För mig som gillar Franz Kafka var läsning av hans dagböcker en högtidsstund. Dagböcker 1914-1923 är den sista av tre dagboksvolymer som nyligen gavs ut i utmärkt översättning av Hans Blomqvist. Han har även försett texten med kommentarer.Franz Kafka dog i tuberkulos 1924 och ingen dagbok från hans sista år i livet finns bevarad, så den sista meningen i volymen 1914-1923 är just den sista dagboksanteckningen vi känner till. Kanske, kanske, kommer 1924-års dagbok att återfinnas någon gång. Vilken sensation det vore!
Dagböcker 1914-1923 innehåller förutom personliga dagboksanteckningar också utkast till noveller och romaner, scener och prosaiska skisser samt funderingar kring skrivande och litteratur. Vi möter alltså både privatmänniskan Kafka och författaren Kafka (med och utan skrivkramp). Jättespännande är vad det är!
Privatpersonen Kafka berättar om vilka han umgås med, om sina hopplösa förlovningar, kärleksaffärer och den störande sexualiteten, om sina resor, om vad han drömmer och vad han läser (Strindberg och Dostojevskij är stora favoriter). Han spyr galla över sitt trista jobb som försäkringstjänsteman, är urless på sina föräldrar och klagar mycket över huvudvärk, sin egen hopplöshet och oförmåga att vara som alla andra. Och så kommer tuberkulosen. Anteckningarna i dagboken glesnar i samma takt som sjukdomen stärker sitt grepp, men blir desto intensivare i sitt budskap.
Jag gillas Kafkas beska ironi (vanligen mot sig själv) och retfulla spydighet (vanligen mot föräldrarna) och jag gillar texternas sparsamt portionerade humor som är så torr att den knastrar mellan tänderna. Kafka är överraskande rolig, särskilt mellan raderna eller i det han rent av utelämnar. Han är mästare på att skildra tristess och karaktärisera människor han träffar. Men när han berättar om sin håglöshet, apati och svårmod, blir jag ledsen, vilket händer ofta under läsningens gång.
Även om det är intressant och smått kittlande att läsa om Kafkas privata förehavanden och känslor, är de anteckningarna inte jämförelsevis lika spännande som de som handlar om skrivande och litteratur. Under perioden 1914-1923 höll Kafka bland annat på med att skriva Processen och I straffkolonin och dagböckerna innehåller utkast till böckerna och tankar kring dem. Men han led också av skrivkramp, vilket fyllde honom till brädden med känslor av hopplöshet och förakt mot sig själv. Stackars Franz Kafka.
Slutligen vill jag här på bloggen notera tre av Franz Kafkas tankar. Boken som jag har hemma är dock full av understrykningar.
Kafka om noveller:
"I början verkar alla noveller enbart löjliga. Det tycks utsiktslöst att denna nya, ännu ofärdiga, ömtåliga organism ska kunna överleva i världens färdiga organisation, som i likhet med alla färdiga organisationer strävar efter att dra sig inom sitt skal. Men då glömmer man att novellen - om den har något existensberättigande - bär sin färdiga organisation inom sig, om än inte fullt utvecklad; det är därför obefogat att i detta hänseende förtvivla över början på en novell, annars skulle föräldrar vara tvungna att förtvivla över sitt spädbarn, ty denna ynkliga och löjliga varelse hade de ju inte tänkt sätta till världen."
Kafka om Strindberg:
"Jag läser honom [Strindberg] egentligen inte för att läsa honom, utan för att ligga vid hans bröst. Han håller mig som ett barn på sin vänstra arm. Jag sitter där som på en staty. Tio gånger är jag nära att ramla ner, men vid elfte försöket sitter jag stadigt, känner mig säker och har god överblick."
Kafka om föräldraskap:
"Föräldrar som väntar sig tacksamhet av sina barn (det finns till och med sådana som kräver det) är som ockrare, de riskerar gärna kapitalet, bara de får räntorna."
Köp boken på Bokus
