Alice i Underlandet

När jag nu som mogen (men till sinnet barnslig 45-åring) för första gången har läst det klassiska mästerverket Alice i Underlandet, är jag förtjust. Så mycket att jag nästan känner en gripbar kärlek till mitt exemplar av Alice, ett loppisfynd. Fast det är en lätt gulnad pocketutgåva från 1971 (Delfinserien), tycker jag att boken är jättefin. Visst är den knappt tummad alls, men framför allt är det illustrationerna som för mig sätter värdet på boken (jämte innehållet, så klart). Det är samma bilder som finns i den engelska originalutgåvan av Alice i Underlandet från 1865, ritade av John Tenniel.

Och berättelsen? Jag gillar flickan Alice som är tuff och orädd och som behåller fattningen oavsett hur galen situationen hon hamnar i är. Det här att allt kan hända tilltalar mig, att fantasin inte har några klara gränser. Att Lewis Caroll sedan berättar sin osannolika och galna story på ett sådant sätt att man som läsare köper den med hull och hår är förstås något som gör att den fortfarande upplevs som levande.

Alice i Underlandet är galen, absurd och bitvis ren nonsens och helt upp och ner, men det är just det som är det härliga, tycker jag. Att släppa loss för en kort stund. Låta sig svepas med i drömmens oförutsägbara verklighet.

Sedan är det ju så att om en vuxen läsare ska gilla en barnbok så måste det finnas något vuxenaktigt i texten. I Alice i Underlandet finns det massor av vuxengodis i form av språkliga fyndigheter och ordlekar. Mums! Dialogerna mellan Alice och alla de konstiga varleserna hon träffar är geniala.

- När vi var små /.../ gick vi i skolan på havets djup. Som lärare hade vi en gammal sköldpadda som vi brukade kalla lärkan.
- Varför kallade ni honom det när han inte var det? undrade Alice.
- Den som kan lära kan man väl kalla lär-kan, sa falska sköldpaddan ilsket. Du är verkligen bakom!

Citatet ovan kommer från kapitlet Den falska sköldpaddans historia och i den finns det en uppsjö av språkliga klurigheter och lustiga ordförvrängningar som t.ex. kräkning/räkning, puss/plus, finus/minus, sånger/gånger, velat/delat). Och mycket mer.

Jag har också märkt att Alice i Underlandet är ganska filosofisk. Det förekommer ofta samtal om begrepp som kärlek, tid eller "jaget". I kapitlet En tokig tebjudning diskuteras till och med ett slags filosofiska och språkliga paradoxer, som till exempel huruvida "jag får vad jag tycker om" är samma sak som "jag tycker om vad jag får" eller "jag ser vad jag äter" är samma sak som "jag äter vad jag ser". (Undrar föresten om reklamslogan "jag är vad jag äter" har sin grund i Alice-texten. Gissar att det är så.) Det är intressanta och mentalt avancerade spörsmål; roliga att grubbla över en stund.

För en person som jag (som gillar att markera citat i böcker) är Alice i Underlandet en liten guldgruva.

Avslutningsvis några ord om översättningen. Ni som har läst Alice vet att det förekommer ett antal ramsor i boken och det är meningen att läsaren associerar till ramsans rätta version. Eftersom det vore omöjligt för en svensk läsare att associera till ramsor/dikter från engelskt 1800-tal, var översättaren Åke Runnquist tvungen att hitta en egen lösning. Jag tycker att han fixar det med bravur. Bedöm själv:

Midvinternattens köld är hård
stjärnorna gnistra och glimma
Krabban har rock med prickig bård,
löjorna fnittra och stimma.
Hajen simmar sin tysta ban,
äter ett halvt hekto tång om dan.
Torsken friar till laken.
Hummern är knappast vaken.

Det är det här jag menar med vuxengodis i en barnbok. Klockrent!

Alice i Underlandet har genast blivit en favoritbok som jag gärna vill återvända till. Den gör mig glad.

Har du läst Alice?

Syster varg

Syster varg är en barnbok för barn i 8-12 års åldern, skriven av Anette Skåhlberg och rikt illustrerad av Katarina Dahlquist.

Sandra är elva år men känner sig som hundraelva, för det senaste året känns som om hon har åldrats hundra år. Det har hänt märkliga saker och hon har sett sådant hon inte trodde fanns, inte var möjligt. Och allt började samma dag som hon fyllde tio. Hon hade en fest, men den fick avbrytas plötsligt efter att polisen kom hem till dem och hade henne själv med sig, naken och smutsig och alldeles vild. De trodde att det var Sandra som några jägare hittade i skogen, men i själva verket var det Sandras tvilligsyster Tea som försvann sex år tidigare. Det visar sig att Tea levde med vargar, blivit som en varg hela hon. Sandra är först vettskrämd, sedan arg och avvisande och slutligen fast besluten att hjälpa sin vargsyster tillbaka till det mänskliga livet, steg för steg. Hur kan hon få Tea att minnas henne? Vart tog Teas språk vägen? Är Tea fortfarande en människa eller har hon blivit för mycket varg?

Boken skildrar systrarnas relation och hur familjen hanterar den nya situationen, även i förhållande till sin omgivning. Oron. Konflikten. Tvivlet. Anpassningen. Kärleken. Blodet som är tjockare än vatten. Sandras insikt om att människor ibland kan vara betydligt farligare än vilda djur.

När jag läste boken var jag först tveksam till berättelsem, hade svårt att köpa den. Tyckte att den var rörig, för mångbottnad och inte alldeles logisk och språket fann jag platt och hackigt. Jag berördes inte så som jag hade förväntat mig att jag skulle bli berörd. Jag undrade mycket varför. Jag tror att anledningen var att jag inte kunde ta på mig tioåringens läsglasögon och följaktligen hittade jag inte den rätta ingången till berättelsen. Jag var en vuxen som läste så som man läser en vuxenbok, jag ställde fel krav. Det var bara att läsa om eftersom jag kände att jag inte gav boken en rättvis chans.

