söndag, juni 20, 2010

Just Kids

Ibland sker det oförutsägbara och smått magiska att en bok självmant hittar mig, okänd och objuden knackar på min dörr och med bestämd röst förkunnar att du känner inte mig, men läs mig för jag vet att du kommer att gilla mig. Jag blir vansinnigt glad när det händer... när en oväntad bekantskap dyker upp i mitt bokliv. Som ett bevis på att ödet finns även när det gäller läsning så hör jag just nu, just i detta nu medan jag skriver - jag hittar inte på, jag lovar!!- låten Because The Night spelas på tv. Because The Night är en låt av Patti Smith, samma Patti Smith vars biografi Just Kids nyligen kom ut på svenska. Och det är den boken som överföll mig en dag mitt på blanka eftermiddagen för ungefär ett par veckor sedan. Jag föll genast för den! Jag är inte ett dugg intresserad av punk-rock.

Patti Smith berättar inte huvudsakligen om sitt musikaliska artistliv, vilket man kanske skulle kunna tro, utan framför allt om sitt eget poesiskrivande och om sin starka relation till konstnären och fotografen Robert Mapplethorp. Nödvändigheten att våga leva för konsten och för kärleken som ett kall är bokens röda tråd, vilket tilltalar mig. Och eftersom jag personligen både är intresserad av det skrivna ordet och av bildkonst, drogs jag genast till boken som till en magnet. Att även musiken tillkommer så småningom som en naturlig tillsats i biografin är inget jag ogillar. Rörelsen i riktning mot musik finns där hela tiden, väl synlig. Gitarren hörs.

Patti Smith och Robet Mapplethorp träffades i slutet av 60-talet och blev ganska snart ett kärlekspar, fattiga som kyrkråttor men lyckliga tillsammans och fast beslutna att ägna sig åt konsten. Patti skrev poesi och tecknade, Robert målade och tecknade. Så småningom gick de två skilda vägar men förblev vänner fram till Roberts död i aids 1989. Allteftersom tiden gick upptäckte Robert sin fallenhet för svartvit fotografi och för män. För att kunna ägna sig åt konsten gick Robert så långt att han prostituerade sig men Patti Smiths vänskap till honom förblev lika stark, liksom hans till henne. Hon var hans musa, hans modell, hans första kritiker, hans livsnerv. Det är en fängslande relation som Patti Smith beskriver på boksidorna. Först den villkorslösa kärleken, sedan en livslång vänskap som bokstavligen överlever allt. Som om de var en själ i två kroppar, en tanke i två huvuden, en bild i två utföranden...

Boken Just Kids är dels Patti Smiths biografi, dels biografi över Robert Mapplethorp, hans konst (som på alla sätt och vis tänjde på gränserna inom fotokonsten) och den dekadenta miljön som rådde I New York under 60-, 70- och 80-talet. Berättelsen slutar dock 1989 då Robert dör eftersom Patti berättar om sitt liv genom Roberts liv och om Roberts liv genom sitt liv.

Jag tycker mycket om när Patti Smith berättar om sin fösta kontakt med böcker och läsande och hur hon upptäckte sin fallenhet för bildkonsten. Hennes hunger att lära sig mer, viljan att klara sig trots bristen på pengar, hennes beslutsamhet att gå sin egen väg... Det är spännande att läsa om hennes första tafatta poesiförsök och hur det kändes för henne att få sin första diktsamling utgiven. Hennes berättelse om Robert Mapplethorps konstnärliga och personliga utveckling är fullständigt lysande. Det märks på språket att hon i grunden är poet och på bildanalyserna att hon själv är bildkonstnär. Då och då genomströmmas bildlandskapet av musikstycken, som av en flod. Jag ser en levnadskarta med blå vattenådror av musik.

Berättelsen om Patti Smiths barndom och ungdomsår lämnar inte heller läsaren oberörd. Ibland tror att jag läser en roman. Just Kids är nästan som en roman. Fast på riktigt.

Jag började läsa boken fast jag knappt visste vem Patti Smith är och jag har aldrig hört namnet Robert Mapplethorp innan. Men eftersom jag blev fullkomligt tagen av boken så bevisar det att man inte behöver någon förhandskunskap innan man ger sig i kast med Just Kids. Boken naglar fast en med sin levnadsberättelse och med sin hyllning till konsten, kärleken och vänskapen. Och till livet. Att man stänger boken lite klokare än man var innan är bara bonus.

