söndag, augusti 22, 2010

Novellläsning 7: "Hunden" av Kerstin Ekman

Jag förstår inte hur Kerstin Ekman bär sig åt, men hon kryper verkligen in under skinnet på hunden i novellen Hunden från 1986. Misstänker att hon själv har varit hund i sitt förra liv, för hur skulle en människa annars kunna veta så ingående hur en hund känner och upplever det som händer och sker med och kring honom.

"Vattensörpa och sura lingon. Fjädrar i mossan, spretiga, utan lukt. Vattenvärk i magen, blöta tassar i myren. Lunka på, lunka på, segt och surt. Tugga fjäder, suga ben. Vattendropp på nosen, solstick och bukvärk. Traska och tassa. Huka sig med buken mot snön. Lunka igen med nosen i backen. Luktlöst vatten. Smältvatten. Svältvatten. Månen kryper på skogen. Natten är inte tyst. Den sorlar och rinner, den piper och prasslar. Opp och gå över fläckiga marken. Oro i kroppen, oro i skogen. Fläckar av månljus och snö, fläckar av skugga och svart myrjord."

I korthet handlar Hunden om en bortsprungen valps envisa kamp för överlevnad under en hård vinter i skogen, sedan unghundens ensamma liv präglat av rädsla för tusen möjliga faror på fjället och slutligen hans återtåg in gemenskapen med människan. Och hela tiden väntar han...

"Det som han väntade på har inte bild eller namn. Men han skulle känna igen det när han hörde det eller fångade dess förtrogna lukt. Han levde i sin väntan som stenbiten lever i det köldgrumliga, knappt rörliga bäckvattnet under isens skorvor och svall."

Det är inte bara det att Kerstin Ekman vet vad som försigår i "den gråes" inre, hon finner dessutom ett så fulländat och vackert språk att gestalta skeenden med att jag blir fullständigt gripen och fascinerad från första till sista sidan. Det är förutom naturens svängningar nästan uteslutande hundens fysiska förnimmelser som beskrivs, det är hans fysiska behov som för berättelsen framåt. Aldrig att det är fråga om någon förmänskligad bild av hundstackarn. Tack och lov. Och ändå, ändå lyckas Kerstin Ekman att förmedla hundens saknad av och längtan efter det som en gång gick honom förlorat.

"Han la dagar till dagar och mellan dem de kalla glimtarna av nätter som skar in i sömnen som ett ugglerop eller med klangen av en köldskör kvist som knäcktes. Men han la dem inte i en räcka. Hans liv och minne var bilder i bilder som tändes och slocknade, flikar av storhimlade dagar, fräna doftstråk, lossrivna rop som singlade ödsliga mellan träden tills de fick fäste i en bild djupt inne i honom. De var tjutande mörker som blev grå dagning och en skruv av vass snö som drev honom tillbaka i hålan, hungerdygn då han darrade av köld och blöta, frossardagar med solen het på ryggen."

Jag sträckläste Hunden, hela tiden med hjärtat smått darrande av läsupplevelsen. Den här boken är en liten pärla, som att lära sig världen från allra första början för man ser på den med alldeles nya ögon, med hundögon. En mästerlig berättelse i litet format och i all enkelhet. Finns i pocket.

5 kommentarer:

Hanneles bok-paradis sa...

jag är inte riktigt förtjust i Ekmans böcker, men vill läsa Hunden

Lyrans Noblesser sa...

Den här har jag precis köpt :-)

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Hannele och Lyran: Bra!

Tekoppen sa...

Läst 2 gånger, med en 10 års mellanrum, perfekt båda gångerna!

Anonym sa...

vi hade den på svenska lekionen det var smart val av våra lärare anders rönndal