tisdag, juni 29, 2010

Sommarvykort 29 juni

Vilken fantastisk sommardag vi har fått idag! När jag satt på en klippa i Mälaren och tuggade i mig lunchsmörgåsen kom ett svagt minne av en speciell sommardikt till mig, bara en rad eller två. Väl hemma igen var jag så klart tvungen att leta fram den. Den heter Sommar och är skriven av Fanny Alving (1874-1955). Jag gillar just den här dikten för att den är full av solsken och känslan av att bara sitta och vara stilla ett litet tag. Sedan fick jag en idé, nämligen att jag skulle kunna skicka dikten som ett vykort till er, tillsammans med ett foto - och bilden och dikten skulle på något sätt beskriva min egen dag. Kanske kan det här vara ett första vykort i raden av flera. Vi får se. Det finns många dikter och litterära citat med sommaranknytning och de har en viss förmåga att poppa upp ur minnet när man har tid att associera fritt.

Viken låg och spolade,
och stranden blänkte grön,
flickan satt och solade
sig på en sten vid sjön,
satt där lat och dinglade
och stekte sina ben,
och skällkons skälla pinglade,
och solen sken.
(En strof ur dikten Sommar, ur Andra visboken, 1915)

måndag, juni 28, 2010

Sommardikt


Ni är blyga, spröda och blå -

små systrar. Det är jag också.

Himmelens mästerverk ni är -

små vänner, likheten slutar där.


(Dikten Luktvioler av Dorothy Parker, ur Gravstenar i stjärnljus)


Bilden av luktviolen kommer från verket Bilder ur Nordens flora (1917-1926) som tack vare Projektet Runeberg finns fritt tillgängligt på nätet. Om man både gillar blommor, vackra teckningar av växter och ett språk fullspäckat med härliga gamla verbformer så är läsningen av Bilder ur Nordens flora som att hamna i en godisbutik. Här finns hela innehållet i alfabetisk ordning efter växternas namn - roligt att slöbläddra igenom texterna, trevligt att betrakta bilderna.

söndag, juni 27, 2010

En ros är en ros är en ros

"A rose is a rose is a rose."

Nyponbuskar där jag bor är fullkomligt översållade med blommor i år och jag tycker att nyponrosor är i särklass vackrast, kanske framför allt för sin förföriska enkelhet, milda doft och binornas surr. Eftersom jag kan stå en lång stund och bara titta på dem, händer det att olika ros-citat poppar upp i huvudet på mig, som till exempel det högst upp.

Den berömda meningen "A rose is a rose is a rose." dyker för första gången upp i Gertrude Steins poem Sacred Emily från 1913 och är antagligen hennes mest kända. Den betyder ungefär att saker och ting är som de är (klicka här om du vill veta mer). Genialiskt, för det är de ju...

Och så tre till:

"Hur mycket oftare blir man inte stucken av en ros än bränd av en nässla." (Selma Lagerlöf)

"Världen är min. Vartän jag går kastar jag rosor åt alla." (Edith Södergran)

"Gud skapade bara två saker perfekta: kvinnan och rosen!" (Victor Hugo)

lördag, juni 26, 2010

Lässvacka frigör en annan energi

Det spelar ingen roll att jag noga har planerat vilka böcker jag skulle läsa i sommar och på min semester. Min i-sommar-vill-jag-läsa-lista var rejält tilltagen och som vanligt omöjlig att hinna med ens om jag hade läst dygnet runt de närmaste veckorna. Nu lägger jag läsplanerna på hyllan i stället. Har nämligen hamnat i en lässvacka som heter duga, läslusten har dunstat bort som morgondagg i solen.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, inte ens en sådan enkel sak som att läsa vissa böcker under en viss tid. Fast egentligen skulle jag vilja läsa - om jag bara orkade. Det gör jag inte. Inte för tillfället. Så böckerna får stå kvar i bokhyllan och vänta på att det (vad det nu är) har gått över. Tills dess blir det följaktligen tomt på nya recensioner här på bloggen, men det får både jag och ni läsare stå ut med. Bara jag inte riskerar att bli fråntagen titeln boknörd, det vore förskräckligt! Hoppas att även boknördar har rätt till välförtjänt bokledighet.