Vid omläsningen tog jag till en annan strategi - jag valde att lyssna på boken i stället (jättebra att boken finns som ljudbok också)... och då hände något. Anette Skåhlbergs sätt att läsa gjorde att jag plötsligt förvandlades till en tioåring. Hon fångade mig med sin röst, så med ens tyckte jag att boken var jättespännande! De korta meningarna satt helt rätt och berättelsen flöt fram, så obehindrat och snabbt att den var slut innan jag visste ordet av. Tänk så det kan gå. Är det inte smått fantastiskt?

Katarina Dahlquists illustrationer av Syster Varg är i svartvitt och mycket effektfulla (se gärna här). Valet av färgskalan är ett lyckat drag, tycker jag, för den svartvita tonen gör att boken inte upplevs som barnslig, vilket nog är viktigt i den åldern den är avsedd för. Några av bilderna väcker till och med lite varulvskänsla, vilket är lite kusligt. Skönt kusligt.

Mitt slutomdöme är alltså positivt eftersom mitt initiala ogillande förvandlades tack vare ljudboksversionen till gillande. Så slutet gott, allting gott. Men ändå måste jag erkänna att jag är betydligt mer förtjust i småbarnsböckerna som duon Skåhlberg & Dahlquist producerar. Jag vågar påstå att deras styrka ligger i böcker för ungefär 2/3- till 6/8-åringar, både vad gäller text och bild.

Murphy

Murphy, Samuel Becketts första roman, utkom 1938 efter att den först refuserades hela fyrtiotvå gånger. Anledningen till det måste ha varit förläggarnas oförmåga att förstå sig på Becketts speciella humor och sanningen är den att Murphy inte är så alldeles lätt att ta till sig. I förordet till denna Nobelklassikerutgåva skriver Ulf Linde (ledamot av Svenska Akademien): "...om Ni tror att Ni förstått denna roman har Ni inte förstått den alls. Om ni å andra sidan tror Er inte ha förstått den så har Ni förstått den." Hm. Jag vet inte om Lindes ord tröstar mig eller sänker mig, för Murphy förblir nog en gåta för mig. Men jag gillar den ändå. Konstigt?

"I brist på alternativ sken solen på ingenting nytt", lyder inledningsmeningen och jag får genast en stöt, för den signalerar att ohoj, här bjuds det på klurigheter och språklig ansträngning. Jag blir inte besviken! Med avsikt vältrar sig Beckett i svåra ord i konstiga sammanhang samt akademiska fraser och floskler som inte är avsedda att förstås. Ett originellt humorverktyg, kan man säga. Och det är bara att läsa vidare, ingen idé att bläddra i lexikon eller googla efter förklaringar.

Ett litet exempel på hur sjukt knäppt det kan låta är de här två meningarna: "Följande söndag, då månen var i konjunktion, friade han till henne i Battersea parks subtropiska trädgård." eller "London! utbrast miss Counihan. Detta Mecka för varje aspirant till pekuniär upphöjdhet." Personligen har jag ingen aning om vad som menas med månen i konjunktion eller pekuniär upphöjdhet, trots att jag anser mig besitta ett hyffsat ordförråd, men struntar blankt i det. Innerst inne känner jag att orden egentligen inte betyder något väsentligt utan bara är en kuliss och stilmedel för gestaltning av livets normala abnormalitet.

Vad handlar då Murphy om? Enkelt uttryckt om kärlek mellan Murphy och Celia. För Murphys del är det fråga om exploderande åtrå, för Celias del mest om funktion. I båda fallen är en fri vilja en omöjlighet. Allt styrs av ödet och av stjärnorna, så varför inte ligga på rygg och lugnt vänta på de stekta sparvarna, tycker åtminstone Murphy. Övriga personer som förekommer i romanen är mest alkoholiserade akademiker som snackar en massa förvirrad smörja, så handlingen blir därefter - förvirrad.

Det är något paradoxalt med den här romanen, tycker jag. Å ena sidan är den svårläst, å andra sidan uppiggande rolig. Dialogerna är ofta vassa och roliga, som när Murphy bråkar med Celia:

"Alla kvinnor är samma jävla samma varelser, ni kan inte älska, ni kan inte hålla kursen, den enda känsla ni kan fördra är den känsla ni blir föremål för, ni kan inte älska i fem minuter utan att vilja ha kärleken utplånad av ungar och jävla hushållsgöromål. Herregud, så jag hatar denna städvenus och hennes korv- och potatismossex."

Och ibland häpnar jag över metaforerna: "Murphy gick aldrig med hatt. De minnen av fosterhinnan som en sådan väckte var alltför plågsamma, framför allt när han var tvungen att ta den av sig." Om inte detta är uppfriskande, så säg.

Som ni märker så är jag mest inne på det språkliga när det gäller Murphy då det är just romanens språk och tilltal som jag kommer att bära med mig i minnet. Det är det jag har fastnat för och uppskattat mest.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Vilken bok(mässe)lördag det var igår!

Jag nämde förut att jag skulle läsa Alice i Underlandet på tåget till (och från) bokmässan och redan efter ett par sidor insåg jag hur rätt jag hade i mitt bokval - åtminstone om man drar ett likhetstecken mellan att tågledes rusa genom landskapet och att falla genom ett tunelliknande kaninhål. I båda fallen undrar man vad som kommer att hända härnest, när man kommit fram. Om Alices förehavanden berättar jag i ett annat inlägg. Nu är det min upplevelse av årets bokmässa som ska rapporteras. Ett Underland och Kaosland i ett, kan man säga.

Årets höjdpunkt var att jag inte bara fick skymten av utan till och med växlade några ord (för min del på mycket knagglig engelska) med Erica Jong. Detta medan hon signerade sin memoarbok Förföra demonen åt mig. Jag må lida av kändiskultsjukan, men glad är jag. Det kändes häftigt att stå öga mot öga med henne efter att ha sett henne kvällen innan mosa Skavlan i tv:n.

