Maria "Bitterfittan" Svelands nya roman kommer i veckan

Om några dagar är Maria Sveland, hon som skrivit romanen Bitterfittan, tillbaka med en ny roman - en vuxenroman om två flickor i 13-års åldern. Boken heter Att springa och jag fick kännedom om den genom en intervju med Maria Sveland i DN Boklördag igår. Eftersom jag gillade Bitterfittan (recenseras här) och är mer än nyfiken på den här nya boken har jag inte kunnat hålla bokbeställningsfingrarna i styr. Tidigare idag har jag köpt en nedladdningsbar mp3-version (direktleverans!) av Att springa och är redan igång med att lyssna på den - det är Maria Sveland själv som är uppläsare, vilket jag gillar. Misstänker att mina promenader med hunden kommer att bli lite längre än vanligt de närmaste dagarna, till hundens stora glädje.

Drömfakulteten

Äntligen har jag läst Drömfakulteten (2006), denna fantastiska, häftiga och fängslande roman av Sara Stridsberg. Vilken bok! Gud va´bra den är! Inte konstigt att hon fick Nordiska rådets litteraturpris för den.

Drömfakulteten är en litterär fantasi över Valerie Solanas liv som i mina ögon ter sig mycket tragiskt. Det är sorgligt att läsa om hur en hyperbegåvad människas chanser till framgång går till spillo på grund av taskiga förutsättningar. Hon var ett sexuellt utnyttjatt och misshandlat skillsmässobarn som tidigt tvingades att klara sig själv, med psykisk sjukdom, drogmissbruk och prostitution som följd. Ändå tog hon universitetsexamen i psykologi och arbetade till och med ett tag som forskare. Innan de positiva krafterna tog slut, så att säga. Solanas är kanske mest känd för att hon försökte skjuta Andy Warhol eftersom han inte visade något större intresse för att sätta upp hennes pjäs Up Your Ass som handlar om en manshatande kvinna som tigger och prostituerar sig. Ungefär som Solanas själv. Hon hatade män hon också. Skrev till och med ett manifest som kalls för SCUM-manifestet som uttrycker tanken att män är en genetisk olycka och att de är ofullständiga kvinnor eftersom Y-kromosomen bara är en ofullständig X-kromosom.

Boken Drömfakulteten börjar med Valerie Solanas ensamma död på ett sjabbigt socialfallshotell i San Francisco i april 1988 och utvecklas till en resa genom den amerikanska historien mellan ungefär 1930- och 1980-tal. Sara Stridsberg skapar ett starkt drama där författarens vackert poetiska språk, säregna stil och det tragiska och hemska i Solanas öde korsbefruktar varandra så att det uppstår en enhet som inte kan kallas annat än litteratur med stort L.

När jag läste Drömfakulteten fick jag ibland känsla av att befinna mig i en teaterpjäs, kanske för att stilen bygger mycket på stiliserade dialoger med direkt angivna repliker. En av parterna i samtalet är alltid Valerie medan den andra parten kan vara berättaren, Andy Warhol, läkaren, Valeries väninna Cosmogirl, modern eller sonen (Silkespojken) med flera. Det är som att få syn på Valerie från flera olika håll; man kommer nära henne. In i hennes huvud och in i hennes hjärta. Mycket lyckat.

Drömfakulteten är Sara Stridsbergs andra bok i ordningen, alltså den som kom ut före Darling River och efter Happy Sally. Den första bok som jag har läst av Sara Stridsberg var då bok nummer tre, Darling River (läs min recension här). Och nu kommer det intressanta: Jag tycker mig ha uppmärksammat motiv i Drömfakulteten som vidareutvecklas i Darling River. Som om Drömfakulteten förebådade Darling River, eller som om dessa motiv fungerade som ett slags stafettpinne mellan roman två och tre. Vad har jag då i åtanke? Jo, det är sönderklippta och brända klänningar, incest under bilfärder, havets och strändernas roll i berättelsen och till och med detta märkvärdiga med att med flit köra på djur på vägen. Mycket intressant, tycker jag. Undrar om det finns likande silkestrådar mellan Happy Sally och Drömfakulteten också? Kan tänkas, eftersom om jag förstår det rätt så är de tre böckerna lite av en trillogi om kvinnor som inte kan slå sig till ro utan som hela tiden är i rörelse och på väg någon annanstans. Det slår mig nu att jag helt enkelt måste läsa Happy Sally också.