Vad ska jag då fylla sommarveckorna med? Jag längtar med alla mina sinnen efter att stå och måla tavlor, leka med färger, former, skuggor och ljus. Måleriet är mitt andra stora intresse direkt efter litteraturen och jag har sannerligen försummat det länge, länge. Har nästan inte målat någonting på två år då läsandet och bloggandet alltid har gått före och nu kliar det sannerligen i fingrarna. Dags att byta läsglasögonen mot målarrock och datormusen mot penslar. Det kommer att göra mig gott, tror jag. Måleriet är för mig ett omprövat sätt att ladda batterierna. Att läsa och tolka ord innebär alltid en input, medan att skapa bilder är en output. Ett annat sätt att rensa hjärnan, vilket jag behöver. Jag uppnår en annan sorts frid i själen när jag målar, får en annan sorts utmaning för tanken.

Jag ska köpa en massa målardukar och måla blommor, himlar, diffusa landskap, kroppar och ansikten eller något helt annat som faller mig in. Och jag ska inte ha några prestationskrav under tiden! Bara lusten ska få styra mig.

Sedan början på juni har jag målat två tavlor, fullständigt överväldigad av årets makalösa blomsterprakt.


Blomsterrabatt (akryl på duk, 66 x 73 cm)


Lupiner (akryl på duk, 60 x 73 cm)

Vi får se hur mycket jag kommer att blogga i sommar. Lite blir det helt säkert, det finns alltid lite bokrelaterad ditt och datt att dela med sig av. Kanske visar jag också fler färdiga alster för er för lite bedömning, om jag törs.

fredag, juni 25, 2010

Novellutmaningen - ett tillägg

Om jag inte missminner mig så har jag satt en tidsgräns på utmaningen att läsa allehanda noveller till slutet på augusti, men under tiden har jag blivit lite mer flexibel och realistisk, så jag förlänger novelläsningen till årsskiftet. Jag har fortfarande många novellböcker på lager... Egentligen hade jag inget särskilt skäl till att jag skrev att tidsgränsen var till augusti, inget annat i alla fall än att det kändes tillräckligt avlägset just då. Inte nu längre. Sen var det tids- och orkbristen som gjorde att jag inte kunde läsa i den takt jag hade önskat.

Alldeles nyligen har jag läst den av många hyllade novellsamlingen Båten av Nam Le, men av olika orsaker har jag inte kunnat göra boken rättvisa. De sista två veckorna övermannades jag nämligen av en sådan trötthet att läsningen blev för hackig och ofokuserad. För många avbrott, för dålig koncentration. Av de sex novellerna som finns i samlingen har jag ingen som helst uppfattning om hälften av dem, och det är helt och hållet på grund av min tillfälliga lässvacka. Båten är just så bra som alla säger, det känner jag alldelses tydligt för känslan bedrar inte, det är mina bångstyriga tankar som surrar runt som ilskna getingar och som förstör min läsning för mig. Även om jag har tagit mig igenom hela Båten vill jag inte recensera den nu. Jag vill först läsa den en gång till, för det är den värd!

söndag, juni 20, 2010

Just Kids

Ibland sker det oförutsägbara och smått magiska att en bok självmant hittar mig, okänd och objuden knackar på min dörr och med bestämd röst förkunnar att du känner inte mig, men läs mig för jag vet att du kommer att gilla mig. Jag blir vansinnigt glad när det händer... när en oväntad bekantskap dyker upp i mitt bokliv. Som ett bevis på att ödet finns även när det gäller läsning så hör jag just nu, just i detta nu medan jag skriver - jag hittar inte på, jag lovar!!- låten Because The Night spelas på tv. Because The Night är en låt av Patti Smith, samma Patti Smith vars biografi Just Kids nyligen kom ut på svenska. Och det är den boken som överföll mig en dag mitt på blanka eftermiddagen för ungefär ett par veckor sedan. Jag föll genast för den! Jag är inte ett dugg intresserad av punk-rock.

