om de böcker vi läser.

Japp, exakt så är det. Är det något fel med det? Att vara litteraturkritiker på kultursidorna utesluter samtal om den aktuella boken eftersom ingen annan än litteraturkritikern själv har hunnit läsa den. Jag tycker att boksamtal är en viktig del av vårt mentala växande och jag sätter ett stort värde på det. Jag kan tänka mig också att författaren upplever det som positivt när det pratas och diskuteras kring hans eller hennes verk.

__________________________________________________
Sammanfattningsvis skulle jag vilja veta vad författarna tycker om oss bokbloggare och jag skulle vilja se en debattartikel i ämnet på någon av de stora kultursidor som finns. Det vore intressant. Hittills handlar allt mest om envägskommunikation.


Och slutligen länkar till de bloggar som utförligt reagerar på det här inlägget och bidrar med egna synvinklar: Här är enligtO:s bidrag samt svar och tankar från En bokcirkel för alla , Böcker x3 , Gothique , En full bokhylla är en rikedom och Bokstävlarna.

Sara Stridsberg får Vi:s litteraturpris 2010

Tidningen Vi:s litteraturpris 2010 går till Sara Stridsberg. Ett stort och glatt grattis!

Juryns motivering är. ”Med inspiration från kända kvinnoöden skapar Sara Stridsberg en värld där det kvinnliga sorgearvet ekar som en mörk klang genom textens landskap. I romanerna Happy Sally, Drömfakulteten och Darling River utforskar hon med glimrande ordbegåvning och unik musikalitet människans utsatthet, rädsla för övergivenhet och dröm om evigt liv.”

Tidningen Vi:s litteraturpris har delats ut sedan 1947. I fjol gick priset som består av ett diplom, blommor och en check på 50 000 kronor till Karolina Ramqvist.

Jag har läst Drömfakulteten och Darling River, båda utomordentligt bra böcker som jag rekommenderar till alla som inte har läst dem. Happy Sally väntar ännu på sin tur. Stridsberg är också en het kandidat till Augustpriset 2010, så lusten att ta sig an Happy Sally, hennes debutroman, aktualiseras på nytt.

Jag är inte den enda nörden i familjen

Med säkerhet och med stolthet kan jag verkligen slå fast att nörderi är en åkomma som även drabbat min käre man. I hans fall manifesterar sig nörderiet genom ett djupt rotat intresse för fotografering samt för fåglar i allmänhet och fiskgjusar i synnerhet. Kombinationen fiskgjusar, fotografering, ett enormt tålamod, envishet och många timmar ute på Mälaren har nu lett till en mycket fin fotobok (vilket föranleder detta inlägg). Eftersom min man vet allt om fiskgjusar som överhuvudtaget är värt att veta, innehåller hans bok också intressanta texter om fiskgjusens liv och leverne men hans fantastiska fotografier tar självklart mest uttrymme. Trettiofem unika bilder finns i boken som är döpt till Fiskgjusen. Det är kul att man kan göra egna böcker på nätet. Så även om det inte är aktuellt med någon försäljning - boken finns nämligen endast i ett enda unikt exemplar (än så länge) - ska vi ha ett "releaseparty" i kväll för att fira "boksläppet" (brevbäraren släppte ju boken ner i brevlådan tidigare idag). Och här kommer ett smakprov ur Fiskgjusen av Lars-Erik Eklund:

Jösta och Johan

Giraffen Jösta och giraffen Johan kommer till det ögonblick i livet då de vaknar på savannen en morgon och känner att de vill stadga sig och skaffa barn. Men hur ska det gå till när de är av samma sort, likadan och likadan? Så är upptackten till Anette Skåhlbergs och Katarina Dahlquists bok Jösta och Johan som är en bilderbok för barn i åldern 2-6 år. En underbar berättelse om ett ämne som vi vuxna kanske tycker är komplicerat och svårt men en treåring suger i sig utan att blinka. På vuxenspråk heter ämnet "de homosexuellas rätt till adoption".

