Vad vore ett novelläsningsprojekt utan åtminstone en novell av novellmästaren Franz Kafka? Det finns något universiellt i hans berättelser och det är nog därför de har blivit lästa på nytt och på nytt. Som till exempel Förvandlingen, för att nämna den mest berömda av hans noveller.Det finns många noveller av Kafka som är ungefär lika tunga och dystra som hans rykte men det finns även sådana som är lite lättsammare - och det kan till och med hända ibland att lmungiporna drar ut sig i ett sekundkort leende, som till exempel i novellen En svältkonstnär.
För den som är Kafka-nybörjare och vill bekannta sig med hans prosa utan att för den sakens skull ägna långa timmar åt det finns till exempel novellsamlingen I straffkolonin som är försedd med ett intressant efterord och lättillgänglig/kortfattad analys av texterna. I boken finns fyra korta noveller (Domen, I straffkolonin, En läkare på landet och En svältkonstnär). Sjuttio sidor allt som allt.
Titelnovellen I straffkolonin lär tillhöra de i särklass mörkaste texterna som Kafka har skrivit och i likhet med romanen Processen ägnar den sig åt temat maktmissbruk, skuld och straff.
Det ohyggliga med novellen I straffkolonin är att den handlar om en man som dömts till en mycket fasansfull och utstuderad tortyr med efterföljande avrättning, naturligtvis vare sig utan åtal, rättegång eller försvar. Typiskt Kafka, alltså. Och mannens skuld? Ingen alls med läsarens mått mätt.
Den dömde vet inte själv vad han har gjort sig skyldig till då ingen av de ansvariga i straffkolonin anser det vara nödvändigt att informera honom. Det är hemskt obehagligt att läsa hur tortyr- och avrättningsmaskinen är tänkt att användas på mannens kropp medan denne är närvarande vid genomgången, som en åskådare eller rent av som ett demonstrationsobjekt.
Novellen handlar i korthet om en resande vars jobb är att åka runt och beskriva olika länders straffsystem. När han kommer till straffkolonin blir han inbjuden att närvara vid avrättningen av den dömde mannen och det tar inte lång stund förrän han noterar den omoral och omänsklighet som råder inom rättssystemet och blir kluven. Borde han inte ingripa? Så påminner han sig själv om att hans jobb är att studera rättsförhållanden, inte att förändra dem. Fast det i det här fallet är sannerligen frestande, så den resande hamnar i ett obehagligt dilemma.
I straffkolonin är en mycket intensiv och brutal text och Kafka skrev den ungefär samtidigt som Processen (ca 1914). Skillnaden mellan Processen och I straffkolonin är att Processen är obehaglig på det mentala planet medan i novellen är det tekniken och den realistiska beskrivningen av dess användningsområden som skrämmer. Båda varnar dock för maktmissbruk, byrokrati, rättslöshet och totalism som alla är återkommande teman i Kafkas produktion.