Drömfakulteten har redan nu kvalat in som en av årets största och bästa läsupplevelser.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns i pocket.

Lördageftermiddag hos familjen Biblioteksnalle

Familjen Biblioteksnalle bor lite trångt i sin lilla etta med bokvrå i bokhyllan på Billygatan 1 men eftersom det råder god tillgång till böcker i hela grannskapet, är de nöjda ändå. Och bokhyllan de bor i (på tredje hyllplanet) är stabil och fräsch, inget gammalt bokdamm någonstans så långt nosen når. Men lite i fred behöver man vara ibland, sitta och läsa en stund, även om man är nalle. Med just biblioteksnallar förhåller det sig på det viset att de föds redan med fullt utvecklad läsförmåga och har ett utpräglat läsbehov hela livet igenom.

Nallemamman har sin favoritsoffa där hon gärna kryper in med en bok i tassarna. Denna lördag ägnar hon sig åt populärvetenskaplig litteratur då hon är i behov av lite modern kunskap om smånalleuppfostran.

Lillnallen har tråkigt och hittar på bus, så klart. Det finns mycket spännande i nallemammans och nallepappans bokhylla. Oj, Tigers lilla skuttbok verkar spännande. Den vill han sätta tänderna i!

Nallepappan håller till i bokvrån idag, det ska sågas och skruvas. Nallemamman önskar sig nya bokstöd, dom gamla har blivit alldeles vingliga och tråkiga. Eftersom nallepappan är medveten om sina brister som hemmafixare studerar han noga instruktionsboken som han fick i julklapp förra året.

Darling River

I Darling River spinner Sara Stridsberg vidare på Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955. Huvudpersonen i Lolita, Dolores Haze, förekommer nämligen även i Stridsbergs roman som för övrigt bär undertiteln Doloresvariationer - som ett musikstycke bestående av fyra parallella spår där vissa toner återkommer, utvecklas och varieras. I förordet till Lolita skriver Nabokov att Dolores Haze dör i barnsäng efter att ha nedkommit med en dödfödd flicka på juldagen 1952 i Gray Star i Alaska, en information som Stridsberg tar fasta på och utgår ifrån i Darling River.

Sara Stridsbergs språk är så hypnotiserande att läsningen blir en stark fysisk upplevelse redan från början. Texten är laddat och magnetisk, orden vidrör varje cell, invaderar tankarna, skakar om.

Hos Nabokov kallas Dolores för Lo, men Sara Stridsberg separerar Dolores och Lo och gör dem till två personer. Spåret som heter Den dödas bok handlar om Dolores sista veckor i livet när hon och hennes man åker mot Alaska för att skapa sig ett nytt liv där. Förlossningen som skulle vara alltings början blir i stället ett brutalt slut.

Spåret som handlar om flickan Lo har gett romanen dess titel och är bokens kärna. Lo lever på socker och cigaretter och åker bil med sin far genom ett brinnande landskap. Natt efter natt somnar hon berusad i baksätet medan brandröken svider i lungorna. Ibland parkerar pappan vid vägkanten för att söka tröst i armarna på någon prostituerad. Lo gillar de unga kvinnorna och deras skratt. Mamman är försvunnen, kvar i huset finns klänningarna och ilskan. Sorgen efter en mor som svikit gör Los längtan olidlig. När pappan roar sig med att skjuta sönder klänningarna fastspända mellan träden tycker även Lo att det är rätt åt henne. Han låter också Lo bli utnyttjad av andra män. Lo åker med männen till floden där hon älskar med dem i gyttjan på stranden. Männen har många namn, Lo kan inte minnas dem, kallar alla för darling. De liknar också varandra, ser ut som bröder. ”Mina bröder” säger Lo.

Berättelsen om Lo är den starkaste, smärtsammaste och känslomässigt mest påfrestande i boken eftersom Lo symboliserar det manliga begärets skuggsida. Lo är ett barn, hur sexuellt försigkommen hon än är och männens begär gör att Lo både bildligt och bokstavligt ruttnar inifrån. Orden som beskriver Los sönderfallande kvinnoflickkropp är inte vackra. De är feta, infekterade och luktar illa. Som Lo själv. Lo är ett barn utan barndom och vad värre är, hon kan inte heller bli vuxen.