Patti Smith berättar inte huvudsakligen om sitt musikaliska artistliv, vilket man kanske skulle kunna tro, utan framför allt om sitt eget poesiskrivande och om sin starka relation till konstnären och fotografen Robert Mapplethorp. Nödvändigheten att våga leva för konsten och för kärleken som ett kall är bokens röda tråd, vilket tilltalar mig. Och eftersom jag personligen både är intresserad av det skrivna ordet och av bildkonst, drogs jag genast till boken som till en magnet. Att även musiken tillkommer så småningom som en naturlig tillsats i biografin är inget jag ogillar. Rörelsen i riktning mot musik finns där hela tiden, väl synlig. Gitarren hörs.

Patti Smith och Robet Mapplethorp träffades i slutet av 60-talet och blev ganska snart ett kärlekspar, fattiga som kyrkråttor men lyckliga tillsammans och fast beslutna att ägna sig åt konsten. Patti skrev poesi och tecknade, Robert målade och tecknade. Så småningom gick de två skilda vägar men förblev vänner fram till Roberts död i aids 1989. Allteftersom tiden gick upptäckte Robert sin fallenhet för svartvit fotografi och för män. För att kunna ägna sig åt konsten gick Robert så långt att han prostituerade sig men Patti Smiths vänskap till honom förblev lika stark, liksom hans till henne. Hon var hans musa, hans modell, hans första kritiker, hans livsnerv. Det är en fängslande relation som Patti Smith beskriver på boksidorna. Först den villkorslösa kärleken, sedan en livslång vänskap som bokstavligen överlever allt. Som om de var en själ i två kroppar, en tanke i två huvuden, en bild i två utföranden...

Boken Just Kids är dels Patti Smiths biografi, dels biografi över Robert Mapplethorp, hans konst (som på alla sätt och vis tänjde på gränserna inom fotokonsten) och den dekadenta miljön som rådde I New York under 60-, 70- och 80-talet. Berättelsen slutar dock 1989 då Robert dör eftersom Patti berättar om sitt liv genom Roberts liv och om Roberts liv genom sitt liv.

Jag tycker mycket om när Patti Smith berättar om sin fösta kontakt med böcker och läsande och hur hon upptäckte sin fallenhet för bildkonsten. Hennes hunger att lära sig mer, viljan att klara sig trots bristen på pengar, hennes beslutsamhet att gå sin egen väg... Det är spännande att läsa om hennes första tafatta poesiförsök och hur det kändes för henne att få sin första diktsamling utgiven. Hennes berättelse om Robert Mapplethorps konstnärliga och personliga utveckling är fullständigt lysande. Det märks på språket att hon i grunden är poet och på bildanalyserna att hon själv är bildkonstnär. Då och då genomströmmas bildlandskapet av musikstycken, som av en flod. Jag ser en levnadskarta med blå vattenådror av musik.

Berättelsen om Patti Smiths barndom och ungdomsår lämnar inte heller läsaren oberörd. Ibland tror att jag läser en roman. Just Kids är nästan som en roman. Fast på riktigt.

Jag började läsa boken fast jag knappt visste vem Patti Smith är och jag har aldrig hört namnet Robert Mapplethorp innan. Men eftersom jag blev fullkomligt tagen av boken så bevisar det att man inte behöver någon förhandskunskap innan man ger sig i kast med Just Kids. Boken naglar fast en med sin levnadsberättelse och med sin hyllning till konsten, kärleken och vänskapen. Och till livet. Att man stänger boken lite klokare än man var innan är bara bonus.

En underbar bok. Välskriven och intressant. Mänsklig. Läs den gärna. Eller lyssna på den. Just Kids finns även som ljudbok i lysande uppläsning av Marika Lagercrantz och är nominerad till årets bästa ljudbok 2010. Jag vet att uppläsningen är lysande eftersom jag egentligen läste boken med öronen. En upplevelse som stannar kvar länge.

tisdag, juni 15, 2010

Novelläsning 5: "Babian" av Naja Marie Aidt

Babian av den danska författaren Naja Marie Aidt är en novellsamling om femton noveller som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2008, så den har en given plats i Bokmanias novellutmaning.

I motiveringen till priset står det att novellerna är skrivna ”med en vacker och illavarslande realism som lyfter upp verklighetens undertoner”, vilket sammanfattar rätt bra vad dessa noveller i grova drag handlar om - en verklighet så som den ter sig när människor har förlorat sina illusioner och hamnat i en situation bortom all kontroll och med stoppknappen utom räckhåll.