Självklart passade jag på att ta en bild på Erica Jong och även Maria Sveland som satt bredvid Erica vid signeringen. Rädd att flyga, Bitterfittan och Att springa är alla tre recenserade här på bloggen (använd gärna sökfunktionen för att hitta till texterna).

En av anhalterna under dagen blev SR:s scen där jag lyssnade på Bob Hansson som läste sin novell Till mamma. Det är nämligen så att han vann Sveriges radios Novellpris 2010 med den. Förresten är den helt lysande, jag hörde den ett par gånger förut. Lyssna gärna på den om du har missat den. Typisk Bob Hansson, om man nu kan säga så.

Sedan ville jag lyssna på Torgny Lindgren, men i där var det så mycket folk och så dåligt ljud att jag gav upp efter en stund och kilade vidare. Flera monterbesök stod på programmet. De trevligaste mötena hade jag hos Brombergs bokförlag, Sekwa förlag, Elisabet Grate förlag och Sagolikt bokförlag. Inte bara för att de är generösa med recensionsböcker utan framförallt för att de har tid och lust med samtal. Små bokförlag med stor kärlek till böcker.

Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist från Sagolikt bokförlag

Jo, sedan såg jag också Petina Gappah. Men tyvärr var det inte läge att tränga sig på och tigga om en signering men hennes noveller (Sorgesång för Easterly) blir knappast mindre lockande att läsa för det.

En glädjeskutt gjorde jag när jag i The English Bookshops monter hittade just den penguinmuggen som jag suckat efter i ett par års tid, den med A Room of One´s Own (Virginia Woolf). Lila. Det fanns bara en kvar! Teet imorse smakade med ens mycket godare...

En förhoppning om ett eventuellt samarbete kring bokprat väcktes i Kraft&Kultur:s monter. Deras Kulturbutik finns i Eskilstuna och jag tycker att det vore en jättebra sak. Hoppas de hör av sig. Visitkort byttes i alla fall.

Bokbloggarcafét får jag inte glömma! En mycket bra initiativ av Karin på En bokcirkel för alla. Det var roligt att träffa ett flertal andra bokbloggarnördar och lyssna på de inbjudna gästerna (Fritz&Ståhl, Sekwa, Bokhora). Lyran och Karin berättar ingående på sina bloggar om träffen så jag bara hänvisar till dem via länk (Lyran här, Karin här och här). De visar lite bilder också. Till och med Skånskan hade en artikel om bloggcafét på första sidan idag. Coolt.

Avslutningsvis en lista på böcker som jag fick med mig hem:

Sorgesång för Easterly av Petina Gappah (Zimbabwe)

40 piskrapp för ett par byxor av Lubna Ahmad al-Hussein (Sudan)

Hetta av Ian McEwan (England)

Förföra demonen av Erica Jong (USA)

Döda vita män av Johan Hakelius

Alex Dogboy av Monica Zak (Sverige)

Jösta och Johan av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist

Jag älskar dig så mitt hjärta brister av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist

Jag läser - alltså finns jag (en läsdagbok)

Sammanfattningsvis var det en härligt intensiv dag med personliga möten, mentala input och boktips. Så vad gör det att man traskar omkring i trängseln, känner sig som inslängd i en torktumlare, är törstig, kissnödig, kaffesugen och har ont i benen och axlarna. Vad gör det att sitta åksjuk på ett x2000-tåg i flera timmar på en och samma dag. Bokmässan är värt det.

I Afrikatankar

Att Afrika har ordet på årets bokmässa tycker jag är mycket spännnde. I likhet med många andra har jag bara begränsade kunskaper och denna stora kontinent och - handen på hjärtat - min bild av den är rätt klischéartad.

I och med att jag för tillfället pluggar ett ämne som heter språktypologi och språksläktskap har jag läst mig till vissa intresssanta fakta om Afrika som språkområde. Det finns, grovt räknat, 2100 olika lokalspråk som utgör ca 30% av världens alla språk. Dessa språk talas av 900 miljoner invånare (ca 14% av världens befolkning) och analfabetismen är hög i många afrikanska länder (på vissa håll upp emot 50%). Samtidigt används de gamla kolonialspråken som engelska, franska eller portugisiska.

Det säger sig självt att litteraturens ställning är komplicerad då antalet människor som skriver och läser på ett och samma språk är begränsat. Om en författare skriver på lokalspråket når han inte ut till lika många läsare som när han skriver på ett kolonialspråk medan användningen av ett kolonialspråk troligen ökar chansen att boken blir översatt till andra språk också. Det finns också många små länder i Afrika, några har kanske bara 2 miljoner invånare. Detta gör att en författare från ett så litet land har väldigt svårt att nå ut med sina böcker till en större läsekrets och att leva på sitt författarskap måste vara helt omöjligt. Därför är det bra att bokmässan uppmärksammar hela Afrika och inte bara ett antal länder för vid ett eventuellt urval skulle antagligen bara stora länder gynnas.

Vilka böcker från Afrika skulle jag vilja läsa? Jag hoppas att den afrikanska litteraturen bär på unika berättelser. Unika med våra västerländska ögon sett. Vilken vardags- och familjeproblematik brottas människor i till exempel centrala Afrika? Det måste vara helt andra problem och författarna måste ha helt andra synvinklar än vi är vana vid. Jag tror att de afrikanska berättelserna, befriade från exotism och klichébilder, kan lära oss många nya saker om hur det är att vara människa. Det är sådant jag är nyfiken på - det unika som kan bli universiellt.

Så när jag om ett par timmar kommer till bokmässan ska jag hålla ögonen och öronen öppna för att samla läs- och boktips och för att vidga mina vyer.

Slutligen vill jag återge vad Svante Weyler sa i ett samtal från bokmässan: "Böcker är toppen på en läskultur och en skriftkultur". Med tanke på det är en ABC-bok fortfarande världens viktigaste bok.