Ett annat spår, ur moderkartan, handlar i stället om en mor utan sitt barn, fast det en gång fanns ett barn. Hon färdas kors och tvärs genom världen, till synes planlöst. Kanske är det hon som är Los mor?

Den fjärde berättelsen utspelar sig i botaniska trädgården i Paris och berättar om apan Ester som ska lära sig att teckna. Ester är också ett barn utan barndom, plågad av en sadistisk vetenskapsman som trots att han älskar henne utsätter henne för grymma övergrepp.

Alla fyra berättelserna rör sig i samma mentala landskap - ett landskap där barn inte får vara barn, där mödrar är barnlösa och där givande av liv orsakar död. Stridsberg gestaltar födande och moderskap som en säregen form av våld mot kvinnokroppen. Det förekommer en del våld i boken men inget går upp mot blodbadet som skildras i samband med Dolores förlossning. Det kapitlet är något av det ohyggligaste jag läst!

Det intressanta med romanen är att den väcker ett slags allmänna minnen till liv av vad kvinnokroppen har utstått genom historien och fortfarande måste utstå i stora delar av världen. Darling River är som en mental karta över en tusenårig kvinnoerfarenhet lagrad på cellnivå. Så fungerar storslagen litteratur.

Det finns ett till återkommande avsnitt: Encyklopedi. Här ger Stridsberg sina egna sprakande definitioner av begrepp som belyser romanens medvetandelandskap.

Darling River är överväldigande! Att ha läst Nabokov tidigare är inget krav men det ger boken en extra dimension och gör läsningen mer fulländad.

Sara Stridsberg har tidigare skrivit två romaner om kvinnor: debutromanen Happy Sally (2004) som är en fantasi om kanalsimmerskan Sally Bauer och Drömfakultetetn (2006) som handlar om Valerie Solanas, känd för att ha skjutit Andy Warhol. För den belönades Sara Stridsberg med Nordiska Rådets litteraturpris och dessutom utsågs den till 00-talets bästa svenska roman. Darling River är Sara Stridsbergs tredje prosaiska kvinnoskildring.

(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2010-03-23 och med tidningens samtycke återges den nu i sin helhet här på bloggen.)

Här kan du läsa ett tidigare inlägg om Nabokovs roman Lolita.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Lycka i huset

Herr och fru Biblioteksnalle har efter många års väntan fått en liten nalleunge. Hela familjen mår bra och hälsar.

Kärlek och käk

Jag tror att det nog är första gången som jag skriver om en kokbok här på bloggen. Kärlek och käk heter den och är till hälften skriven av min bloggkompis och författare Eva Swedenmark. För den andra texthalvan står Evas kompanjon Annica Wennström. Matbilderna, som för övrigt får munnen att vattnas, är tagna av Katja Kristoferson.

Eftersom jag personligen hyser en stor kärlek till käk och särskilt av italienskt ursprung, har kokboken fallit mig på läppen. Trots att jag inte äter kött hittar jag många matnyttiga och smaskiga recept, både av nya rätter och gamla favoriter som redan har en given plats på matbordet hemma hos oss (caprese t.ex.). Annars är ofta det normala i "blandade" kokböcker att kötträtter dominerar bland recepten, men här gör de det inte. Det gläder mig.

Vad sägs till exempel om Vemodig vegetarisk höstpytt, Lögnaktig potatissoppa med räkor, Aningslösa champinjoner, Temperamentsfull tomatdipp, Pyssliga plättar, Passionerad panna cotta eller Sommarsynder med hallon och choklad? Underbart att ge maträtterna namn som uttrycker känslor, tycker jag. Och inspirerande med menyer som Anitas glädjerika meny för svåra beslut. Kan säkert behövas ibland.

Kokbokens hela namn är Kärlek och käk ur La Stellas skafferi, där La Stella är restaurangen som förekommer i Evas och Annicas romaner Smultron och svek, Vinbär och vemod, Hallon och hat och Lingon och lust. I de här fyra "bärböckerna" lär det lagas mycket mat och då är det inte så konstigt att idén att samla alla recepten i en kokbok har tagit form. "Maten i böckerna som så småningom kom att bli fyra blev själva symbolen för kärlek och längtan, grubblerier, gemenskap men också sådant som ensamhet och besvikelser", skriver Eva och Annica i förordet till kokboken. Där läser jag också att grundtanken med kokboken är att hela familjen ska kunna samlas kring spisen och matbordet. Umgås kring maten, prata med varandra. Eller varför inte till och med använda matlagandet och ätandet som krishantering i smärre familjekonflikter?