När läsaren träffar människorna i Aidts noveller så bebor de antingen redan sina små helveten eller så flyttar de in i dem under berättelsens gång. Det är inte alltid man ser direkt vad det är för personligt helvete som skildras eftersom Aidt skriver på ett sätt som bara får oss att haja till liksom reflexmässigt och tänka Nämen vänta, vad var det där? Är det det jag tror att det är? Kan det vara möjligt? Att han? Att hon? Det känns kusligt i det ögonblicket man inser att man fattar vad som sker eller håller på att ske, för allt är så vardagligt, ordentligt, välputsat och till en början normalt att man nästan blir tagen på sängen då verkligheten rämnar.

Det är sorgligt att läsa om människor som inte når till varandra fast de tror att det är just det de har lyckats med - att nå till varandra. I stället sviker de, sårar och gör de andra olyckliga. Det som drabbar mig starkast med novellsamlingen Babian är att det som händer i novellerna skulle kunna vara på riktigt (kanske med undantag för novellen Bröllopsresa), för vem vet vad som bubblar under ytan hos människor jag dagligen möter? Just detta "under ytan"... brrrr.

Aidt slår aldrig på stora trumman, tvärtom. Avslöjandet - upplösningen - kommer som lite appropå och utan stora ord. Absolut inga resonemang om orsak och verkan, bara ett konstaterande här, en mening eller en bild där. En snabb vändning i slutet, läsaren ska lägga puzzlet själv. Det är mycket snyggt gjort. Oerhört skickligt. Språket är precist som en skalpell och det märks att Aidt har valt varje ord med omsorg för att nå effekten av att under sitt vackra röda skal var äpplet angripet av röta.

Som sagt finns det femton noveller i boken och jag kan inte påstå att jag blev lika gripen av samtliga, men alla är mer än läsvärda. Om jag skulle nämna några så fastnade jag mest för texterna Torben och Maria, Stjärnhimmel, Bilresa, Avbrott, Sår, Bröllopsresa och Myggbett. De vilar på intressanta intriger, har spännande och oanade konflikter och innehåller oväntade kast i handlingen. En viss portion av drastisk humor finns också att finna, särskilt i Bilresan. Dessa noveller är starka, drabbande och lite obehagliga, men utan att tröstlöshetens slöja sveper in oss, vilket jag uppskattar.
Babian är riktigt bra, läs den gärna.



Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket.

fredag, juni 11, 2010

Himmel och helvete

Eftersom jag tyckte mycket om Jón Kalman Stefánssons förra roman Sommarljus, och sen kommer natten (här bloggar jag om den) var jag glad att jag fick uppdraget att recensera den nya boken Himmel och helvete åt Eskilstuna Kuriren. Samtidigt kan uppgiften vara lite frustrerande också eftersom man har händerna bundna av ett strikt antal tecken som man har till sitt förfogande, i detta fall bara 1500 inklusive blanksteg. Det är mycket litet! Det blir alltså en avvägning i fråga vad man ska ta med och vad som kan uteslutas. Texten som följer här nedan är den ursprungliga tidningsversionen (2010-05-18, Eskilstuna Kuriren). Jag har tidningens medgivande att efterpublicera min recension på bloggen, vilket jag tycker förstås är jättebra. Så här skrev jag då:


En av fjolårets stora romaner var Sommarljus, och sen kommer natten av islänningen Jón Kalman Stefánsson som nu återvänder med sin andra roman på svenska, Himmel och helvete. Någonstans i den läser jag att det är tystnaden efter en berättelse som avgör dess betydelse, om den har vidrört våra sinnen eller bara varit ett tidsfördriv. Trots att Himmel och helvete inte är i höjd med Sommarljus, är den vidunderligt vacker. I synnerhet naturbeskrivningarna. Efteråt sitter jag i tystnad, hänförd. Eftersom Himmel och helvete är första delen i en planerad trilogi, lovar det gott.