Tack vare Anettes penna och Katarinas pensel är Jösta och Johan en saga full med kärlek, längtan, ömhet, humor, överraskande vändningar, farliga missförstånd, beslutsamhet och ... så klart... ett lyckligt slut. Det är en spännande vandring som Jösta och Johan företar sig på jakt efter en unge att adoptera. Många ungar finns det på savannen, men att bara ta en - det går ju inte. Och helst ska ju ungen likna papporna åtminstone lite grann. Som en struts kanske? Han har ju också en lång hals. Men men, så enkelt är det inte. Fast till slut hittar de ett övergivet ägg med en unge i. Vilken lycka! Och vilken överraskning när ägget kläcks och ut kommer en liten krokodiltjej, den sötaste och finaste i hela världen...

Jag tycker mycket om Jösta och Johan. Sagan är skriven på rim och rolig att läsa, men är ännu roligare att lyssna på. Då funkar rimmet bättre. När man läser texten själv haltar rimmet ibland men Anette Skåhlberg vet precis var hon ska lägga betoningarna någonstans så det blir tusen gånger bättre när hon läser. CD-skivan medföljer boken och innehåller två versioner av sagan: en vanlig (6 minuter lång) och en godnatt-version i lite långsammare tempo (8 minuter lång). Boken är precis lagom lång för att en liten människounge ska kunna hålla koncentrationen uppe.

Katarina Dahlquists illustrationer utstrålar mycket harmoni. Det är mjuka helsidesbilder, sol- och kärleksvarma. Bläddra i boken genom att klicka här.

Till jul kommer uppföljaren av Jösta och Johan ut. Då ska krokodilflickan Junior börja på förskolan. Jag väntar redan otåligt...

Nomineringar till Augustpriset 2010 är klara

Den 22 november 2010 delas för 22:a gången Augustpriset ut och det är Svenska Förläggareföreningen som årligen delar ut Augustpriset i tre olika kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok samt Årets svenska barn- och ungdomsbok. Syftet med Augustpriset är att lyfta fram den svenska kvalitetslitteraturen samt varje år fokusera intresset och försäljningen på de nominerade titlarna. Alla svenska bokförlag kan nominera. Priset är en bronsstatyett av Mikael Fare samt 100 000 kronor till författaren.

Om du vill läsa på vilka grunder den ena eller den andra boken nomineras klickar du här.

När det gäller den skönlitterära klassen som ligger i alla fall mig varmast om hjärtat känner jag att jag är fasligt dåligt uppdaterad. Det är bara Darling River som jag har läst. Mest nyfiken är jag på Sigrid Combüchens roman Spill men Peter Törnquists bok Kioskvridning 140 grader. En wästern har jag också hört mycket gott om. De övriga är, så att säga, ett oskrivet blad för mig. Annars trodde att Anyuru och Fioretos skulle finnas med bland de nominerade, men där misstog jag mig.

Barn- och ungdomsböcker:

Anna Ehring, "Syltmackor och oturslivet"

Maja Maria Henriksson, ”Jag finns”

Jenny Jägerfeld, ”Här ligger jag och blöder”

Eva Lindström, ”Jag tycker inte om vatten”

Sofia Nordin, ”Det händer nu”

Lena Sjöberg , ”Tänk om”


Fackböcker:

Henrik Ekman, ”Vargen – den jagade jägaren”

Yvonne Hirdman, ”Den röda grevinnan”

Kristoffer Leandoer, ”Mask. Litteraturen som gömställe”

Magnus Linton, ”Cocaina”

Moa Matthis, ”Maria Eleonora, drottningen som sa nej”

Tina Thunander, Resa i Sharialand, Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien


Skönlitteratur:

Sigrid Combüchen, ”Spill”

Magnus Florin, “Ränderna”

Johan Jönson, ”Livdikt”

Sara Stridsberg, "Darling River"

Peter Törnquist, "Kioskvridning 140 grader. En wästern"

Magnus William-Olsson, "Ingersonetterna"

De nominerade är:

Så, nu har jag funderat klart. Dessa fem böcker nominerar jag till Bokbloggarnas litteraturpris 2010:

5 p: Utrensning (Sofi Oksanen)
4 p: Mellan attentaten (Aravind Adiga)
3 p: Darling River (Sara Stridsberg)
2 p: Just Kids (Patti Smith)
1 p: Minnen (Torgny Lindgren)

Bokbloggarnas litteraturpris

Breakfast Book Club tycker att det så här i Nobel- och Augustpristider finns utrymme för ytterligare ett litterärt pris och instiftar därmed Bokbloggarnas egna litteraturpris.