Det är inte bara Italien-inspirerade recept som det bjuds på i Kärlek och käk utan också lite norrländskt. Lite sill, lite vilt, lite fisk. Ett exempel är Ungsbakad röding från Blåsjön med messmör - fast just den rätten kommer inte jag att tillaga; jag avskyr nämligen messmör, brrr.

Besök gärna Bärbloggen där Eva och Annica skriver om "bärböckerna" och publicerar recept som alla doftar av kärlek - till maten och människorna som ska äta den.

(Tack Eva för boken! Jag hoppas att jag kommer att ha lika roligt vid spisen som ni hade haft när ni provlagade all maten. Nämengud, nu är jag hungrig!)



Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Mannen bakom pseudonymen Hans Koppel

Har du läst någon av böckerna Vi i villa och Medicinen och undrat vem författaren var? Idag har mannen (för det är en man) bakom pseudonymen Hans Koppel kommit fram ur sitt pseudonymgömställe och visat sitt anlete. Han heter Petter Lidbeck och är i vanliga fall barnboksförfattare. Att hans riktiga namn avslöjas just i dag beror på att bok nummer tre kommer ut. Boken heter Kungens födelsedag. Det är alltså planerat och av författarens egen fri vilja vi får veta namnet bakom pseudonymen, inget gapande om "kvällspressen avslöjar" denna gång.

Såhär säger Petter Lidbeck till GP om varför han skrev under pseudonym:

"Det är både av fåfänga och av feghet. Jag hade hela tiden klart för mig att jag skulle skriva under pseudonym, för annars skulle allt hakas upp på att man var barnboksförfattare, och de fördomarna tror jag att det finns grund för. Men sen var det väl inte helt klart att jag skulle vara hemlig hela vägen."

Är det inte lite sorgligt att han kände behovet att dölja att han skriver barnböcker?

Hela intervjun i GP finns här.

Och här kan du läsa vad jag tyckte om Vi i villa.

Tillägg 2010-09-04: Här finns min recension av Kungens födelsedag.

Jag lever. Alltså har jag huvudvärk.

Det fantastiska med Werner Aspenströms poesi är, tycker jag, att jag nästan alltid lyckas hitta om inte en hel dikt så åtminstone en rad som på något vis illustrerar och förgyller min dag. Sedan jag fyndade två Aspenström-samlingar på loppis för två veckor sedan har han blivit min huspoet och vardagsskildrare. Som idag till exempel: ett migränanfall. Då kommer farbror Aspenström till undsättning med raden "Jag lever. Alltså har jag huvudvärk." Hur jobbigt det än är med migrän, måste jag le vid tanken där jag ligger och dåsar i soffan. Dikten som raden kommer ifrån heter Kvarnen och är så bra, så bra. Rena rama medicinen. Till på köpet med bara positiva biverkningar.

Jag lever. Alltså har jag huvudvärk.

Jag anser mig inte dummare än hunden

men kan inte skilja mellan subjekt och objekt.

Kronan på verket, vilken besynnerlig kvarn

som gör mjöl av kvarnägarn!

Den där muskeln till vänster:

är det hjärtat som bultar mig

eller jag som bultar hjärtat?

Ljudens retsamma värld:

den stumma visselpipan hörs av hunden.

(Ur: Tidigt en morgon sent på jorden)

Novellläsning 7: "Hunden" av Kerstin Ekman

Jag förstår inte hur Kerstin Ekman bär sig åt, men hon kryper verkligen in under skinnet på hunden i novellen Hunden från 1986. Misstänker att hon själv har varit hund i sitt förra liv, för hur skulle en människa annars kunna veta så ingående hur en hund känner och upplever det som händer och sker med och kring honom.

"Vattensörpa och sura lingon. Fjädrar i mossan, spretiga, utan lukt. Vattenvärk i magen, blöta tassar i myren. Lunka på, lunka på, segt och surt. Tugga fjäder, suga ben. Vattendropp på nosen, solstick och bukvärk. Traska och tassa. Huka sig med buken mot snön. Lunka igen med nosen i backen. Luktlöst vatten. Smältvatten. Svältvatten. Månen kryper på skogen. Natten är inte tyst. Den sorlar och rinner, den piper och prasslar. Opp och gå över fläckiga marken. Oro i kroppen, oro i skogen. Fläckar av månljus och snö, fläckar av skugga och svart myrjord."