Boken handlar om pojken. Fast tjugo år gammal, kallas han alltid bara pojken. Tillsammans med vännen Bárdur och fyra andra män ger han sig ut på havet för att fånga torsk. Det är marsmånad och mars är fortfarande iskall på Island, framför allt om man sitter i en öppen båt och stormen kommer. Bárdur har glömt sin skinnkjortel på landbacken, det var viktigare att packa ner en bok i stället, men en bok skyddar inte mot kölden när vindarna blåser rakt upp från helvetet och snöfallet är en tjock vägg. Då är det kort mellan livet och döden, bara ett klädesplagg som fattas. Så går det till när pojken i livets början lär sig vad döden är.

Himmel och helvete sjunger om mannamod och livet för hundra år sedan men också om Island, dess berg, hav, mörker och ljus. Det är en berättelse om lycka, sorg, drömmar och verklighet liksom den är en hyllning till läsandet och ordet. Himmel och helvete förstummar med sin poetiska kraft.

onsdag, juni 09, 2010

Sommar i P1 2010 - sommarpratare med litteraturanknytning

Sommarens stora nöje drar igång på midsommardagen - då är det nämligen dags för årets upplaga av Sommar i P1. Många spännande personer ska förgylla min/vår tid i hängmattan (jag har ingen hängmatta, men ändå). Här kommer en lista på de med litterär anknytning - inte så jättemånga till antalet men desto mer intressanta:

Natasha Illum Berg (professionell storviltsjägare, författare)
Eva Gabrielsson (arkitekt, livskamrat till Stieg Larsson)
Viveca Sten (deckarförfattare, chefsjurist)
Aris Fioretos (översättare, författate)
Pija Lindenbaum (barnboksförfattare)
Birgitta Stenberg (författare, konstnär)
Monika Fagerholm (författare)
Johannes Anyuru (poet)
Niklas Rådström (författare)

Aris Fioretos får jag inte missa. Jag hörde honom en gång tidigare och han är helt oslagbar att lyssna på. Hans bok Den siste greken var en mycket trevlig överraskning. Pija Lindenbaum och Birgitta Stenberg är också givna då jag är mycket nyfiken på deras berättelser. Och Birgitta Stenbergs böcker ligger i läshögen. Monika Fagerholm har jag hört så pass många gånger redan att jag kanske avstår denna gång. Men bra är hon, så hon rekommenderas varmt.

Här finns hela kalendern med alla namnen som pdf-fil att skriva ut.

tisdag, juni 08, 2010

Den store Gatsby

"Det finns bara två slags människors, de förföljda och förföljarna, de rastlösa och de trötta."

Den store Gatsby (1925) av Francis Scott Fitzgerald brukar betecknas som en berättelse om den amerikanska drömmen, men enligt mig är den i lika hög grad en berättelse om människors förlorade illusioner. Trots allt glitter och glamour, festande, snabba sportbilar och påklistrade lättsinnighet hos huvudpersonerna är Den store Gatsby en tragisk historia. Den berättas av Nick Carravay, en ung man som kommer till New York som nybliven aktiemäklare, flyttar in i en villa på Long Island och undrar vem som är hans granne i det pampiga palatsliknande huset bredvid.

Personen i grannhuset är lika förmögen som folkskygg, han bjuder till storslagna trädgårdsfester under veckosluten utan att knappt själv visa sig. Han är mycket gåtfull, snacket går... Vem är denne Jay Gatsby som han heter? Några påstår sig till och med veta att han har mördat någon... Och varför står han långa stunder i fönstret och spanar i fjärran? Det finns mycket att spekulera om kring Gatsbys person, även för läsaren. Gatsby är den amerikanska drömmens flyktiga väsen förkroppsligad.

Nick Caraway umgås med ett annat rikt par - Daisy och Tom Buchanan. Det visar sig att Gatsby hyser djupa känslor för Daisy sedan några år tillbaka, att de faktiskt har träffats tidigare. Det är bara en enda sak Gatsby vill och det är att Caraway ordnar så att han kan råka träffa Daisy. Det blir en passionerad kärlekshistoria av det hela men eftersom otrohet förekommer (på flera håll samtidigt) och sunt förnuft saknas hos de inblandade, är historien dömd till att bli tragisk i stället för lycklig. Det hjälper inte Gatsby ett dugg att han äger en swimmingpool och flera dussin sidenskjortor. Och det hjälper inte Daisy att "hennes röst är full av pengar".