Alla svenska bokbloggare får inför 2010-års prisutdelning nominera fem svenska eller utländska böcker var (de ska dock finnas översatta till svenska), utgivna från och med november 2009 till november 2010.

Priset delas ut och tillkännages i samband med Stora kulturbloggprisets gala den 27 november. Böckerna ska vara poängsatta så att årets bästa får 5p (fem poäng), den näst bästa får 4 p (fyra poäng) osv. De fem titlarna med högst totalpoäng slutnomineras och alla bloggläsare kommer därefter att rösta fram vinnaren av Bokbloggarnas litteraturpris. Nomineringstiden startar nu och pågår till och med 24 oktober. Röstningsperioden kommer att vara under två veckor i början av november. Vinnaren kommer annonseras och priset delas ut i slutet av november!

Som bokbloggare nominerar man genom att maila sina fem titlar samt adressen till sin bokblogg till brkfstbookclub@gmail.com , eller genom att svara i kommentarerna till inlägget bakom länken.

Jag tänker publicera mina nomineringar i ett senare inlägg, så snart överläggningar i mitt huvud blivit avslutade och titlarna har mejlats till brkfstbookclub.

Dagens Aspenström: Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
- du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

(Av Werner Aspenström, ur Litania)

Höstens bokbegivenheter fortsätter

Trots att vi har både bokmässan och tillkännagivandet av Nobelpriset bakom oss, är höstens trevliga bokbegivenheter inte slut än. Åtminstone om man bor i Eskilstuna med omnejd. Den 14 november är det nämligen dags för Litterärt gästabud, den tjugoförsta i ordningen, och det ska bli mycket trevligt. Biljetten är säkrad, tidpunkten införd i almanackan! Ett måste för mig.

Författare som medverkar är Morgan Alling (aktuell med Kriget är slut), Louise Boije af Gennäs (aktuell med Högre än alla himlar), Christina Jutterström (aktuell med Uppfostrad av män), Paolo Roberto (aktuell med Italiensk fastfood), Niklas Rådström (aktuell med Månens anförvant) och Maria Sveland (aktuell med Att springa). En tung sextett får man lov att säga. Och spännande böcker av vilka jag endast läst Maria Svelands roman.

Det roliga med Litterärt gästabud är att man kombinerar andlig och muntlig spis - först äter man en middag och tar sig ett glas vin, sedan lyssnar man på författara. I pausen är det bokförsäljning, signering och förhoppningsvis också spontana boksamtal.

Virginia & Charles är nu ett par

Jag var tvungen att skaffa en livskamrat åt Virginia. Ingen mår ju bra av att vara ensam, alla behöver någon att hålla om och hålla av. Även en temugg. Jag är helt övertygad om att Charles är "great" för henne.

Hoppas bara att Virginia visar överseende med att hon inte blev tillfrågad innan, men jag har för mig att hon vid något tillfälle suckade längtansfullt efter just honom. Och Charles? Han är överlycklig över att ha blivit sambo.

Båda svämmar över av heta tekänslor.

Höst

De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt det var att andas den gången
när gultärnan plockade tagel i törnrossnåret.


(Av Werner Aspenström, ur Litania)

VM eller Champions League?

Nobelpriset i litteratur är som ett litterärt VM, sa Daniel Sjölin i början av Babel igår. Själv nödgades jag att ta till liknelsen att Nobelpriset är som finalen i Champions League i fotboll när jag var tvungen att för min man tydliggöra graden av spänning och nervositet inför tillkännagivandet samt att få honom att förstå varför alla bokälskande människor alltid är så nervösa och upphettsade i samband med Nobelpriset. Då blev det litet ahaa, för han vill ju aldrig missa en sån begivenhet som Champions League. Det lönar sig att vara pedagogisk. Viktigt med målande exempel.