I korthet handlar Hunden om en bortsprungen valps envisa kamp för överlevnad under en hård vinter i skogen, sedan unghundens ensamma liv präglat av rädsla för tusen möjliga faror på fjället och slutligen hans återtåg in gemenskapen med människan. Och hela tiden väntar han...

"Det som han väntade på har inte bild eller namn. Men han skulle känna igen det när han hörde det eller fångade dess förtrogna lukt. Han levde i sin väntan som stenbiten lever i det köldgrumliga, knappt rörliga bäckvattnet under isens skorvor och svall."

Det är inte bara det att Kerstin Ekman vet vad som försigår i "den gråes" inre, hon finner dessutom ett så fulländat och vackert språk att gestalta skeenden med att jag blir fullständigt gripen och fascinerad från första till sista sidan. Det är förutom naturens svängningar nästan uteslutande hundens fysiska förnimmelser som beskrivs, det är hans fysiska behov som för berättelsen framåt. Aldrig att det är fråga om någon förmänskligad bild av hundstackarn. Tack och lov. Och ändå, ändå lyckas Kerstin Ekman att förmedla hundens saknad av och längtan efter det som en gång gick honom förlorat.

"Han la dagar till dagar och mellan dem de kalla glimtarna av nätter som skar in i sömnen som ett ugglerop eller med klangen av en köldskör kvist som knäcktes. Men han la dem inte i en räcka. Hans liv och minne var bilder i bilder som tändes och slocknade, flikar av storhimlade dagar, fräna doftstråk, lossrivna rop som singlade ödsliga mellan träden tills de fick fäste i en bild djupt inne i honom. De var tjutande mörker som blev grå dagning och en skruv av vass snö som drev honom tillbaka i hålan, hungerdygn då han darrade av köld och blöta, frossardagar med solen het på ryggen."

Jag sträckläste Hunden, hela tiden med hjärtat smått darrande av läsupplevelsen. Den här boken är en liten pärla, som att lära sig världen från allra första början för man ser på den med alldeles nya ögon, med hundögon. En mästerlig berättelse i litet format och i all enkelhet. Finns i pocket.

Ett bloggkafé på bokmässan den 25 september

En bokcirkel för alla sitter och organiserar ett bloggkafé på bokmässan lördagen den 25 september. Just den dagen då jag ska dit, jippiiii. På sin blogg vill Karin att vi som är på bokmässan den dagen lämnar förslag och önskemål om innehåll och aktiviteter på bloggkafét. För min del vill jag helst bara hänga tillsammans med de andra, småprata om böcker och bokbloggande och snacka allehanda bokrelaterade nörderier. Eftersom min egen besökstid på bokmässan är starkt begränsad till knappa fem fnuttiga timmar känner jag att jag inte har så mycket utrymme för avancerade programpunkter. Att umgås med alla gamla och nya bloggkompisar är vad jag ser fram emot, och hoppas på. Kommer du att vara där?

Tid & Plats: Kafét i G-hallen på plan 2 från kl 15 och tills bokmässan stänger på kvällen. (OBS! Endast på lördag.)

Dyngkåt och hur helig som helst

För att gilla Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst krävs att man känner igen sig. Jag känner igen mig. Därför gillar jag boken. Och Mia Skäringer.

Trots att min egen ålder har passerat målgruppens med sisådär tio femton år, bottnar min igenkänning i samma trötthet på superdupermorsorna, samma ovilja till martyrskap i äkteskapet och samma ogillande av glättiga husfridsfasader. Mias slagord om att mammor är också människor har jag lust att måla på en banderoll och ge mig ut på stan med den. En annan del av igenkänningen sitter i hur man förhåller sig till sin alkoholiserade pappa som inte längre finns i livet... det där svåra som aldrig slutar göra ont, aldrig slutar ge dåligt samvete och ångest. När jag läste Mias bok kände jag att jag har gjort en liknande mentala resa som hon - börjat som en ängslig liten skit som jämt skulle vara alla till lags, krupit in i en tunnel och kommit ut på andra sidan som jag själv och känt att japp, nu duger jag. Jag hade behållning av att läsa om hennes erfarenheter och om hennes väg till att bli den kvinna hon är.