Den store Gatsby är en kortroman men en mycket mustig sådan. Dels är det själva kärlekshistorien som fängslar, dels är det 1920-talets partyvärld i New York som utmålas med säkra penseldrag och mycket färg. Den store Gatsby är en häftig bok och det är faktiskt på tiden att ett bokförlag har bestämt sig att satsa på den och ge ut den i en nyöversättning (Christian Ekvall) som dessutom är mer än lyckad.

"Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna."

Det finns ett begränsat antal böcker som räknas som amerikanska klassiker men Den store Gatsby är helt klart en sådan. Den påminner lite om Hemingway. I stilen. Under läsningens gång kom jag ibland att tänka på Hemingways isbergsteknik för den finns i viss mån i Den store Gatsby också. Kanske är det just därför som den är så innehållsrik fast den är knappt 200 sidor lång.

Det var ett kärt återseende för mig att läsa Den store Gatsby. Jag läste den första gången på gymnasiet och minns att jag var mycket fängslad av den. Nu kände jag faktiskt igen vissa passager, till och med språket - eller snarare känslan av det eftersom jag läste romanen på tjeckiska då för drygt 25 år sedan. Jag tyckte mig åtminstone förnimma samma språkliga upplevelse av berättelsen, vilket gjorde mig egendomligt glad.

Jag tycker mycket om omslaget också - ett bildcollage som verkligen piskar upp den glamourösa stämningen och känslan av amerikanst 1920-tal. En rolig sak som jag roade mig med var att lyssna på musiken som omnämns i boken på You Tube. Det var kul.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

söndag, juni 06, 2010

Svårläst

Svårläst är titel på Åsa Ericsdotters senaste roman (2010). Åsa Ericsdotter är en av de få författare som jag har följt sedan debuten 1998 då hon, bara 17 år gammal, gav ut sin prosalyriska berättelse Oskyld (för övrigt en berättelse som fullständigt paralyserar med sin kraft). Svårläst är hennes sjätte bok sedan dess. Det som är så fascinernade med Åsa Ericsdotters böcker är framför allt språket då hon från första början har uppvisat sådan språklig uppfinningsrikedom och integritet att det saknar motstycke i den unga svenska prosan. Jag bara måste läsa allt i bokväg hon publicerar! Det finns även ett gemensamt tema för hennes böcker, och det är Kärlek. Ett tema lika gammalt och utjatat som ständigt nyuppfunnet och fräscht. I Ericsdotters tappning är kärlek allt annat än romantisk, vilket jag kanske borde påpeka. Det finns inget sockersött.

Svårläst karakteriseras i första hand som roman, i andra hand som en prosalysrisk text. Jag skulle vilja säga att den mest är en lyrisk prosa som närmar sig romanen eftersom det i texten går att skönja en handling över tid och rum. För mig känns det som om Ericsdotter rörde sig från prosalyrik i debuten till lyrisk prosa i Svårläst. Om det nu spelar någon roll, egentligen. Allt detta katalogiserande!

"Ingen skriver böcker om stadga" står det i Svårläst och det är, tror jag, en mening som beskriver handlingen rätt så bra.

Huvudpersonen i boken är en ung kvinna som både vill vara ensam och självständig och tillsammans med en älskad hälft. En omöjlig ekvation. Hon längtar och söker efter kärleken men när hon finner den får hon panik och flyr in i nya mer eller mindre lösa förhållanden. Ett stadgat förhållande skrämmer henne, hon vet inte hur det ska hanteras och därför packar hon sina saker och drar i just det ögonblick då relationen börjar utöva sina begränsningar, hellre det än att riskera att bli lämnad, sviken eller tämjd. Hon vill inte släppa någon annan inpå livet, hon vill förbli diffus och svårläst: "Hon är svårläst, han vet inte var han har henne, om han har henne? Hon tvekar också. Och vad ska man göra? Stänga."

Bokens ambition är inte att analysera orsak och verkan, utan det räcker att beskriva hur saker och ting ligger till. Det räcker för Ericsdotter. Och för mig som läsare också. Som en flerögonblicksbild.

"Alla planerade repliker skär sig så fort de får ljud, det bli alltid så här och hon måste ta tillbaka eller prata till punkt men det finns ingen punkt för den är upp till honom och han sätter tre i stället, förhalar. Jag vill helst inte gå in på..."