Lika bra att ändra sig med detsamma

Att omgående låna hem Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa var nog förhastat. Är inte alls sugen på att läsa boken. Ju mer jag lyssnar på information om den nye Nobelpristagaren desto mera går det upp för mig att just den romanen inte är något höjdarval som första möte med Llosas författarskap. Den tillhör heller inte hans bästa. Måste ha hört helt fel förut! Jag kommer alltså at lämna tillbaka boken oläst. Däremot - om och när jag kommer att läsa något av Llosa (vilket jag av princip borde) - kommer troligen valet att falla på någon av dessa tre: Staden och hundarna, Tant Julia och författaren eller Det gröna huset. Det är bara att slå sig till ro och vänta, inom sin tid finns de på marknaden.

Har du läst något av Llosa? Vad? Och om inte, tänker du läsa något av honom nu?

Han som har fått och de som inte

Stadsbiblioteket i Eskilstuna tidigare idag:

Man kan tyvärr inte påstå att låntagarna trängdes framför bokhyllorna och bokborden som personalen hade dukat upp.

Mario Vargas Llosa får Nobelpriset 2010

Mario Vargas Llosa (1936) heter alltså årets Nobelpristagare i litteratur. Ett oväntat val, tycker jag, men har för övrigt ingen uppfattaning huruvida det är bra eller inte. Jag har inte läst något av honom men har förstått att många är ganska bevandrade i hans produktion.

Den peruanska författaren får priset "för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag".

Bland hans senaste böcker på svenska finns bland annat Den stygga flickans rackartyg och Paradiset finns om hörnet. Andra böcker på svenska är till exempel Kriget vid världens ände och Bockfesten.

Läs mer om författaren på http://www.mvargasllosa.com/ eller hos Norstedts.

Om man inte har läst något av Llosa kan man börja med Den stygga flickans rackartyg, säger vissa som tror sig veta, bland annat för att man får skildringar av Peru men även för språkets skull - vet ej närmare vad det innebär. Men tydligen får man samtidigt en del gubbsjuka på köpet. Utan att veta det har jag plockat upp just den boken ur hyllan på biblioteket. Den verkar intressant av baksidestexten att döma. Gissar att det bakom en kärlekshistoria döljs något mycket mer problematiskt och allmängiltigt. Fast det där att Llosa skulle vara gubbsjuk drar ner lässuget lite.

För övrigt var stämningen vid biblioteksdisken ganska avslagen, inga högljudda hurrarop eller "äntligen" hördes, bara bibliotekariernas stilla mumlande i klungan runt radion. Det var ganska folktomt också, kanske för att vädret är så förskräckligt idag.

På Norstedts dansas nu samba och dricks champagne. Har de fest eller?

En och en halv timme kvar och jag hoppas på Tranströmer

Ja, det är vad gör. Hoppas att Tomas Tranströmer får Nobelpriset. Det är mycket länge sedan en svensk belönades och det är också länge sedan en poet vann. Dessutom vore Tranströmer en mer än värdig vinnare. Så jag håller tummarna.

Men det som talar emot Tranströmer är Peter Englunds uttalande på hans blogg i juni efter att han meddelade att de hade fem heta kandidater kvar: "En av dessa kommer att bli årets Nobelpristagare i litteratur – och kommer troligtvis också få sitt liv förändrat, kanske inte enbart till det bättre. Valet kommer att bli komplicerat, men samtidigt ångestfritt."

Och ska Englunds planerade grå klädsel vara en ledtråd av något slag? En vinkning åt Don DeLillo-hållet?

Snart ska jag i alla fall packa ner min lilla pc och åka till stadsbiblioteket för att där ta emot beskedet om vem som blir årets Nobelpristagare i litteratur. Känna på pulsen, uppleva stämningen, se reaktionerna, höra kommentarerna. Det blir en direkt bloggrapport därifrån. Så stanna kvar... jag är strax tillbaka (som det brukar heta i tv-sammanhang, haha).

Litterära radiotips

I första hand vill jag tipsa om gårdagens avsnitt av Kulturradion: Biblioteket (P1) som handlade om Shakespeares Sonetter som kommer i ny spännande översättning av Eva Ström. Förutom ett intressant samtal om Shakespeares språk och om översättningens vedermödor kunde man lyssna till välljudande sonettuppläsningar och musik. Ett mycket inspirerande program att ta del av.