Jag tycker om att Mia Skäringer berättar om svåra saker med humor och självkritik och om intima saker utan att skämmas ihjäl. Hon är både öppen, modig och rolig men framför allt är hon superbra på det hon gör. Hon är en sann kämpe för kvinnornas rätt att tycka om sig själva.

Det finns särskilt en tanke i boken som jag kommer att bära med mig i fortsättningen för den är så vacker. Det var när Mias son frågade henne: "Mamma, hur valde jag dig som mamma?" Och hon svarade: "Jo, innan du kröp in i min mage så gick du omkring på ett jättestort varuhus, ungefär som Ikea du vet. Ett Ikea fast med olika mammor och pappor istället för olika möbler. Därinne gick du och din syster och tjafsade om vilket slags mamma ni skulle ha. Heli ville nog ha en mamma som var mer hästintreserad, men du skulle prompt ha en med humor. Just den kombinationen, humor i ridhjälm, var svår att hitta, tydligen tillfälligt slut, så ni gick och åt en korv i stället. Efter att ha ätit tre fyra korvar, lekt i lekrummet och åkt rally på kundvagnarna, hittade ni äntligen mig. I fyndhörnan. Där stod jag, lite kantstött och smutsig men helt uppackad och klar att användas. Ni valde mig och du må tro att jag blev glad."

På ett annat ställe i boken vänder hon på frågan då hon ska berätta för sin döda pappa varför hon valde just honom, han som var alkoholist. Och där, just där, fick jag själv en hel del att fundera över och det var.... hm, lite fint liksom.

Dyngkåt och hur helig som helst innehåller en samling krönikor som Mia Skäringer ursprungligen skrivit i tidningen mama samt delar ur hennes blogg.

I slutet på augusti ska vi diskutera boken i Litterära klubben (bokcirkeln) och det kommer antagligen att bli riktigt skojigt och intressant.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns i pocket.

Halv elva en sommarkväll

Ett franskt par, deras lilla dotter och en väninna är på bilsemester genom ett stekhett Spanien när de en kväll stoppas av ett kraftigt regnoväder och måste ta in på ett småstadshotell. Dagen därpå ska de fortsätta sin färd mot Madrid, är det tänkt. Till bakgrundsscenen, förutom regn och åska, hör också att det just skett ett svartsjukemord i den lilla staden. En man har skjutit sin unga fru och hennes älskare och gömmer sig någonstans i närheten av hotellet. Det är poliser överallt. Frun, Maria, har uppenbara alkoholproblem och äktenskapet gnisslar som en gammal dörr medan det jäser åtrå mellan mannen och Claire och erotiken slår blixtar. Och som om inte allt det vore nog, får Maria för sig att hon måste hjälpa den jagade mördaren på flykten.

"Taken ligger öde. De kommer alltid att vara så, utan något hopp om att man någon gång skall få se dem befolkas. Regnet är blitt med döljer de öde taken och staden försvinner. Man ser inte längre något. Kvar är som en dröm minnet av ödsligheten."

Marguerite Duras kortroman Halv elva en sommarkväll sjuder av ångest och instängda känslor, det är ett klaustrofobiskt kammarspel i ett mentalt rum där det är så kvavt och tungt att andas att man nästan kvävs. Hundra sidor av hämndbegär, skuld, saknad, kärlek, vilsenhet och uppgivenhet. Alla dessa känslor ryms i det korta formatet, förmedlade med ett ytterst sparsamt språk - med korta, snärtiga meningar, med ögonblicksbilder och med tystnad och omtagningar som stilmedel. Det är också häftigt hur Duras får till det med dofter. Först av regn inne i staden, sedan under morgonen då värmen börjar återvända och slutligen nästa dags tunga och klibbiga hetta igen. Vädret, landskapet och människornas känslor är sammanvävda, det ena kan liksom inte släppa det andra.

"Klockan är halva, en sommarkväll. Och så är den inte mer. Natten har äntligen kommit, den svarta natten. I natt finns ingen plats i den här staden för kärlek."

Halv elva en sommarkväll är en fängslande bok. Jag gillar stilen som påminner om ett teaterstycke eller en film. Det är en mycket filmisk berättelse och jag fick många bilder i huvudet medan jag läste.

"Så still det är. Claire smeker mjukt det sträva sofftyget. Och hon stryker så häftigt över det att hon rispar sönder det med fingrarna. Pierre ser det, märker hur hennes smekningar stegras, ser hur hon tvärt hejdar sig, plågad börjar resa sig upp från soffan och sedan sjunker tillbaka på sin blå klänning."

