Svårläst är titel på Åsa Ericsdotters senaste roman (2010). Åsa Ericsdotter är en av de få författare som jag har följt sedan debuten 1998 då hon, bara 17 år gammal, gav ut sin prosalyriska berättelse Oskyld (för övrigt en berättelse som fullständigt paralyserar med sin kraft). Svårläst är hennes sjätte bok sedan dess. Det som är så fascinernade med Åsa Ericsdotters böcker är framför allt språket då hon från första början har uppvisat sådan språklig uppfinningsrikedom och integritet att det saknar motstycke i den unga svenska prosan. Jag bara måste läsa allt i bokväg hon publicerar! Det finns även ett gemensamt tema för hennes böcker, och det är Kärlek. Ett tema lika gammalt och utjatat som ständigt nyuppfunnet och fräscht. I Ericsdotters tappning är kärlek allt annat än romantisk, vilket jag kanske borde påpeka. Det finns inget sockersött.Svårläst karakteriseras i första hand som roman, i andra hand som en prosalysrisk text. Jag skulle vilja säga att den mest är en lyrisk prosa som närmar sig romanen eftersom det i texten går att skönja en handling över tid och rum. För mig känns det som om Ericsdotter rörde sig från prosalyrik i debuten till lyrisk prosa i Svårläst. Om det nu spelar någon roll, egentligen. Allt detta katalogiserande!
"Ingen skriver böcker om stadga" står det i Svårläst och det är, tror jag, en mening som beskriver handlingen rätt så bra.
Huvudpersonen i boken är en ung kvinna som både vill vara ensam och självständig och tillsammans med en älskad hälft. En omöjlig ekvation. Hon längtar och söker efter kärleken men när hon finner den får hon panik och flyr in i nya mer eller mindre lösa förhållanden. Ett stadgat förhållande skrämmer henne, hon vet inte hur det ska hanteras och därför packar hon sina saker och drar i just det ögonblick då relationen börjar utöva sina begränsningar, hellre det än att riskera att bli lämnad, sviken eller tämjd. Hon vill inte släppa någon annan inpå livet, hon vill förbli diffus och svårläst: "Hon är svårläst, han vet inte var han har henne, om han har henne? Hon tvekar också. Och vad ska man göra? Stänga."
Bokens ambition är inte att analysera orsak och verkan, utan det räcker att beskriva hur saker och ting ligger till. Det räcker för Ericsdotter. Och för mig som läsare också. Som en flerögonblicksbild.
"Alla planerade repliker skär sig så fort de får ljud, det bli alltid så här och hon måste ta tillbaka eller prata till punkt men det finns ingen punkt för den är upp till honom och han sätter tre i stället, förhalar. Jag vill helst inte gå in på..."
Det finns en metafor i boken som jag gillar. Kvinnan, hon som inte har något namn, tycker om att baka. Att följa ett recept - "exakta mått, verkligheten som motsvarar" - står i direkt kontrast till hennes liv där ingenting ska få förutsägas. Hennes regler för hur en relation ska fungera beskrivs så här:
"Man får inte göra en plan, då dör det. Man får inte ringa henne, då slutar hon svara. Man får ligga alldeles intill, man får viska, man får säga kom men man måste stänga av ljudet där, det måste sluta innan det börjar. Eller man får tag i henne, man får ta över, man får bara inte vänta sig i så fall att telefonnumren ska fungera nästa dag."
Som jag redan har nämnt så är språket mycket speciellt. Åsa Ericsdotter skapar sina egna ordföljdsregler, hon utelämnar gärna satsdelar som läsaren lika bra kan fylla i själv i sitt eget huvud, eller också inte och då uppstår en oväntad effekt som går ut på att orden som fattas i meningen i princip är mer betydelsebärande än de som bokstavligen står på pappret. Likadant fungerar det med interpunktionen ibland. Det är mycket spännande. Och inte alls svårläst, om man nu skulle vilja få för sig det. Åsa Ericsdotter skriver varken krångligt eller pretentiöst, det hon gör med språket är piruetter som man häpnar över eftersom man aldrig skulle kunna åstadkomma något likadant själv. Inte i närheten ens!
När man läser Åsa Ericsdotter kan man inte låta bli att fundera över hur mycket som är självupplevt. All denna insikt, all denna erfarenhet som hon så lysande förmedlar. I de tidiga böckerna var det nog så till stor del, nu vet jag inte längre. Dessutom skriver hon: "Jag brukade skriva böcker om mig själv. Och nu? Samma. Minus fiktionen." Ska man tolka det som att gränsen är flytande?
Är Svårläst det bästa Ericsdotter hittills har skrivit? Det vet jag inte, vill inte se på boken på det sättet då allt hon skriver håller en hög konstnärlig kvalité. Men om jag däremot skulle svara på frågan vilken eller vilka av böckerna som jag rekommenderar att börja med om man inte är bekannt med hennes författarskap så blir det faktiskt debuten Oskyld och tvåan Kräklek. De två böckerna visar mer än tydligt vad hennes författarskap står för. Och gillar man dem, så är det bara att fortsätta. Det är tunna böcker allihop, men alla uppfyller devisen att mindre är ofta mer. Å andra sidan är det inte fel att börja med Svårläst heller...
Köp boken på Bokus
