Murphy, Samuel Becketts första roman, utkom 1938 efter att den först refuserades hela fyrtiotvå gånger. Anledningen till det måste ha varit förläggarnas oförmåga att förstå sig på Becketts speciella humor och sanningen är den att Murphy inte är så alldeles lätt att ta till sig. I förordet till denna Nobelklassikerutgåva skriver Ulf Linde (ledamot av Svenska Akademien): "...om Ni tror att Ni förstått denna roman har Ni inte förstått den alls. Om ni å andra sidan tror Er inte ha förstått den så har Ni förstått den." Hm. Jag vet inte om Lindes ord tröstar mig eller sänker mig, för Murphy förblir nog en gåta för mig. Men jag gillar den ändå. Konstigt?"I brist på alternativ sken solen på ingenting nytt", lyder inledningsmeningen och jag får genast en stöt, för den signalerar att ohoj, här bjuds det på klurigheter och språklig ansträngning. Jag blir inte besviken! Med avsikt vältrar sig Beckett i svåra ord i konstiga sammanhang samt akademiska fraser och floskler som inte är avsedda att förstås. Ett originellt humorverktyg, kan man säga. Och det är bara att läsa vidare, ingen idé att bläddra i lexikon eller googla efter förklaringar.
Ett litet exempel på hur sjukt knäppt det kan låta är de här två meningarna: "Följande söndag, då månen var i konjunktion, friade han till henne i Battersea parks subtropiska trädgård." eller "London! utbrast miss Counihan. Detta Mecka för varje aspirant till pekuniär upphöjdhet." Personligen har jag ingen aning om vad som menas med månen i konjunktion eller pekuniär upphöjdhet, trots att jag anser mig besitta ett hyffsat ordförråd, men struntar blankt i det. Innerst inne känner jag att orden egentligen inte betyder något väsentligt utan bara är en kuliss och stilmedel för gestaltning av livets normala abnormalitet.
Vad handlar då Murphy om? Enkelt uttryckt om kärlek mellan Murphy och Celia. För Murphys del är det fråga om exploderande åtrå, för Celias del mest om funktion. I båda fallen är en fri vilja en omöjlighet. Allt styrs av ödet och av stjärnorna, så varför inte ligga på rygg och lugnt vänta på de stekta sparvarna, tycker åtminstone Murphy. Övriga personer som förekommer i romanen är mest alkoholiserade akademiker som snackar en massa förvirrad smörja, så handlingen blir därefter - förvirrad.
Det är något paradoxalt med den här romanen, tycker jag. Å ena sidan är den svårläst, å andra sidan uppiggande rolig. Dialogerna är ofta vassa och roliga, som när Murphy bråkar med Celia:
"Alla kvinnor är samma jävla samma varelser, ni kan inte älska, ni kan inte hålla kursen, den enda känsla ni kan fördra är den känsla ni blir föremål för, ni kan inte älska i fem minuter utan att vilja ha kärleken utplånad av ungar och jävla hushållsgöromål. Herregud, så jag hatar denna städvenus och hennes korv- och potatismossex."
Och ibland häpnar jag över metaforerna: "Murphy gick aldrig med hatt. De minnen av fosterhinnan som en sådan väckte var alltför plågsamma, framför allt när han var tvungen att ta den av sig." Om inte detta är uppfriskande, så säg.
Som ni märker så är jag mest inne på det språkliga när det gäller Murphy då det är just romanens språk och tilltal som jag kommer att bära med mig i minnet. Det är det jag har fastnat för och uppskattat mest.
Köp boken på Bokus