"Hundraåringen" får årets Ljudbokspris

Årets Ljudbokspris går till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson, i uppläsning av Björn Granath. Någon gång under försommaren recenserade jag ljudboken här på bloggen och tyckte att det var den roligaste boken jag öronläste på år och dag, så jag håller helt med om juryns motivering som lyder som följer:

Björn Granath har rätt röst till en text där humorn försynt lurar bakom hans sträva stämma. Han tolkar och berikar den mest överraskande och mustiga skröna. Berättare och innehåll bildar det perfekta äktenskapet.

Länge leve Hundraåringen!

Läs mer på Piratförlagets hemsida.

Bokmässan & Alice i Underlandet

Så där ja! För min del är det bara - eller fortfarande - två dagar kvar till bokmässan. Trots att bokmässan börjar redan imorgon åker jag dit först på lördag men redan nu är jag uppspelt som en unge innan julafton. Allt är fixat.

* Tågbiljetterna är ordnade och utskrivna sedan länge
* Mässplaneringen är fulltecknad och utskriven
* Entrébiljetten är betald och utskriven
* Bokmania-bokmärken och visitkorten är framlagda
* Ryggsäcken ligger och väntar
* En extra tygkasse att bära nya böcker i är instoppad i ryggsäcken
* Matsäcken för ditresan är planerad
* Tåglektyren är bestämd

Jag kan alltså gott påstå att läget är under kontroll. Risken att jag skulle glömma ladda batterierna till datorn eller mobilen inför resan ser jag som obefinntlig. Tekniken måste ju fungera! Tänker twittra och blogga så mycket jag hinner och orkar under hela dagen; och den kommer att bli lång.

Självklart har jag valt min reslektyr med största omsorg, drygt fyra timmar enkel resa till och från Göteborg är ingen lek. Jag borde plugga på tåget. Verkligen borde! (Denna ambition rättfärdigar delvis släpande av mini-pc:n fast det annars skulle duga att blogga och twittra från mobilen.) Men sedan, när jag har pluggat färdigt (jaja, inga menande leenden nu, tack), ska jag läsa Alice i Underlandet. Ett myyyyycket medvetet bokval.

Hur kommer det sig att jag vill läsa en så gammal bok (från 1865) som Alice i Underlandet när jag är på väg till boknyheternas högborg? Det finns fyra anledningar till det.

För det första har jag ännu inte läst Alice i Underlandet, vilket borde vara anledning nog. För det andra blev jag i augusti tagen av Johanna Koljonens sommarprogram där hon associerade en hel del kring kaninhålet som Alice råkar trilla in och satte det i samband med våra liv och vårt växande som människor. Hennes program gav mig den deffinitiva motivation att läsa Carrolls berättelse. Sedan ordnade slumpen att jag för en månad sedan hittade ett välbevarat pocketexemplar av Alice i Underlandet på loppis och till råga på allt är det ett exemplar som innehåller John Tenniels berömda illustrationer. En mycket fin bok som bara skriker efter att bli läst!

För det fjärde kommer jag säkert att känna mig som Alice i Underlandet när jag väl kommit igenom entrén till bokmässan. Så var det lite grann förra året. Bokmässan är en underlig miljö och att hamna där i trängseln är lite som att falla ner genom ett kaninhål, man sveps med och allt kan hända. I sitt sommarprogram menade Johanna Koljonen att när man kommer ut ur ett kaninhål är man inte längre samma människa som innan, utan har blivit någon annan. En ny person, liksom. Riktigt så är det nog inte med ett besök på bokmässan, men visst utvecklas man lite. Åtminstone i den mån att man blir mentalt rikare av alla spännande människomöten och samtal som man får vara med om.

Så det är därför jag vill läsa Alice i Underlandet på tåget till Göteborg - för att kunna känna mig som hon - och för att lära mig allt väsentligt om mystiska kaninhål.

En sak återstår dock att bestämma: klädsel. En (mycket enkel) variant är jeans och en svart t-shirt med rosaglittrigt "bokmania" på. Fördelen vore att lätt bli igenkänd av andra bokbloggare. En annan variant är.... tja, något annat. Typ en bekväm klänning. Fördelen vore att förbli anonym. Herregudvilkaproblemmanhar.

Eftersom bokmässan har afrikansk litteratur som tema i år, har jag förberedd mig lite bland annat genom att lyssna på Biblioteket i P1 som handlade om författare från södra Afrika. Mycket bra. Rekommenderas.

Här finns en lista på böcker av afrikanska författare.
Jag hoppas att träffa många bokbloggarkompisar i bloggkafét på lördag.

Den täta elden

Förra julen när Vixxtoria delade ut virtuella julklappar fick jag till min glädje också en. Självklart var det en bok jag fick av henne, romanen Den täta elden av Inger Edelfeldt. Anledningen till att det blev just Den täta elden var det faktum att jag inte har läst något alls av Inger Edelfeldt tidigare, vilket Vixxtoria hade listat ut (som den trogna bokmaniabesökare hon är) och bestämde sig att råda bot på detta. Mycket bra idé.

Som tack för gåvan skrev jag upp boken på min att-läsa-lista och började leta efter den på loppis och antikvariat. För en månad sedan hittade jag den äntligen på Världens längsta bokbord i Stockholm och inhandlade den, glad som en lärka. Nu är den utläst. Verkligen en bra bok, Den täta elden!

Det var intressant att läsa om Petra som när vi möter henne i början av boken är ensam och smått deprimerad efter att hennes liv blivit upp och ner. Hennes förhållande har gått i kras och det mesta går fel just nu. Jobbet suger. I detta tillstånd av allmänt kaos möter Petra en gammal klasskomis som är på tillfälligt besök i Stockholm. Liss, som hon heter, övertalar Petra att lämna stadslivet och följa med till ett litet kollektiv någonstans i Dalarna. Detta kollektiv består av tre kvinnor och en man; fyra kvinnor med Petra. De bor mitt i skogen, i en liten stuga utan bekvämligheter. Böcker, papper och pennor är bannlysta för alla förutom för kollektivets ledare Alex. Redan det är konstigt men trots att Petra noterar det orkar hon inte riktigt bry sig, än mindre ifrågasätta.

