
En av fjolårets stora romaner var Sommarljus, och sen kommer natten av islänningen Jón Kalman Stefánsson som nu återvänder med sin andra roman på svenska, Himmel och helvete. Någonstans i den läser jag att det är tystnaden efter en berättelse som avgör dess betydelse, om den har vidrört våra sinnen eller bara varit ett tidsfördriv. Trots att Himmel och helvete inte är i höjd med Sommarljus, är den vidunderligt vacker. I synnerhet naturbeskrivningarna. Efteråt sitter jag i tystnad, hänförd. Eftersom Himmel och helvete är första delen i en planerad trilogi, lovar det gott.
Boken handlar om pojken. Fast tjugo år gammal, kallas han alltid bara pojken. Tillsammans med vännen Bárdur och fyra andra män ger han sig ut på havet för att fånga torsk. Det är marsmånad och mars är fortfarande iskall på Island, framför allt om man sitter i en öppen båt och stormen kommer. Bárdur har glömt sin skinnkjortel på landbacken, det var viktigare att packa ner en bok i stället, men en bok skyddar inte mot kölden när vindarna blåser rakt upp från helvetet och snöfallet är en tjock vägg. Då är det kort mellan livet och döden, bara ett klädesplagg som fattas. Så går det till när pojken i livets början lär sig vad döden är.
Himmel och helvete sjunger om mannamod och livet för hundra år sedan men också om Island, dess berg, hav, mörker och ljus. Det är en berättelse om lycka, sorg, drömmar och verklighet liksom den är en hyllning till läsandet och ordet. Himmel och helvete förstummar med sin poetiska kraft.