Den här boken gav mig en speciell läsupplevelse. Kortvarig och intesiv som ett sommarregn men med ett bestående doftminne.

Boken finns i pocket. Köp den på Bokus eller på AdLibris.

Nu vet jag hur många olästa böcker jag har

I kväll har jag ägnat mig åt den njutningsfulla sysselsättningen att plocka med mina böcker och sortera om i bokhyllan. Vid fikat i söndags tipsade mig Boktoka om systemet att sortera sina böcker i fyra grundsektioner - lästa inbundna böcker, olästa inbundna böcker, lästa pocketar och olästa pocketar. Det tyckte jag var smart, eftersom jag gärna vill hålla koll på vilka olästa böcker som ligger och väntar på sin tur. Så nu står de skönlitterära böckerna i fyra grupper. Inom varje sektion är det vidare alfabetisk ordning som gäller, som alltid. Ingen färgsortering här, nänä. Bara ren funktionalitet.

Självklart kunde jag inte låta bli att efteråt räkna hur många av mina böcker som ännu är olästa. Och? Jo, det är 58 inbundna och 44 pocketar som ligger i vill-läsa-högen. Ett hundra två olästa böcker i bokhyllan således. Hoppsan. Marginell felräkning kan ha skett men det är ändå flera hyllmeter... Med andra ord: Om jag läser en bok i veckan räcker de i två år utan att jag skulle behöva köpa/få/låna någon ny bok överhuvudtaget. Men hur i all världen skulle det vara möjligt? Att inte ha något nytillskott på två år?! Sånt finns inte på kartan. Men visst borde jag skärpa mig och bli bättre på att gräva där jag står, det borde jag faktiskt. Äsch, man kan aldrig ha för många böcker, varken lästa eller olästa.

Hur står det till hos dig när det gäller antalet olästa böcker?

Paketet med visitkorten har kommit

Nu är jag redo för Bokmässan med både nya fina visitkort och fixade tågbiljetter. Lördagen den 25 september är det dags!

Visitkorten kommer från optimalprint.se (100 st kostar inget förutom porto).

Dagens bokfynd fyller mig med lätt eufori

Prästungen, Alice i underlandet, Den täta elden, Är detta en människa och två Aspenström-diktsamlingar är de böcker som hittade mig i folkhavet kring världens längsta bokbord, hoppade in i min bokkasse och nu liger i tågsätet bredvid mig, på väg hem till Eskiltuna. Känner hur lässuget växer sig allt starkare...

Bara två bokbloggare (förutom mig) kom till cafét i Kuturhuset: Bokbiten och Boktoka. Det var roligt att träffas och bokprata lite. Efteråt bokbordade vi i flock en stund, tills det var dags för mig att bryta upp och springa till Centralen.

Det var en skön dag.

Bokbord och bokbloggarfika i morgon

I morgon söndag dukas det åter fram böcker på världens längsta bokbord (kl 11-18) och då är det klart att jag vill gå runt och spana efter lämpliga bokfynd. Således blir det en dagsutflykt till Stockholm, vilket jag ser fram emot. Bara det inte regnar!

Som kronan på verket blir det bokfika med några andra bokbloggare (Bokbiten, Bokcirkelkarin, Ooofbok, Boktoka och eventuellt Tinyfeist och Bokstavlarna). Träffen spikades idag på twitter. Jag har inte träffat någon av dem tidigare så det ska bli jättekul.

Om det finns fler stockholmsbaserade eller stockholmsbesökande bokbloggare som tänker bokborda i morgon och är sugna på lite bokfika "i pausen", så är den aktuella platsen café Panorama i Kulturhuset klockan 13.00. Jag har ingen aning hur vi känner igen varandra så för säkerhets skull ska jag bära min svarta bokmania-tygkasse väl synlig :-) Fast å andra sidan släpar vi väl alla på en avsevärd mängd böcker som kännetecken...

Novelläsning 6: "Båten" av Nam Le

Att recensera novellsamlingen Båten (2010) av vietnamesen-australiensaren-amerikanen Nam Le känns som att bära ved till skogen eftersom alla recensioner jag tagit del av i princip är en ren och skär hyllning, vare sig i tidningar (t.ex DN eller SvD) eller på bokbloggar. Jag instämmer i hyllningskören. Boken är just så bra som alla säger, en lysande debut.