Alex är ledaren och tuppen i hönshuset som genom sin karisma utövar makt över kvinnorna. Han påstår sig ha förbindelser med en högre andlig makt, kvinnorna är hans lärjungar, det är Alex ord och handling som gäller. Det är skrämmande att se hur han manipulerar kvinnorna genom att få de att tro att han har insikt i deras känsloliv.

När Petra kommer in i gemenskapen blir hon först skeptisk, arg och avvisnade gentemot Alex och de andra men allt eftersom tiden går suddas hennes egna gränser ut och även hon fastnar i spindelns nät.

Det fascinerande med Den täta elden är hur Edelfeldt beskriver mekanismerna som råder i en sekt och hur indoktrineringsprocessen av en ny medlem kan se ut. När Petra dyker upp rubbas balansen i gruppen och alla resurser måste sättas in för att återställa den igen.

Detta hur en för tillfället förvirrad människa lätt kan manipuleras och hjärntvättas för att få henne att ställa upp för gruppens och ledarens bästa är mycket bra beskrivet i boken. Petras oförmåga att ifrågasätta, hennes vilja att foga sig, att ge avkall på sig själv är av den sorten som gjorde mig nästan rasande medan jag läste. Skärp dig! Ryck upp dig! Ser du inte vad som händer? Allt det ville jag skrika åt Petra, fattade inte hur hon kunde vara så dum. Eller jo, jag fattade nog. Fast ändå...

Hur handlingen utvecklar sig och hur berättelsen slutar vill jag förstås inte avslöja men så mycket kan jag säga att det bitvis nästan råder deckarstämning.

Den täta elden är från 1987 och alltså ingen boknyhet precis men det är helt klart en bok utan bäst-före-datum. Jag är mycket glad att Vixxtoria tipsade mig om den - och om Inger Edelfeldt. Det är mycket troligt att jag kommer att läsa fler böcker av henne.

Franz Kafka: Dagböcker 1914-1923

För mig som gillar Franz Kafka var läsning av hans dagböcker en högtidsstund. Dagböcker 1914-1923 är den sista av tre dagboksvolymer som nyligen gavs ut i utmärkt översättning av Hans Blomqvist. Han har även försett texten med kommentarer.

Franz Kafka dog i tuberkulos 1924 och ingen dagbok från hans sista år i livet finns bevarad, så den sista meningen i volymen 1914-1923 är just den sista dagboksanteckningen vi känner till. Kanske, kanske, kommer 1924-års dagbok att återfinnas någon gång. Vilken sensation det vore!

Dagböcker 1914-1923 innehåller förutom personliga dagboksanteckningar också utkast till noveller och romaner, scener och prosaiska skisser samt funderingar kring skrivande och litteratur. Vi möter alltså både privatmänniskan Kafka och författaren Kafka (med och utan skrivkramp). Jättespännande är vad det är!

Privatpersonen Kafka berättar om vilka han umgås med, om sina hopplösa förlovningar, kärleksaffärer och den störande sexualiteten, om sina resor, om vad han drömmer och vad han läser (Strindberg och Dostojevskij är stora favoriter). Han spyr galla över sitt trista jobb som försäkringstjänsteman, är urless på sina föräldrar och klagar mycket över huvudvärk, sin egen hopplöshet och oförmåga att vara som alla andra. Och så kommer tuberkulosen. Anteckningarna i dagboken glesnar i samma takt som sjukdomen stärker sitt grepp, men blir desto intensivare i sitt budskap.

Jag gillas Kafkas beska ironi (vanligen mot sig själv) och retfulla spydighet (vanligen mot föräldrarna) och jag gillar texternas sparsamt portionerade humor som är så torr att den knastrar mellan tänderna. Kafka är överraskande rolig, särskilt mellan raderna eller i det han rent av utelämnar. Han är mästare på att skildra tristess och karaktärisera människor han träffar. Men när han berättar om sin håglöshet, apati och svårmod, blir jag ledsen, vilket händer ofta under läsningens gång.

Även om det är intressant och smått kittlande att läsa om Kafkas privata förehavanden och känslor, är de anteckningarna inte jämförelsevis lika spännande som de som handlar om skrivande och litteratur. Under perioden 1914-1923 höll Kafka bland annat på med att skriva Processen och I straffkolonin och dagböckerna innehåller utkast till böckerna och tankar kring dem. Men han led också av skrivkramp, vilket fyllde honom till brädden med känslor av hopplöshet och förakt mot sig själv. Stackars Franz Kafka.

Slutligen vill jag här på bloggen notera tre av Franz Kafkas tankar. Boken som jag har hemma är dock full av understrykningar.

Kafka om noveller:

"I början verkar alla noveller enbart löjliga. Det tycks utsiktslöst att denna nya, ännu ofärdiga, ömtåliga organism ska kunna överleva i världens färdiga organisation, som i likhet med alla färdiga organisationer strävar efter att dra sig inom sitt skal. Men då glömmer man att novellen - om den har något existensberättigande - bär sin färdiga organisation inom sig, om än inte fullt utvecklad; det är därför obefogat att i detta hänseende förtvivla över början på en novell, annars skulle föräldrar vara tvungna att förtvivla över sitt spädbarn, ty denna ynkliga och löjliga varelse hade de ju inte tänkt sätta till världen."

Kafka om Strindberg:

"Jag läser honom [Strindberg] egentligen inte för att läsa honom, utan för att ligga vid hans bröst. Han håller mig som ett barn på sin vänstra arm. Jag sitter där som på en staty. Tio gånger är jag nära att ramla ner, men vid elfte försöket sitter jag stadigt, känner mig säker och har god överblick."

