Novelläsning 6: "Båten" av Nam Le

Att recensera novellsamlingen Båten (2010) av vietnamesen-australiensaren-amerikanen Nam Le känns som att bära ved till skogen eftersom alla recensioner jag tagit del av i princip är en ren och skär hyllning, vare sig i tidningar (t.ex DN eller SvD) eller på bokbloggar. Jag instämmer i hyllningskören. Boken är just så bra som alla säger, en lysande debut.

Jag har läst Båten två gånger. Första gången var i början på juni då det tyvärr blev uppenbart för mig att min läslust och läsförmåga hamnat under fryspunkten, så jag avbröt. Fanns inget annat att göra, tyvärr. Jag ville spara den här boken tills jag kunde njuta av läsningen igen, förstå texten, uppskatta författarens virtuositet. När bokstäverna bara är som döda svarta myror på vit botten är läsning meningslös, hur bra boken i fråga än är. Man vet ju när sådant inte är bokens fel. Nu, efter flera veckors läsvila kom jag tillbaka till denna fantastiska novellsamling. För den är fantastisk!

Det var 65-årsdagen av Hiroshima i förra veckan som gjorde att jag plockade fram boken igen. Märkligt nog mindes jag att det finns en novell i Båten som bär titeln Hiroshima och som handlar om en liten flicka och hennes tankar dagen och stunden innan explosionen. Jag såg en liten anteckning som jag hade gjort då i juni: "bara antydan till explosion". Antagligen betydde anteckningen att Nam Les förmåga att gestalta en ofattbar tragedi genom ett extremt sparsamt uttryck imponerade på mig trots min då bristande koncentration. Jag bara måste läsa novellen igen!

Och sedan en till. Och en till. Och en till. Tills jag har läst alla sju novellerna. Vad skönt det var!

Förutom novellen Hiroshima är det inlednings- och avslutningsnovellen (titelnovellen) som fascinerar mig mest, kanske för att de känns som om Nam Le skrivit dem med sitt eget blod. Jag anar självbiografiska färgstråk som övergår i något allmänmänskligt och det är stort och starkt.

I sina noveller rör sig Le över hela världen och det är ett mysterium för mig hur han kan skriva sig in i medvetandet på människor från så skilda länder, historiska skeenden och kulturer. Berättelserna utspelar sig i USA, Colombia, Iran, Australien, Japan och på havet mellan Vietnam och Australien. Huvudpersonerna är män, kvinnor, tonåringar, barn. Friska, sjuka. I fred eller i krig. Mot bakgrund av konst eller tyngda av kriminalitet. I en nutid eller i en tid som redan är historia. Fast kanske handlar allt om det som inledningsnovellens titel står för - kärlek, vördnad, medlidande, stolthet, barmhärtighet, offervilja. Var för sig och i kombination.

Kanske förväntas det av mig att berätta mera om handlingen i novellerna, men jag tycker inte att just handlingen är det viktigaste i dem. Snarare är det tonen, rösten, stämningen i var och en av berättelserna som är så totalt fascinerande och olika från gång till gång. Varje novell har en egen röst, en egen stil och ett eget språk.

Noveller är jämfört med romaner till omfång små berättelser men jag tycker att Båten öppnar de små berättelsernas stora världar för oss läsare. Utan tvekan är novellsamlingen Båten en bok som, som jag brukar uttrycka det ibland, lär oss hur det är att vara människa. Sådana böcker växer inte på träd. Unna dig njutningen att läsa Båten om du ännu inte har gjort det. Själv väntar jag redan på att Nam Le skriver färdigt sin nästa bok som ryktas vara en roman.

Novellsamlingen Båten översattes från engelska av Ylva Mörk.