Det finns en metafor i boken som jag gillar. Kvinnan, hon som inte har något namn, tycker om att baka. Att följa ett recept - "exakta mått, verkligheten som motsvarar" - står i direkt kontrast till hennes liv där ingenting ska få förutsägas. Hennes regler för hur en relation ska fungera beskrivs så här:

"Man får inte göra en plan, då dör det. Man får inte ringa henne, då slutar hon svara. Man får ligga alldeles intill, man får viska, man får säga kom men man måste stänga av ljudet där, det måste sluta innan det börjar. Eller man får tag i henne, man får ta över, man får bara inte vänta sig i så fall att telefonnumren ska fungera nästa dag."

Som jag redan har nämnt så är språket mycket speciellt. Åsa Ericsdotter skapar sina egna ordföljdsregler, hon utelämnar gärna satsdelar som läsaren lika bra kan fylla i själv i sitt eget huvud, eller också inte och då uppstår en oväntad effekt som går ut på att orden som fattas i meningen i princip är mer betydelsebärande än de som bokstavligen står på pappret. Likadant fungerar det med interpunktionen ibland. Det är mycket spännande. Och inte alls svårläst, om man nu skulle vilja få för sig det. Åsa Ericsdotter skriver varken krångligt eller pretentiöst, det hon gör med språket är piruetter som man häpnar över eftersom man aldrig skulle kunna åstadkomma något likadant själv. Inte i närheten ens!

När man läser Åsa Ericsdotter kan man inte låta bli att fundera över hur mycket som är självupplevt. All denna insikt, all denna erfarenhet som hon så lysande förmedlar. I de tidiga böckerna var det nog så till stor del, nu vet jag inte längre. Dessutom skriver hon: "Jag brukade skriva böcker om mig själv. Och nu? Samma. Minus fiktionen." Ska man tolka det som att gränsen är flytande?

Är Svårläst det bästa Ericsdotter hittills har skrivit? Det vet jag inte, vill inte se på boken på det sättet då allt hon skriver håller en hög konstnärlig kvalité. Men om jag däremot skulle svara på frågan vilken eller vilka av böckerna som jag rekommenderar att börja med om man inte är bekannt med hennes författarskap så blir det faktiskt debuten Oskyld och tvåan Kräklek. De två böckerna visar mer än tydligt vad hennes författarskap står för. Och gillar man dem, så är det bara att fortsätta. Det är tunna böcker allihop, men alla uppfyller devisen att mindre är ofta mer. Å andra sidan är det inte fel att börja med Svårläst heller...


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

lördag, juni 05, 2010

Bloggvärlden är liten och därmed är det lätt att göra varandra glada

Idag har jag fått en anonym kommentar på ett gammalt inlägg om Montaigne och hans essäer. Men döm om min förvåning när jag förstod att kommentaren inte alls var anonym utan från Bodil Malmsten som jag tycker så mycket om och att hon dessutom kommentarvägen tackar mig för att jag gjort henne glad. Så här skriver hon till mig:

Otroligt!
Jag sitter och lider med en essä om Montaigne för Obs Kulturkvarten. Och får för mig att jag vill se om någon nämner ordet gåspenna i samband med Montaigne.
Och hamnar på Bokmania och läser att jag är en liten husgud och jag blir galet glad.
Om det nu bara kunde hjälpa mig att få ihop den förbannade essän.
Tack ändå,
vänligast
den lilla husguden


Tack själv, Bodil! Vilken tur att ordet gåspenna förekommer i mitt inlägg från 2008. Och eftersom Bodil är som hon är så finns nu ett inlägg om hur hon hamnade på Bokmania även på hennes egen Finistere-blogg och det är min tur att vara glad för omnämnandet. Kan jag börja säga att Bodil och jag nästan blivit kompisar? Det är så här det är när bloggvärlden är som bäst.

onsdag, juni 02, 2010

Novelläsning 4: "Ett halvt ark papper" av A Strindberg

Noveller av August Strindberg utmärker sig med att vara mycket mustiga och förtätade i förhållande till sitt ofta korta format. Bara några sidor i omfång, men fullspäckade när det gäller handling och/eller psykologi. I samlingen Ett halvt ark papper finns nio noveller representerade (på knappt 70 sidor) och de skildrar antingen ett gripande människoöde eller analyserar ett intressant levnadsspörsmål. Jag väljer att i korthet presentera fem av novellerna.

