Insekt är en novellsamling med nitton noveller skrivna av Claire Castillon (översättning från franskan Helén Enqvist). Några noveller är korta, några ännu kortare. På omslaget står det att novellerna berättar om mödrar och döttrar på ett sätt som både stör och berör, men att det i åtminstone några av novellerna kan finnas spår av kärlek. Som en varning. Som om man skulle kunna drabbas av allergiska besvär på grund av i texten närvarande kärlek.Jag har läst fyra av de nitton novellerna och jag gillar dem inte. Inte för att de inte är välskrivna, för det är dem. Mycket välskrivna! Originella är de också, kanske till och med för mycket. Möjligen är det just originaliteten i valet av persongalleriet, ämnet, konflikten eller handlingen som stör mig. Det blir liksom för mycket konstigt på en gång. Jag gillar inte när det blir för obehagligt och när det samtidigt inte ges uttrymme för något som helst hopp eller ljusning.
Personerna i Castillons noveller (åtminstone i de sex som jag har läst) är mer störda än jag klarar av. Mödrar som är fullständigt sjuka i huvudet är inte min kopp te, jag orkar inte läsa fler sådana berättelser, i alla fall inte på raken. Några spår av kärlek hittade jag inte, inte så här långt. Jag vill inte fortsätta läsningen då den är för dyster. Verkligheten som skildras här - om nu en sådan verklighet kan, skulle kunna, finnas - överträffar mitt förstånd. Fast kanske är det som så att Castillons huvudpersoner omsätter våra absurda, tabubelagda och förbjudna tankar i praktiken. Hennes personer löper hela linan ut från en sjuk tanke till en utflippad handling medan vi så kallade normala människor på sin höjd tänker en dum tanke men skulle aldrig få för oss att genomföra den eftersom vi vet att så får man absolut inte göra. Figurerna i Castillons berättelser verkar inte ha de spärrarna.
Som exempel kan jag berätta om inledningsnovellen som heter Bara en. Den handlar om en kvinna som inte vill ha barn men låter sig övertalas av sin man och bestämmer sig för att ändå ställa upp. Men det är bara ett barn de ska ha! De får dock tvillingar, alltså ett barn för mycket. När flickorna är tre år gamla, det är stressigt en dag och ungarna skriker och bråkar i bilen tvärnitar mamman, öppnar bildörren och slänger ut det översta barnet ut på motorvägen. Och så här tänker hon sedan: "Jag erkänner att jag inte är särskilt nöjd med mig själv, eftersom jag slängde ut den snällaste av dem. Ni måste förstå mig, jag förvarnade min man, jag förde ingen bakom ljuset, ja sade ju, ja, okej, men bara en." Det är så obehagligt!
Jag tror att många av er har läst Insekt då den var mycket omtalad och omskriven när den kom ut för ett par år sedan. I så fall skulle jag vilja vad det var som fick er att fortsätta läsa den här boken från början till slut.
Detta inlägg ingår i Novellutmaningen här på Bokmania.
