För att gilla Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst krävs att man känner igen sig. Jag känner igen mig. Därför gillar jag boken. Och Mia Skäringer.Trots att min egen ålder har passerat målgruppens med sisådär tio femton år, bottnar min igenkänning i samma trötthet på superdupermorsorna, samma ovilja till martyrskap i äkteskapet och samma ogillande av glättiga husfridsfasader. Mias slagord om att mammor är också människor har jag lust att måla på en banderoll och ge mig ut på stan med den. En annan del av igenkänningen sitter i hur man förhåller sig till sin alkoholiserade pappa som inte längre finns i livet... det där svåra som aldrig slutar göra ont, aldrig slutar ge dåligt samvete och ångest. När jag läste Mias bok kände jag att jag har gjort en liknande mentala resa som hon - börjat som en ängslig liten skit som jämt skulle vara alla till lags, krupit in i en tunnel och kommit ut på andra sidan som jag själv och känt att japp, nu duger jag. Jag hade behållning av att läsa om hennes erfarenheter och om hennes väg till att bli den kvinna hon är.
Jag tycker om att Mia Skäringer berättar om svåra saker med humor och självkritik och om intima saker utan att skämmas ihjäl. Hon är både öppen, modig och rolig men framför allt är hon superbra på det hon gör. Hon är en sann kämpe för kvinnornas rätt att tycka om sig själva.
Det finns särskilt en tanke i boken som jag kommer att bära med mig i fortsättningen för den är så vacker. Det var när Mias son frågade henne: "Mamma, hur valde jag dig som mamma?" Och hon svarade: "Jo, innan du kröp in i min mage så gick du omkring på ett jättestort varuhus, ungefär som Ikea du vet. Ett Ikea fast med olika mammor och pappor istället för olika möbler. Därinne gick du och din syster och tjafsade om vilket slags mamma ni skulle ha. Heli ville nog ha en mamma som var mer hästintreserad, men du skulle prompt ha en med humor. Just den kombinationen, humor i ridhjälm, var svår att hitta, tydligen tillfälligt slut, så ni gick och åt en korv i stället. Efter att ha ätit tre fyra korvar, lekt i lekrummet och åkt rally på kundvagnarna, hittade ni äntligen mig. I fyndhörnan. Där stod jag, lite kantstött och smutsig men helt uppackad och klar att användas. Ni valde mig och du må tro att jag blev glad."
På ett annat ställe i boken vänder hon på frågan då hon ska berätta för sin döda pappa varför hon valde just honom, han som var alkoholist. Och där, just där, fick jag själv en hel del att fundera över och det var.... hm, lite fint liksom.
Dyngkåt och hur helig som helst innehåller en samling krönikor som Mia Skäringer ursprungligen skrivit i tidningen mama samt delar ur hennes blogg.
I slutet på augusti ska vi diskutera boken i Litterära klubben (bokcirkeln) och det kommer antagligen att bli riktigt skojigt och intressant.
Köp boken på Bokus