Titelnovellern Ett halvt ark papper känner många till från sin skoltid, så även jag. Ursprungligen. Men jag har läst berättelsen många gånger sedan komvuxtiden för femton år sedan och tycker att den är en av de mest geniala texterna som skrivits, så jag blir lika fascinerad varje gång. Tänk att det är möjligt att fånga ett helt livs drama, både den förgängliga lyckan och den slutliga tragiken på blott två sidor. Jag begriper egentligen inte hur det är möjligt. Vilken gestaltningsförmåga! Novellen finns på nätet och därför föreslår jag att du själv läser den i stället för att jag återberättar handlingen. Ta dig tid fem minuter, det är Ett halvt ark papper hundrafaldigt värt.

En annan spännande text från novellsamlingen är Brist på förståelse, inte ens en sida lång. Ändå noterar jag två tänkvärda citat som handlar om kommunikation människor emellan:

"Att utbyta meningar är bara ett talesätt, ty ingen byter ut sin mening med en annans."

*****
"I sanning, det finns inte två människor som förstå varann, och därför är världen så full av missförstånd och lögner."

I novellen I vindskontoret rotar en frånskild och ensam man bland gamla saker på vinden och hittar en fonograf med sin före detta frus röst inspelad: "Det surrade som ett bi först; men stack icke efteråt, utan det viskade, det enda ordet, den kunde: Älskade!" I det ögonblicket bryter all hans mentala försvar ihop och sorgen över ett äktenskap som gått om intet blir honom närmast övermäktig.

Novellen Måste är lite längre (dvs i "normal" novellformat) och är ett fascinerande människoporträtt och Stockholmsskildring i ett. Den är något för Strindberg så ovanligt som en hyllning till äktenskapet eftersom huvudpersonen - den inbitne ungkarlen Blom finner kärleken, gifter sig, får barn och blir överlycklig. Låter det naivt och banalt? Förvisso, om jag skriver det så som jag gör nu. Men läs novellen, den är inte ett dugg banal eller naiv. Det är ju Strindberg vi pratar om försjutton och därför kan man förvänta sig en psykologisk djupdykning i Bloms ensamma hjärna och hjärta. Och när läsaren tror att tja, nu vet jag hur den där ungkarlen Blom har det, så tar Strindberg en vända till och man står där (eller sitter) och gapar lite fånigt och inväntar lyckans intåg.

"Arkeologi är en modern vetenskap, en tidens sjukdom kan man säga. Och den är farlig, ty den visar i de flesta fall att den mänskliga fånigheten varit tämligen konstant."

******
"... men hur folk kunde leva gifta då de knappt kunde leva som ungkarlar, det var en gåta."

Scen från helvetet tycker jag är en mycket stark novell, kanske för att den har så mycket att säga oss även idag. Den är själbiografisk och handlar om hur barnet kommer i kläm när föräldrar bråkar i samband med en skillsmässa, men den skildrar även förälderns själsliga kval eftersom man ofta är medveten om att barnet används som "vapen" i bråket.
Personligen tillhör jag skaran som älskar och njuter av Strindbergs språk. I alla lägen! Kanske inbillar jag mig bara men det känns som att i det korta novellformatet blir det lite extra strindbergskt - uttrycksfullt, målande, träffsäkert, exakt, småelakt, vitsigt och .... alldeles, alldelse underbart.

Avslutningsvis vill jag skriva några lovord om bokutgåvan. Ett halvt ark papper är tryckt på ett snyggt bokpapper av hög kvalité, vilket syns, och arken är sydda (inte limmade), vilket betyder att boken kommer att hålla länge, länge, länge. Boken har hårda pärmar som känns sköna i handen och bokryggen är av tyg. En snygg och visuellt tilltalande bok. Dessutom är novellsamlingen försedd med ett initierat efterord av Peter Glas.

Jag rekommenderar boken som en trevlig present till den som gillar klassisk svensk litteratur i allmänhet och Strindberg i synnerhet. Men boken lämpar sig även till den som vill upptäcka mer av litteraturens kraft.


Boken ingår i Novellutmaningen.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.