Kafka om föräldraskap:

"Föräldrar som väntar sig tacksamhet av sina barn (det finns till och med sådana som kräver det) är som ockrare, de riskerar gärna kapitalet, bara de får räntorna."

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Att springa

När Maria Sveland romandebuterade med Bitterfittan 2007 blev det ståhej och hon placerades genast i facket stenhård feminist. Där sitter hon fast och allt hon säger, skriver och gör bedöms mot bakgrunden av Bitterfittan, på gott och ont.

Nu är Maria Sveland tillbaka som romanförfattare med boken Att springa men hennes ärende denna gång är inte att väcka en feministiskt präglad debatt utan mest att "bara" beröra, riktigt på djupet. Trots den oansenliga titeln är Att springa en känslomässigt mycket stark och gripande berättelse. I synnerhet under bokens andra halva hade jag nästan permanent en klump i magen och i halsen samtidigt som det sved så där tåraktigt i ögonen.

Att springa handlar om två flickor i 13-årsåldern och, i förlängningen, om deras mammor. Emma och Julia är bästisar och när boken tar sin början är det ännu sommarlov. Ett sommarlov fullt av lata dagar och härliga förväntningar inför högstadiet. Inte ens fulgubben med "rabarbersvaj" kan förstöra den uppsluppna stämningen. Hans närvaro är trots det illavarslande då den kastar en tidig skugga över barndomens oskuldsfullhet.

Emma och Julia kommer från radikalt skillda familjeförhållanden och fast det bara tar drygt tio minuter att gå mellan Emmas bostadsområde och Julias villakvarter, skulle det kunna vara olika planeter. Emma bor med sin mamma Annica och de har det bra tillsammans, trots att det inte finns någon pappa med i bilden. Julia å sin sida lever i kärnfamiljen men den fasaden är möglig och sprucken. Julias mamma Gisela är totalt tillintetgjord och odugligförklarad av sin man och man förstår ganska snart att detta med pengar inte är allt.

Under hösten börjar Julia utebli från skolan, beter sig konstigt, är frånvarande och okoncentrerad. Får något i blicken som Emma inte vet vad det är men Julia vill inte säga något. Det är inget, säger hon bara. Tiden går och det blir Lucia, skoldisko på kvällen. Något hemskt händer. Men detta hemska öppnar bara dörren till ett mörkt rum där det allra värsta redan har hänt... Den är nu som den mörkaste avgrunden i berättelsen verkligen öppnar sig, det är nu det riktigt otäcka och obegripliga tar form, det är nu Julias och alla de andras liv tar nya och oplanerade vändningar.

Att springa handlar om incest och om samhällets nonchalans gentemot det utsatta barnet. Mammornas kamp för respekt och rättvisa blir ett dött lopp i en omgivning där männens medlemskap och sammanhållning i Rotary väger tyngre än en utsatt flickas berättelse om vad hon varit med om.

Handlingen i boken utspelar sig 1988, en tid då det fortfarande möjligt att förövaren tilldöms vårdnaden om det utsatta barnet efter att barnets mor exempelvis begärt skillsmässa. Sexuella trakasserier, sexuellt utnyttjande och kvinnoförtryck är ännu inget man pratar öppet om, de utsatta får lov att tyst bryta ihop och gå vidare - helst utan att bråka för då jävlar får man betala! Det är inte riskfritt att ifrågasätta patriarkatet.

Parallellt med allt det vidriga och tragiska skildrar Maria Sveland även en del positiva krafter, tack och lov. Jag tänker främst på Emmas och Julias vänskap, hur Emma osvikligt stöttar sin bästis, hur hon finns för henne hela tiden fast det är så svårt att förstå allt. Jag tänker också på Annicas ömhet för Emma och Julia och på den kvinliga solidaritet hon uppvisar gentemot Julias mamma Gisela, som även hon är ett offer - livrädd och desperat av skam, rädsla och dåligt samvete.

För mig är Att springa i första hand en bok om kvinlig vänskap och solidaritet, en alla-för-en-berättelse. Man skulle kunna invända att Maria Sveland borde välja att antingen fokusera på flickorna eller på mammorna; att berättelsen spretar för mycket när alla fyra får uttrymme. Men jag uppskattar att Maria Sveland ger röst åt både döttrarna och mammorna, jag tycker att det gynnar helhetsbilden eftersom deras liv ändå är så sammanväxta. Att det är Julia som är huvudperson är det ändå aldrig någon tvekan om. Medan kvinnorna porträtteras ganska ingående i romanen (med tillbakablickar och allt), får Julias pappa Carl bara det allra nödvändigaste uttrymme. Han är ingen huvudperson - bara förövaren, den onde. Det är effekten av hans handlingar mot Julia som är i fokus, inte orsakerna till dem, även om det antyds att även han utsattes för övergrepp som liten.

Hur är då berättarstilen? Språket i romanen är inte Maria Svelands starkaste sida då det skönlitterära uttryckssättet haltar en del, liksom romanens uppbyggnad. I Att springa är språket enkelt och kompositionen spretig, men bristerna kompenseras genom att Maria Sveland berättar historien om Emma och Julia med en värme, uppriktighet och övertygelse som går rakt in i hjärtat.

Romanen Att springa berör och upprör. Jag känner fortfarande en sorg för Julia trots att hon är en fiktiv person och det är mer än en vecka sedan jag läste ut boken. Jag tänker på att det måste finnas många verkliga Julior i vårt samhälle och den tanken gör ont i mig. Mycket ont. Ämnet gör Att springa till en mycket angelägen bok!

