Vilken fantastisk sommardag vi har fått idag! När jag satt på en klippa i Mälaren och tuggade i mig lunchsmörgåsen kom ett svagt minne av en speciell sommardikt till mig, bara en rad eller två. Väl hemma igen var jag så klart tvungen att leta fram den. Den heter
Sommar och är skriven av
Fanny Alving (1874-1955). Jag gillar just den här dikten för att den är full av solsken och känslan av att bara sitta och vara stilla ett litet tag. Sedan fick jag en idé, nämligen att jag skulle kunna skicka dikten som ett vykort till er, tillsammans med ett foto - och bilden och dikten skulle på något sätt beskriva min egen dag. Kanske kan det här vara ett första vykort i raden av flera. Vi får se. Det finns många dikter och litterära citat med sommaranknytning och de har en viss förmåga att poppa upp ur minnet när man har tid att associera fritt.
Viken låg och spolade,
och stranden blänkte grön,
flickan satt och solade
sig på en sten vid sjön,
satt där lat och dinglade
och stekte sina ben,
och skällkons skälla pinglade,
och solen sken.
(En strof ur dikten Sommar, ur Andra visboken, 1915)
