måndag, september 13, 2010

Att springa

När Maria Sveland romandebuterade med Bitterfittan 2007 blev det ståhej och hon placerades genast i facket stenhård feminist. Där sitter hon fast och allt hon säger, skriver och gör bedöms mot bakgrunden av Bitterfittan, på gott och ont.

Nu är Maria Sveland tillbaka som romanförfattare med boken Att springa men hennes ärende denna gång är inte att väcka en feministiskt präglad debatt utan mest att "bara" beröra, riktigt på djupet. Trots den oansenliga titeln är Att springa en känslomässigt mycket stark och gripande berättelse. I synnerhet under bokens andra halva hade jag nästan permanent en klump i magen och i halsen samtidigt som det sved så där tåraktigt i ögonen.

Att springa handlar om två flickor i 13-årsåldern och, i förlängningen, om deras mammor. Emma och Julia är bästisar och när boken tar sin början är det ännu sommarlov. Ett sommarlov fullt av lata dagar och härliga förväntningar inför högstadiet. Inte ens fulgubben med "rabarbersvaj" kan förstöra den uppsluppna stämningen. Hans närvaro är trots det illavarslande då den kastar en tidig skugga över barndomens oskuldsfullhet.

Emma och Julia kommer från radikalt skillda familjeförhållanden och fast det bara tar drygt tio minuter att gå mellan Emmas bostadsområde och Julias villakvarter, skulle det kunna vara olika planeter. Emma bor med sin mamma Annica och de har det bra tillsammans, trots att det inte finns någon pappa med i bilden. Julia å sin sida lever i kärnfamiljen men den fasaden är möglig och sprucken. Julias mamma Gisela är totalt tillintetgjord och odugligförklarad av sin man och man förstår ganska snart att detta med pengar inte är allt.

Under hösten börjar Julia utebli från skolan, beter sig konstigt, är frånvarande och okoncentrerad. Får något i blicken som Emma inte vet vad det är men Julia vill inte säga något. Det är inget, säger hon bara. Tiden går och det blir Lucia, skoldisko på kvällen. Något hemskt händer. Men detta hemska öppnar bara dörren till ett mörkt rum där det allra värsta redan har hänt... Den är nu som den mörkaste avgrunden i berättelsen verkligen öppnar sig, det är nu det riktigt otäcka och obegripliga tar form, det är nu Julias och alla de andras liv tar nya och oplanerade vändningar.

Att springa handlar om incest och om samhällets nonchalans gentemot det utsatta barnet. Mammornas kamp för respekt och rättvisa blir ett dött lopp i en omgivning där männens medlemskap och sammanhållning i Rotary väger tyngre än en utsatt flickas berättelse om vad hon varit med om.

Handlingen i boken utspelar sig 1988, en tid då det fortfarande möjligt att förövaren tilldöms vårdnaden om det utsatta barnet efter att barnets mor exempelvis begärt skillsmässa. Sexuella trakasserier, sexuellt utnyttjande och kvinnoförtryck är ännu inget man pratar öppet om, de utsatta får lov att tyst bryta ihop och gå vidare - helst utan att bråka för då jävlar får man betala! Det är inte riskfritt att ifrågasätta patriarkatet.

Parallellt med allt det vidriga och tragiska skildrar Maria Sveland även en del positiva krafter, tack och lov. Jag tänker främst på Emmas och Julias vänskap, hur Emma osvikligt stöttar sin bästis, hur hon finns för henne hela tiden fast det är så svårt att förstå allt. Jag tänker också på Annicas ömhet för Emma och Julia och på den kvinliga solidaritet hon uppvisar gentemot Julias mamma Gisela, som även hon är ett offer - livrädd och desperat av skam, rädsla och dåligt samvete.

För mig är Att springa i första hand en bok om kvinlig vänskap och solidaritet, en alla-för-en-berättelse. Man skulle kunna invända att Maria Sveland borde välja att antingen fokusera på flickorna eller på mammorna; att berättelsen spretar för mycket när alla fyra får uttrymme. Men jag uppskattar att Maria Sveland ger röst åt både döttrarna och mammorna, jag tycker att det gynnar helhetsbilden eftersom deras liv ändå är så sammanväxta. Att det är Julia som är huvudperson är det ändå aldrig någon tvekan om. Medan kvinnorna porträtteras ganska ingående i romanen (med tillbakablickar och allt), får Julias pappa Carl bara det allra nödvändigaste uttrymme. Han är ingen huvudperson - bara förövaren, den onde. Det är effekten av hans handlingar mot Julia som är i fokus, inte orsakerna till dem, även om det antyds att även han utsattes för övergrepp som liten.

Hur är då berättarstilen? Språket i romanen är inte Maria Svelands starkaste sida då det skönlitterära uttryckssättet haltar en del, liksom romanens uppbyggnad. I Att springa är språket enkelt och kompositionen spretig, men bristerna kompenseras genom att Maria Sveland berättar historien om Emma och Julia med en värme, uppriktighet och övertygelse som går rakt in i hjärtat.

Romanen Att springa berör och upprör. Jag känner fortfarande en sorg för Julia trots att hon är en fiktiv person och det är mer än en vecka sedan jag läste ut boken. Jag tänker på att det måste finnas många verkliga Julior i vårt samhälle och den tanken gör ont i mig. Mycket ont. Ämnet gör Att springa till en mycket angelägen bok!

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

5 kommentarer:

Luciana sa...

Hej Ivana, Hur mår ni ? Hur mår Alvin också ? Jag tror att din blogg här alltid något intressant!!! Jag kan inte förstår all, men Jag tycker mycket om kom här !!! Vi ska flytta till huset nästa 25 September... Kram fråm Luciana och Rodrigo och Miss !!!

It's all about Books sa...

Jag har den i min "vill läsa-listan" på Bok.nu! Väntar dock tills den kommer på pocket...

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Luciana:Heeej!!! Roligt att du besöker bloggen. Lycka till med flytten. Kram Ivana

It´s all about Books: Det tar inte så lång tid numera förrän en boknyhet kommer ut i pocket, som tur är.

snowflake sa...

Vilken bra recension. Så bra att jag känner det som att jag inte behöver läsa boken. ;-) Sånt händer ibland.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

snowflake: Tack ska du ha, men jag kan ändå lugna dig med att jag bara har skrapat på ytan i recensionen. Det händer massor i boken, både med flickorna och deras mammor. Så ta och läs boken.