En underbar bok. Välskriven och intressant. Mänsklig. Läs den gärna. Eller lyssna på den. Just Kids finns även som ljudbok i lysande uppläsning av Marika Lagercrantz och är nominerad till årets bästa ljudbok 2010. Jag vet att uppläsningen är lysande eftersom jag egentligen läste boken med öronen. En upplevelse som stannar kvar länge.

6 kommentarer:

Evas värld sa...

Jag blev också tagen och betagen av denna underbara bok!

Anonym sa...

Hej!a
Jag hittade till din blogg i torsdags och varenda ledig tid jag har haft den här helgen har gått åt till att arbeta mig tillbaka bland dina inlägg. Ofta har jag nickat igenkännande när du skriver om de böcker som jag också läst. Listan över de böcker jag vill läsa har växt i rasande takt när jag sakta men säkert inspirerats av dina recensioner.
Du har en härlig blogg och jag kommer att följa dig framöver så länge som du själv har lust att skriva.
Marie R

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Hej Marie R,
välkommen till Bokmania och tack för ditt fina inlägg, det har gjort mig mycket glad och sporrat mig att skriva vidare och utvecklas. Det är alltid skönt att få uppskattning :-) Dessutom låter det som att vi har en liknande boksmak, vilket inte heller är så tokigt. Hoppas att du kommer att gilla böckerna som du fått tips om. Hör gärna av dig igen.

Anna sa...

Hej!
Din blogg är den enda bokblogg jag läser och det är verkligen ett nöje att titta in hit varje gång... passionen för litteratur strålar ut. Enda negativa är att jag helst vill ha läst boken innan jag läser en recension av dig, eftersom du skriver så långt och utförligt och rätt avslöjande.

Just kids har jag dock läst och det är därför jag gick tillbaka hit, för jag visste att du skrivit om den.
Jag håller verkligen med dig om att den känns som en roman! Jag skrev det i mitt egna omdöme; "Det är en vanlig människa jag får följa, inte en rockstjärna. Bara som vilken huvudperson som helst i vilken omtyckt bok som helst."
Läs det gärna här http://sadovsky.blogg.se/2010/july/utkast-juli-2-2010.html


Tack för en bra bokblogg!
/Anna

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Anna: Det är fantastiskt att det är just min blogg Bokmania som du har valt att följa när det finns en sådan uppsjö av bokbloggar på nätet. Det är en gjädje och en ära för mig.

Skriver jag för avslöjande om böckerna? Hm, där fick jag något att fundera på. Jag vet att jag skriver långa inlägg eftersom jag har ambitionen att täcka böckernas olika sidor (innehåll, formen, språket, känslan boken väcker mm) och kanske är det det som är problemet, att jag ofta uttalar mig om så mycket. Men jag gör det för att väcka mina läsares lust att läsa just de böcker som jag har gillat och rekommenderar. Så att alla hittar något att gå på, så att säga. Jag hoppas innerligt att jag i min iver inte avslöjar upplösningen, aldrig någonsin. Det vore ju mycket dumt.

Att jag ofta presenterar frågor som boken ställer är en annan sak, tycker jag. Det ser jag inte som någon strategisk hemlighet utan jag gör det helt medvetet eftersom jag själv brukar välja böcker utifrån vilka svar som sökes. Men svaren avslöjar jag inte, det passar jag mig noga för att göra. Tror jag att jag gör i alla fall.

Det är alltid en balansgång att utförligt berätta om en bok och motivera sin åsikt så trovärdigt som möjligt och jag vill inte sälja några grisar i säcken.

Sedan tänker jag också på de som redan har läst boken i fråga, de vill man föra ett boksamtal med kring några aspekter av boken. Som sagt är det en balansgång då målgruppen är blandad.

Egentligen, innerst inne, är jag rätt nöjd med att utförliga recensioner har kommit att bli ett slags signum för Bokmania.

Så, Anna, kan du fortsätta ha överseende med min avslöjande stil? Jag lovar att tänka mig för lite extra. Hoppas på fler kommentarer från dig.
/Ivana

anna sa...

Visst, att du skriver utförliga recensioner är ju anledningen till att jag gillar din blogg samtidigt som det är tråkigt för att jag då redan "vet" vad bokens innersta kärna är och inte kan klura ut det själv (men det finns förstås alltid olika perspektiv). Så jag antar att jag får fortsätta som nu, läsa vad du skrivit efter att jag själv läst :)