Ett franskt par, deras lilla dotter och en väninna är på bilsemester genom ett stekhett Spanien när de en kväll stoppas av ett kraftigt regnoväder och måste ta in på ett småstadshotell. Dagen därpå ska de fortsätta sin färd mot Madrid, är det tänkt. Till bakgrundsscenen, förutom regn och åska, hör också att det just skett ett svartsjukemord i den lilla staden. En man har skjutit sin unga fru och hennes älskare och gömmer sig någonstans i närheten av hotellet. Det är poliser överallt. Frun, Maria, har uppenbara alkoholproblem och äktenskapet gnisslar som en gammal dörr medan det jäser åtrå mellan mannen och Claire och erotiken slår blixtar. Och som om inte allt det vore nog, får Maria för sig att hon måste hjälpa den jagade mördaren på flykten."Taken ligger öde. De kommer alltid att vara så, utan något hopp om att man någon gång skall få se dem befolkas. Regnet är blitt med döljer de öde taken och staden försvinner. Man ser inte längre något. Kvar är som en dröm minnet av ödsligheten."
Marguerite Duras kortroman Halv elva en sommarkväll sjuder av ångest och instängda känslor, det är ett klaustrofobiskt kammarspel i ett mentalt rum där det är så kvavt och tungt att andas att man nästan kvävs. Hundra sidor av hämndbegär, skuld, saknad, kärlek, vilsenhet och uppgivenhet. Alla dessa känslor ryms i det korta formatet, förmedlade med ett ytterst sparsamt språk - med korta, snärtiga meningar, med ögonblicksbilder och med tystnad och omtagningar som stilmedel. Det är också häftigt hur Duras får till det med dofter. Först av regn inne i staden, sedan under morgonen då värmen börjar återvända och slutligen nästa dags tunga och klibbiga hetta igen. Vädret, landskapet och människornas känslor är sammanvävda, det ena kan liksom inte släppa det andra."Klockan är halva, en sommarkväll. Och så är den inte mer. Natten har äntligen kommit, den svarta natten. I natt finns ingen plats i den här staden för kärlek."
Halv elva en sommarkväll är en fängslande bok. Jag gillar stilen som påminner om ett teaterstycke eller en film. Det är en mycket filmisk berättelse och jag fick många bilder i huvudet medan jag läste.
"Så still det är. Claire smeker mjukt det sträva sofftyget. Och hon stryker så häftigt över det att hon rispar sönder det med fingrarna. Pierre ser det, märker hur hennes smekningar stegras, ser hur hon tvärt hejdar sig, plågad börjar resa sig upp från soffan och sedan sjunker tillbaka på sin blå klänning."
Den här boken gav mig en speciell läsupplevelse. Kortvarig och intesiv som ett sommarregn men med ett bestående doftminne.
Boken finns i pocket. Köp den på Bokus
