Har du hört att Folkpartiet vill skapa ett institut för kvalitetslitteratur? Jag hade ingen aning förrän jag läste en nyhetsartikel i DN-boklördag den 28 augusti. Institutets huvuduppgift skulle då vara att sprida svensk litteratur utomlands och få utländsk litteratur översatt till svenska. När det gäller översättningar till svenska så skulle man lägga extra krut på kvalitetslitteratur från icke anglossaxiska länder. Just det tycker jag vore hedervärt, för den anglosaxiska litteraturens dominans borde minska för att få större litterär mångfald. I och för sig har det börjat komma allt fler böcker från Afrika och Asien, men till exempel Öst- och Centraleuropa är fortfarande underrepresenterad.Ett bokinstituts vara eller icke vara kräver också att man definierar begreppet kvalitetslitteratur och fastslår vem som i så fall skulle avgöra ett litterrärt verks kvalité respektive brist på dito. En ständigt återkommande fråga som med jämna mellanrum diskuteras även på bokbloggarna, Bokmania inkluderad.
Folkpartiets kulturpolitiska talesman Christer Nylander låter göra gällande att bokinstitutet skulle befolkas av litteraturexperter och inte av politiker, så det känns tryggt. Samtidigt är ju en sådan sak självklar i en demokrati, tycker jag, för annars skulle det ju lukta för mycket av politisk styrning av folks läsning och inte alls vara förenligt med demokrati. På frågan om det finns något sådant som objektiv kvalité svarar Christer Nylander så här: "Den som vet mycket om litteratur känner också igen kvalitetslitteratur när han ser den." Det svaret tilltalar mig. Själv längtar jag till den dag då man inte längre blir betraktad som kultursnobb så fort man visar skepsis i fråga om vissa böckers litterarära kvalité. Ingen genre/författare/titel nämnd, ingen glömd.
I samband med detta tar Folkpartiet återigen upp diskussionen om en gemensam litterär kanon, men där handlar det bara om gammal skåpmat. Vi har ju redan en litterär kanon - fast den inte är statisk utan föränderlig och anpassningsbar. Christer Nylander vill att man läser mera i den svenska skolan, att man läser hela böcker och att man läser mer klassiker men samtidigt erkänner han att han egentligen inte vet vad som läses i skolan idag. Det borde han kanske ta reda på först. Personligen är jag övertygad om att svensklärare som själva är läsande människor (och de borde vara det med tanke på sitt ämne) har stenkoll på vilka böcker/författare som eleverna ska och borde läsa. En officiell kanon eller inte, en duktig lärare har sådant i ryggmärgen och gör sitt yttersta för att motivera sina elever till att läsa.
I Kulturnyheterna sändes nyligen en intervju med Christer Nylander om just de här frågorna. Du kan se intervjun samt en kommentar här nedan.
På Breakfast Book Club svarar alla (nästan) politiska partier på kanon-frågan.