Jag har läst Båten två gånger. Första gången var i början på juni då det tyvärr blev uppenbart för mig att min läslust och läsförmåga hamnat under fryspunkten, så jag avbröt. Fanns inget annat att göra, tyvärr. Jag ville spara den här boken tills jag kunde njuta av läsningen igen, förstå texten, uppskatta författarens virtuositet. När bokstäverna bara är som döda svarta myror på vit botten är läsning meningslös, hur bra boken i fråga än är. Man vet ju när sådant inte är bokens fel. Nu, efter flera veckors läsvila kom jag tillbaka till denna fantastiska novellsamling. För den är fantastisk!

Det var 65-årsdagen av Hiroshima i förra veckan som gjorde att jag plockade fram boken igen. Märkligt nog mindes jag att det finns en novell i Båten som bär titeln Hiroshima och som handlar om en liten flicka och hennes tankar dagen och stunden innan explosionen. Jag såg en liten anteckning som jag hade gjort då i juni: "bara antydan till explosion". Antagligen betydde anteckningen att Nam Les förmåga att gestalta en ofattbar tragedi genom ett extremt sparsamt uttryck imponerade på mig trots min då bristande koncentration. Jag bara måste läsa novellen igen!

Och sedan en till. Och en till. Och en till. Tills jag har läst alla sju novellerna. Vad skönt det var!

Förutom novellen Hiroshima är det inlednings- och avslutningsnovellen (titelnovellen) som fascinerar mig mest, kanske för att de känns som om Nam Le skrivit dem med sitt eget blod. Jag anar självbiografiska färgstråk som övergår i något allmänmänskligt och det är stort och starkt.

I sina noveller rör sig Le över hela världen och det är ett mysterium för mig hur han kan skriva sig in i medvetandet på människor från så skilda länder, historiska skeenden och kulturer. Berättelserna utspelar sig i USA, Colombia, Iran, Australien, Japan och på havet mellan Vietnam och Australien. Huvudpersonerna är män, kvinnor, tonåringar, barn. Friska, sjuka. I fred eller i krig. Mot bakgrund av konst eller tyngda av kriminalitet. I en nutid eller i en tid som redan är historia. Fast kanske handlar allt om det som inledningsnovellens titel står för - kärlek, vördnad, medlidande, stolthet, barmhärtighet, offervilja. Var för sig och i kombination.

Kanske förväntas det av mig att berätta mera om handlingen i novellerna, men jag tycker inte att just handlingen är det viktigaste i dem. Snarare är det tonen, rösten, stämningen i var och en av berättelserna som är så totalt fascinerande och olika från gång till gång. Varje novell har en egen röst, en egen stil och ett eget språk.

Noveller är jämfört med romaner till omfång små berättelser men jag tycker att Båten öppnar de små berättelsernas stora världar för oss läsare. Utan tvekan är novellsamlingen Båten en bok som, som jag brukar uttrycka det ibland, lär oss hur det är att vara människa. Sådana böcker växer inte på träd. Unna dig njutningen att läsa Båten om du ännu inte har gjort det. Själv väntar jag redan på att Nam Le skriver färdigt sin nästa bok som ryktas vara en roman.

Novellsamlingen Båten översattes från engelska av Ylva Mörk.

Skor längtar ut

Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller.

(Av Werner Aspenström)

Sommarvykort 6 augusti: Blommor + böcker = sant

Att peta i jorden är nästan lika roligt för mig som att bläddra i en bok och särskilt roligt är det med blomsterarrangemang i krukor av olika slag (fast jag försöker behärska mig i fråga om antal). Ju mer jord under naglarna, desto större lugn i själen. Bättre terapi mot trötta tankar finns inte, tycker jag. Och när kroppen värker av allt töj-och-böj-och-slit-och-släp så brukar det vara skönt att försjunka i en bok och vila kroppen ett tag som omväxling medan man i ögonvrån betraktar resultatet av sin ansträngning. (Tv-soffan fungerar också, men då måste man vara inomhus och inte kan se vad man gjort.) Men för att komma till saken... Via Hyllan hittade jag nämligen dessa härliga bilder som så fint förenar kärlek till böcker och blommor. Skulle inte ha något emot att ha sådana annorlunda boklådor, för visst är de fina? Ursprungligen kommer bilderna härifrån.