Jag vet inte hur jag ska hantera det. Eller om det ens måste hanteras. Kanske inte. Förmodligen inte. Fast jag för anteckningar och noterar intressanta sidor och citat under läsningens gång så är känslan av boken viktig för mig, och den kan jag inte notera på lösa post-it-lappar. Den måste finnas inuti mig i bloggandets stund och om jag inte kan återge min känsla i bloggtexten vad ska jag då skriva om? Jag kanske får lov att ge upp ambitionen att blogga om alla böcker som jag läser, antagligen ingen skada skett. Eller så måste jag vid behov anlita en "spökbloggskrivare". Nä, jag skojar bara.
De böcker som det så här långt gäller är:
Jonas Karlssons novellsamlingar Det andra målet och Den perfekta vännen, romanen Människor helt utan betydelse av Johan Kling, romanen Bibliotekskatten Dewey av Vicki Myron/Bret Witter och Gogols novell Kappan.
Sedan kvarstår (kvarligger) nio noveller av Strindberg återgivna i boken Ett halvt ark papper samt nyss utlästa romanen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. De har redan tagit varsinn kölapp och väntar på sin tur att bli ombloggade här på Bokmania. Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete som jag idag recenserar i Eskilstuna Kuriren skulle jag också vilja skriva något mer om här på bloggen så småningom. Bra böcker allihop, dessutom sitter känslan av dem djupt i sinnet.
Om det samtidigt inte vore för alla nya böcker som stampar och hoppar otåligt i farstun.... fast... vilket i-landsproblem! Är det egentligen inte underbart? Värre bekymmer kan man ju ha. Böcker i överflöd, den ena bättre än den andra. Vilken lycka! Och så har våren kommit...
Bild 1: Novellsamlingar i novelläsningshögen märkta med "Läses snart!"
Bild 2: Förra veckans tillskott av härliga recensionsexemplar. Läsning pågår för fullt.
