När jag nu som mogen (men till sinnet barnslig 45-åring) för första gången har läst det klassiska mästerverket Alice i Underlandet, är jag förtjust. Så mycket att jag nästan känner en gripbar kärlek till mitt exemplar av Alice, ett loppisfynd. Fast det är en lätt gulnad pocketutgåva från 1971 (Delfinserien), tycker jag att boken är jättefin. Visst är den knappt tummad alls, men framför allt är det illustrationerna som för mig sätter värdet på boken (jämte innehållet, så klart). Det är samma bilder som finns i den engelska originalutgåvan av Alice i Underlandet från 1865, ritade av John Tenniel.
Och berättelsen? Jag gillar flickan Alice som är tuff och orädd och som behåller fattningen oavsett hur galen situationen hon hamnar i är. Det här att allt kan hända tilltalar mig, att fantasin inte har några klara gränser. Att Lewis Caroll sedan berättar sin osannolika och galna story på ett sådant sätt att man som läsare köper den med hull och hår är förstås något som gör att den fortfarande upplevs som levande.
Alice i Underlandet är galen, absurd och bitvis ren nonsens och helt upp och ner, men det är just det som är det härliga, tycker jag. Att släppa loss för en kort stund. Låta sig svepas med i drömmens oförutsägbara verklighet.
Sedan är det ju så att om en vuxen läsare ska gilla en barnbok så måste det finnas något vuxenaktigt i texten. I Alice i Underlandet finns det massor av vuxengodis i form av språkliga fyndigheter och ordlekar. Mums! Dialogerna mellan Alice och alla de konstiga varleserna hon träffar är geniala.
- När vi var små /.../ gick vi i skolan på havets djup. Som lärare hade vi en gammal sköldpadda som vi brukade kalla lärkan.
- Varför kallade ni honom det när han inte var det? undrade Alice.
- Den som kan lära kan man väl kalla lär-kan, sa falska sköldpaddan ilsket. Du är verkligen bakom!
Citatet ovan kommer från kapitlet Den falska sköldpaddans historia och i den finns det en uppsjö av språkliga klurigheter och lustiga ordförvrängningar som t.ex. kräkning/räkning, puss/plus, finus/minus, sånger/gånger, velat/delat). Och mycket mer.
Jag har också märkt att Alice i Underlandet är ganska filosofisk. Det förekommer ofta samtal om begrepp som kärlek, tid eller "jaget". I kapitlet En tokig tebjudning diskuteras till och med ett slags filosofiska och språkliga paradoxer, som till exempel huruvida "jag får vad jag tycker om" är samma sak som "jag tycker om vad jag får" eller "jag ser vad jag äter" är samma sak som "jag äter vad jag ser". (Undrar föresten om reklamslogan "jag är vad jag äter" har sin grund i Alice-texten. Gissar att det är så.) Det är intressanta och mentalt avancerade spörsmål; roliga att grubbla över en stund.
För en person som jag (som gillar att markera citat i böcker) är Alice i Underlandet en liten guldgruva.
Avslutningsvis några ord om översättningen. Ni som har läst Alice vet att det förekommer ett antal ramsor i boken och det är meningen att läsaren associerar till ramsans rätta version. Eftersom det vore omöjligt för en svensk läsare att associera till ramsor/dikter från engelskt 1800-tal, var översättaren Åke Runnquist tvungen att hitta en egen lösning. Jag tycker att han fixar det med bravur. Bedöm själv:
Midvinternattens köld är hård
stjärnorna gnistra och glimma
Krabban har rock med prickig bård,
löjorna fnittra och stimma.
Hajen simmar sin tysta ban,
äter ett halvt hekto tång om dan.
Torsken friar till laken.
Hummern är knappast vaken.
Det är det här jag menar med vuxengodis i en barnbok. Klockrent!
Alice i Underlandet har genast blivit en favoritbok som jag gärna vill återvända till. Den gör mig glad.
Har du läst Alice?