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Litteratur som politisk fråga

Har du hört att Folkpartiet vill skapa ett institut för kvalitetslitteratur? Jag hade ingen aning förrän jag läste en nyhetsartikel i DN-boklördag den 28 augusti. Institutets huvuduppgift skulle då vara att sprida svensk litteratur utomlands och få utländsk litteratur översatt till svenska. När det gäller översättningar till svenska så skulle man lägga extra krut på kvalitetslitteratur från icke anglossaxiska länder. Just det tycker jag vore hedervärt, för den anglosaxiska litteraturens dominans borde minska för att få större litterär mångfald. I och för sig har det börjat komma allt fler böcker från Afrika och Asien, men till exempel Öst- och Centraleuropa är fortfarande underrepresenterad.

Ett bokinstituts vara eller icke vara kräver också att man definierar begreppet kvalitetslitteratur och fastslår vem som i så fall skulle avgöra ett litterrärt verks kvalité respektive brist på dito. En ständigt återkommande fråga som med jämna mellanrum diskuteras även på bokbloggarna, Bokmania inkluderad.

Folkpartiets kulturpolitiska talesman Christer Nylander låter göra gällande att bokinstitutet skulle befolkas av litteraturexperter och inte av politiker, så det känns tryggt. Samtidigt är ju en sådan sak självklar i en demokrati, tycker jag, för annars skulle det ju lukta för mycket av politisk styrning av folks läsning och inte alls vara förenligt med demokrati. På frågan om det finns något sådant som objektiv kvalité svarar Christer Nylander så här: "Den som vet mycket om litteratur känner också igen kvalitetslitteratur när han ser den." Det svaret tilltalar mig. Själv längtar jag till den dag då man inte längre blir betraktad som kultursnobb så fort man visar skepsis i fråga om vissa böckers litterarära kvalité. Ingen genre/författare/titel nämnd, ingen glömd.

I samband med detta tar Folkpartiet återigen upp diskussionen om en gemensam litterär kanon, men där handlar det bara om gammal skåpmat. Vi har ju redan en litterär kanon - fast den inte är statisk utan föränderlig och anpassningsbar. Christer Nylander vill att man läser mera i den svenska skolan, att man läser hela böcker och att man läser mer klassiker men samtidigt erkänner han att han egentligen inte vet vad som läses i skolan idag. Det borde han kanske ta reda på först. Personligen är jag övertygad om att svensklärare som själva är läsande människor (och de borde vara det med tanke på sitt ämne) har stenkoll på vilka böcker/författare som eleverna ska och borde läsa. En officiell kanon eller inte, en duktig lärare har sådant i ryggmärgen och gör sitt yttersta för att motivera sina elever till att läsa.

I Kulturnyheterna sändes nyligen en intervju med Christer Nylander om just de här frågorna. Du kan se intervjun samt en kommentar här nedan.

På Breakfast Book Club svarar alla (nästan) politiska partier på kanon-frågan.

Bokmania = Beautiful Blogger

Tack vare Lyran har Bokmania fått möjlighet att glädjas åt utmärkelsen Beautiful Blogger. Jag är mycket glad och kan knappast tänka mig en bättre motivering än när hon skriver "Ivana Bokmanias blogg är den första jag kollar varje dag. Här finns alltid något intressant från bokvärlden." Superroligt! Och förpliktigande, förstås. Tack Lyran.


När man får en Beautiful Blogger award ska man:

♦ kopiera in awardbilden i sin blogg för att visa att man har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade ens blogg
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om sig själv

Bokmania nominerar följade bloggare/bloggar (utan inbördes ordning) till Beatiful Blogger award:

1. La Bibliofille för att hon bloggar om intressanta böcker och för att hon gör det från Paris, en stad där jag ännu inte har varit men längtar att besöka. Dessutom behöver hon piggas upp i sorgen efter sin älskade hund.

2. Eva Swedenmarks värld för att det är en blogg som inte bara handlar om läsning och skrivande utan påminner mig också om de viktiga sakerna i livet. Evas inlägg doftar kärlek och ödmjukhet.

3. Om böcker som jag hunnit läsa för att hon har samma inställning till böcker som jag, nämligen att det är bortkastad tid att läsa dåliga böcker när det finns så många bra att läsa. Dessutom får hon ibland bloggidéer som verkligen piggar upp mig.

4. Spectatia för att hon vaknat till liv igen. Jag har saknat henne! Hoppas hon vill förbli vaken.

5. Akademibloggen för att det är en blogg från litteraturens högkvarter och för att den är mer rolig än pretentiös. Peter Englunds inlägg om läsplattor var oslagbara.

6. Callioppe Books för att hon vidgar mina bokliga vyer och för att hon skriver både kompetent och underhållande.

7. Boklesebloggen min för att det är den enda norska bokbloggen jag gladeligen följer och för den är så snygg att jag blir avundsjuk varje gång jag besöker den.


Det här med att berätta sju intressanta saker om mig själv är inte så lätt. Vad ska jag ta som jag inte redan berättat nånstans och/eller som inte är för privat och obloggbart? Jag tror jag hoppar över, hoppas det är ok.

En liten bok om konst

Ni som har följt den här bloggen tillräckligt länge vet att jag tycker om att måla och att det förutom litteraturintresse även finns ett visst konstintresse inneboende hos mig. Därför är det inte konstigt att jag dras till böcker om konst, också. Som den glada målarkludd jag är beundrar jag de stora målarna och har under min levnad tillbringat åtskilliga stunder med att förstummat stirra på reproduktioner av klassiska och moderna målningar och i mitt stilla sinne undrat hur i hela världen har de burit sig åt. Konsthistoria liksom litteraturhistoria kännetecknas av stilar och strömningar och delas i epoker som inte är så lätta att hålla i sär för gemene man och kvinna. Man glömmer. Och eftersom man glömmer så lätt är det bra att ha en liten smidig "uppslagsbok" till hands.

En liten bok om konst som jag fick hemskickad i förra veckan är bokstavligen liten och smidig. Bara lite större än min handflata, med en epok/period/konststil per uppslag. Text på ena sidan av uppslaget, en bildreproduktion på den andra. Informationen som ges i texterna är sparsam och täcker endast det mest väsentliga men samtidigt fungerar den som en vägledning och "tipsbank" om man vill söka efter mer någon annanstans.