Sedan vill jag också tipsa om att Radioföljetongen har börjat sända Sofi Oksanens storslagna roman Utrensning (min recension av romanen finns här). Sändningen startade igår, för uppläsningen står Gunilla Nyroos. Det ska sändas 30 avsnitt men den som inte vill vänta på programsändningarna i radio kan höra samtliga avsnitt på nätet redan nu. Som en ljudbok. Så passa på.

Jenny

Romanen Jenny innebar ett genombrott för Sigrid Undsets författarskap, året var då 1911. Fast den här boken snart fyller hundra år är den inte förlegad utan känns fräsch och angelägen tack vare sitt budskap då den i grunden handlar om en ung kvinnas frigörelse som konstnär, älskarinna och slutligen även som ensamstående mamma.

Huvudpersonen Jenny är lika tuff som hon är skör och vacker, lika självständig som kärleks- och ömhetstörstande, lika uppseendeväckande som blyg och undanglidande. Det är ett vackert och komplext kvinnoporträtt som Undset har målat upp för Jenny är en kvinna med både styrkor och svagheter. Och kanske är det så att det är just styrkorna som sätter kraftiga käppar i Jennys livshjul, liksom hennes strävan att alltid bara nöja sig med det bästa, hennes höga krav på sig själv, hennes sätt att alltid ställa upp på andra. Under tre år (och några tillbakablickar) får vi följa Jennys öde och det är utan överdrift omvälvande tre år.

På ett ställe i berättelsens senare del säger Jenny att hon inte längre är lika fri som tidigare då hon nu har ett förflutet. Och det är detta nyförvärvda "förflutet" som omskapar den i början sorglösa unga Jenny till en mogen kvinna med ett mångfaceterat känsloregister. Det som först ter sig som ett ok visar sig vara en livsnödvändighet som det är omöjligt att leva utan.

Det finns passager i boken som griper ett kraftigt tag om hjärtat, som till exempel den som beskriver en moders kärlek till sitt lilla barn som har dött - alla brustna band och förhoppningar, tomheten, sorgen. Sigrid Undset skildrar känslorna genom kroppens förnimmelser så det är därför läsupplevelsen blir så stark. Hos Undset finner man känslor och minnen på närmast cellnivå - djupt, djupt går hon i sättet att beskriva och berätta. Ett annat starkt avsnitt är när Gunnar, Jennys enda och sanna vän, berättar om människan Jenny och sina känslor för henne. Då har man en klump i halsen, jag lovar.

Jag har valt att lyssna på boken. Läsa med öronen som jag brukar säga. Det är Irene Lindh som högläser och det gör hon bra, tycker jag. Ljudboken (cd, mp3) är utgiven av Bonnieraudio i en serie som heter Klassiska kvinnor. Men naturligtvis finns Jenny även i bokform, utgiven i serien Nobelklassiker av Brombergs förlag. För översättningen står Sigrid Elmblad.

Fast jag gillar Jenny kan jag ändå inte låta bli att säga att den står sig ganska svagt i jämförelse med den storartade romantrilogin om Kristin Lavransdotter. Men Jenny förebådar Kristin Lavransdotter genom att grundtemat finns där och språket känns igen. Tidsmässigt har det förflutit tio år mellan Jenny och Kristin Lavransdotter, så en utveckling framåt är naturlig . År 1928 belönades Sigrid Undset med Nobelpriset.

Jag läser - alltså finns jag (läsdagbok)

Länge leve fina anteckningsböcker! Idag ska jag inviga min nya läsdagbok, en som har den fina titeln Jag läser - alltså finns jag. Det är en bra titel, för om jag mot all fömodan skulle råka tvivla på att jag finns på riktigt kan jag bara slå upp den och kolla. Läser jag? Jajamensan! Skönt, då kan jag vara lugn. Men skämt åsido.

Egentligen är jag inte i något direkt behov av en ny läsdagbok då jag påbörjade en ny vid årsskiftet - en helt vanlig anteckningsbok i A5-format, fast med lite snyggare hårda pärmar och med många blad. Jag tänkte långsiktigt när jag valde den. Åtminstone några år skulle den hålla, var min tanke då. Men så har den här lilla turkosblåa raringen dykt upp och jag känner ett påträngande behov att föra över årets alla lästa böcker (ett drygt femtiotal) i den. Utifall att någon skulle undra om jag inte har vettigare saker att göra så kan jag uppriktigt säga att det har jag, förvisso...