Boken behandlar främst västvärldens och Europas konsthistoria från stenåldern och fram till våra dagar (inklusive konceptkonst, videokonst, fotografi) och trots det lilla formatet får man hum om hur samhällsutvecklingen alltid påverkat konsten, att förändringar i konsten gått hand i hand med förändringar i samhället, antingen som en avbild eller motreaktion. Ungefär som litteraturen alltså.

De flesta av bilderna som finns i En liten bok om konst har man så klart sett förut (t.ex. Mona Lisa) men en del är nya för mig, vilket gör att den här lilla lättsmälta konstguiden ändå känns fräsch och givande. Det finns något nytt att upptäcka, något nytt att lära sig, något nytt att bli nyfiken på.

Ett roligt inslag i boken är gör-det-själv-sidorna som uppmuntrar till egna konstnärliga experiment. Till exempel kan man förvandla sig själv till en fauvist.

En liten bok om konst är skriven av Anna Spaak, Catrin Carlberg och Vic Hendeberg.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Veckans Berglins är som vanligt mitt i prick

Klicka här för att se alla fyra rutorna.

Författaren Václav Havel prisbelönad

Sedan 2001 delas ett internationellt litterärt pris ut i Tjeckien, Kafkapriset. Det ges till en författare vars verk, förutom att det uppvisar en utomordentlig hög litterär kvalité, tilltalar läsare oavsett härkomst, nationalitet och kulturell bakgrund - precis som Kafkas böcker gör. Tidigare pristagare är Philip Roth (2001, USA), Ivan Klíma (2002, Tjeckien), Péter Nádas (2003, Ungern), Elfriede Jelinek (2004, Österrike), Harold Pinter (2005, England), Haruki Murakami (2006, Japan), Yves Bonnefoy (2007, Frankrike), Arnošt Lustig (2008, Tjeckien) och Peter Handke (2009, Österrike).

Årets Kafkapris går till dramatikern och essäisten Václav Havel eftersom hans dramer tveklöst har satt spår i världslitteraturen. Förutom dramer skriver Havel även essäer.

Priset är på tio tusen dollar och delas alltid ut den 28 oktober, på Tjeckiens nationaldag. Förutom pengarna erhåller pristagaren en miniatyr av ett Kafkamonument. Bakom priset står Franz Kafka sällskapet i Prag.

Franz Kafka monumentet i Prag

Om sådant i dessa valtider

Det är inte kärnkraften som sådan,
inte avfallsfrågan i och för sig
eller de tekniska experterna som sådana
och administratörernas försäkringar om
att konstruktörerna vet vad de gett sig in i
och kan-bör-borde kunna ta oss ut ur
om klockan börjar klämta
och något sådant alls skulle kunna ske.
Det är inte det, inte det.
Det är den gradvisa politiken som sådan
på väg mot det fullt utvecklade vansinnet som sådant.

(Om sådant av Werner Aspenström, ur Tidigt en morgon sent på jorden)

Kungens födelsedag

Kungens födelsedag är den tredje och sista boken i en serie om människor som enligt marknadsföringen vill vara mer än de är, vilket i och för sig är en ganska luddig beskrivning, men ändå sann. Böckerna är skrivna av Petter Lidbeck under pseudonym Hans Koppel.

De två föregående romanerna i serien heter Vi i villa och Medicinen. Tyvärr har jag inte läst Medicinen, bara Vi i villa och nu Kungens födelsedag.

Hur är då Kungens födelsedag? Inte lika rolig och smågalen som Vi i villa (läs min recension här), men helt klart underhållande. Trevlig. Detta är (liksom Vi i villa) en bok att läsa i ett svep en vardagskväll då man vill ha lugn och ro med lite skön humor och inte längtar efter att anstränga hjärncellerna så värst mycket. Det är en vilsam bok och man läser ut den på en dryg timme, bara så där. Det kan också vara en perfekt bok att läsa under till exempel en kortare tågresa. Liten och nätt får den plats i handväskan och medresenärerna får ynnesten att se läsarens förnöjsamma ansikte, utslätat och avspänt och med ett svagt leende på läpparna.

Kungens födelsedag handlar en del om kungen och kungen drömmer om att göra skillnad för han har det faktiskt ganska tråkigt till vardags, men det är inte så lätt att komma på hur detta att-göra-skillnad skulle gå till.

Under en bilfärd genom Stockholm hamnar kungen plötsligt mitt i en oanmäld sittstrejk mot bilismen och denna händelse för så småningom samman ett antal människor vars vägar börjar korsas på grund av en händelsekedja som sprider ringar på vattnet. Vi träffar åklagardottern och miljöktivisten Milou, hennes kompis Markus som vikarierar på långvården, gumman Elin som snart fyller 110, dementa Malén med sitt välbehållna barnasinne, livvakten Johan som saknar Borlänge och sin styvdotter, hans kollega Sanna som man inte skiter på näsan, den kvinnliga stjärnadvokaten som mest tänker på sex med sin man och ... hm, det var nog hela persongalleriet, det. En brokig skara.

Eftersom Kungens födelsedag är en trevlig bok så går naturligtvis allt vägen för lilla kungen, det kan jag ändå berätta utan att förstöra läsningen för någon.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Måste läsas innan jul

Från och med idag och fram till januari är jag student igen, har tagit tjänstledigt för att läsa kursen Svenska som andra språk 31-60 hp så att jag äntligen får full ämnesbehörighet som sfi-lärare. Böckerna som ska läsas innan jul ligger redan i en prydlig hög på skrivbordet och väntar på sin tur. Efter lunch börjar första föreläsningen... Någon större oro över att skönlitteraturen skulle trängas undan av kurslitteraturen känner jag dock inte. Egentligen borde det ju bli mer lästid nu än när jag jobbar full tid. Jag tror att det kommer att bli behagliga fyra månader. Jag ser fram emot hösten.