Förutom linjerade sidor att skriva på innehåller läsdagboken citat om böcker och litteratur, vilket jag gillar.

"Det enda skälet till att skriva en bok är att man inte kan låta bli."

(Märta Tikkanen)

Anteckningsbokens 160 sidor (borde räcka ett tag) är fördelade på nio kapitel av olika slag. Kapitlet Böcker jag har läst är längst, hela hundra sidor, medan det något udda kapitlet Böcker jag önskar att jag hade skrivit själv är bara tre sidor långt.

Läsdagbokens samtliga kapitel är:

Böcker jag har läst
Böcker jag vill läsa
Böcker jag tänker läsa igen
De sämsta böcker jag har läst
Böcker jag borde läsa
Några böcker jag tar med till en öde ö
Böcker jag gärna läser högt
Böcker jag önskar att jag hade skrivit själv
Mina favoritcitat

Det återstår att se om just den här läsdagboken är praktisk eller bara snygg. Fast det känns som att den är praktisk. Också. Lätt att få plats i handväskan, med hårda pärmar och ett läsband.

Nu ska jag ta och sätta igång.

Köp läsdagboken på Bokus eller på AdLibris.

Skulle jag dö under andra himlar

"Han är ett öppet rum, ett hjärta som natten och staden sakta blåser igenom."

"Man har sitt liv, man slår det mot stålet, en stund regnar det gnistor, och sedan är det borta."

"De döda är öppna dörrar, de slår i vinnden."

(Ur Skulle jag dö under andra himlar av J Anyuru)

________________________________

Det blir lätt uppståndelse när unga hyllade poeter romandebuterar och Johannes Anyuru har gett gåshud åt hela kritikerkåren när han nu efter tre diktsamlingar (Städerna inuti Hall nominerades till Augustpriset 2009) kommer med romanen Skulle jag dö under andra himlar. Den handlar om en ung mans sökande efter livet, döden, kärleken och gud. Ett ämne lika tidlöst som berättarkonsten själv, lika evigt aktuellt.

Huvudpersonen är en ung skulptör vid namn Francis som minns tidigare förälskelser och sina för tidigt döda vänner, försöker sluta knarka och hitta en fast punkt i livet, antingen i form av en ny kärlek eller gud eller bådadera. Han rör sig mellan Borlänge, Göteborg och Madrid medan hans minnen, tankar och fantasier varvas med romanens verklighet.

Att läsa boken är som att lägga pussel. Varje bit symboliserar en del av Francis liv och genom att limma ihop pusselbitarna får man helheten. Så är det verkligen med den här boken; man måste ha lite tålamod för att lyckas sätta ihop berättelsen med hjälp av till synes fritt svävande textbitar. Men när man har fått syn på sammanhanget, när man har tolkat metaforerna och satt de lyriska bitarna på plats bredvid de prosaiska och när helheten har uppenbarat sig, ja, då känns läsupplevelsen i hela kroppen. Värmer.

Det här är en roman som i första hand bärs av språket. Alla metaforerna! Men jag grips också av Francis själsliga hemlöshet och hans innerliga sökande efter gud. Skildringen av hur han slutligen finner honom är fullkomligt lysande.


(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2010-09-14. Med tidningens samtycke efterpublicerar jag texten i sin helhet här på bloggen.)


Här kan du se förlagets bokvideo.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

In action

I bruk flera gånger om dagen

Seminarier från Bokmässan i Kunskapskanalen

Nu behöver man inte längre sörja över att man inte hade ett seminariekort på bokmässan eller att man missade ett och annat seminarium eller att man kanske inte alls kunde åka till bokmässan - svt ska nämligen sända bokmässan i Kunskapskanalen. Är inte public service fantastisk?

Ladda ner körschemat för torsdag-söndag v 39 (som pdf-fil).

Jag har redan skrivit ut programmet och med en överstrykningspenna markerat ett antal seminarier som jag skulle vilja ta del av. Nästan tio stycken faktiskt! Således utfärdas det en varning för mycket tv-tittande framöver. Fast det kanske ändå inte blir av att se allt på vill-se-listan, men några seminarier blir det säkert.