torsdag, maj 06, 2010

Novelläsning 2: Insekt (novellsamling)

Insekt är en novellsamling med nitton noveller skrivna av Claire Castillon (översättning från franskan Helén Enqvist). Några noveller är korta, några ännu kortare. På omslaget står det att novellerna berättar om mödrar och döttrar på ett sätt som både stör och berör, men att det i åtminstone några av novellerna kan finnas spår av kärlek. Som en varning. Som om man skulle kunna drabbas av allergiska besvär på grund av i texten närvarande kärlek.

Jag har läst fyra av de nitton novellerna och jag gillar dem inte. Inte för att de inte är välskrivna, för det är dem. Mycket välskrivna! Originella är de också, kanske till och med för mycket. Möjligen är det just originaliteten i valet av persongalleriet, ämnet, konflikten eller handlingen som stör mig. Det blir liksom för mycket konstigt på en gång. Jag gillar inte när det blir för obehagligt och när det samtidigt inte ges uttrymme för något som helst hopp eller ljusning.

Personerna i Castillons noveller (åtminstone i de sex som jag har läst) är mer störda än jag klarar av. Mödrar som är fullständigt sjuka i huvudet är inte min kopp te, jag orkar inte läsa fler sådana berättelser, i alla fall inte på raken. Några spår av kärlek hittade jag inte, inte så här långt. Jag vill inte fortsätta läsningen då den är för dyster. Verkligheten som skildras här - om nu en sådan verklighet kan, skulle kunna, finnas - överträffar mitt förstånd. Fast kanske är det som så att Castillons huvudpersoner omsätter våra absurda, tabubelagda och förbjudna tankar i praktiken. Hennes personer löper hela linan ut från en sjuk tanke till en utflippad handling medan vi så kallade normala människor på sin höjd tänker en dum tanke men skulle aldrig få för oss att genomföra den eftersom vi vet att så får man absolut inte göra. Figurerna i Castillons berättelser verkar inte ha de spärrarna.

Som exempel kan jag berätta om inledningsnovellen som heter Bara en. Den handlar om en kvinna som inte vill ha barn men låter sig övertalas av sin man och bestämmer sig för att ändå ställa upp. Men det är bara ett barn de ska ha! De får dock tvillingar, alltså ett barn för mycket. När flickorna är tre år gamla, det är stressigt en dag och ungarna skriker och bråkar i bilen tvärnitar mamman, öppnar bildörren och slänger ut det översta barnet ut på motorvägen. Och så här tänker hon sedan: "Jag erkänner att jag inte är särskilt nöjd med mig själv, eftersom jag slängde ut den snällaste av dem. Ni måste förstå mig, jag förvarnade min man, jag förde ingen bakom ljuset, ja sade ju, ja, okej, men bara en." Det är så obehagligt!

Jag tror att många av er har läst Insekt då den var mycket omtalad och omskriven när den kom ut för ett par år sedan. I så fall skulle jag vilja vad det var som fick er att fortsätta läsa den här boken från början till slut.
Detta inlägg ingår i Novellutmaningen här på Bokmania.

10 kommentarer:

Maria sa...

Jag skrev så här för två år sedan: http://www.vildvittra.se/bokblogg/2008/insekt-av-claire-castillon/

Vet inte om jag skulle hålla med om allt idag och jag har inte gillat annat jag har läst av Castillon lika mycket, men men. :)

nilla|utanpunkt sa...

Har inte läst och därför blir mitt svar mer allmänt. Jag är själv lite trött på allt det socialrealistiska och gillar när det till synes vardagliga skruvas ett varv eller två. Man kan ju se mammans handlande som en koncentrerad kommentar, en surrealistisk illustration av moderna mödrars frustration etc. Lite grann som konst - det är ibland de halvabstrakta som säger mer om det egentliga innehållet i bilden än de hyperrealistiska. Men det är klart, om allt slutar i något äckel och spektakulärt och inget ljus, nä då vete katten, då blir det nog för mycket för mig också. Erkännas skall, att jag ändå blir lite nyfiken.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jag brukar vanligtvis inte ha något emot när vardagen skuvas några varv extra och inte heller brukar jag skrämmas av absurda eller surrealistiska inslag i böcker men i fallet "Insekt" blev obehaget större än upplevelsen av Castillons litterära konst. Utan att det minsta förringa Castillons författarkvalitéer måste jag konstatera att mig passar hon inte, i alla fall inte just nu. Kanske får "Insekt" en ny chans nån gång senare.

Tekoppen sa...

Jag hade inga problem med att läsa, men tyckte inte om. Det får gärna vara skruvat, men här fanns inte ens en antydan till subtil penselföring och det störde mig.

Boktoka sa...

Jag var inte heller särskilt förtjust i Insekt just på grund av samma saker som du skriver om. Och det fortsätter så samlingen igenom. När alla novellerna i en samling är äckliga eller små avarter på något vis så är min första tanke att man som författare försöker klämma in så mycket som möjligt i novellens korta format. Att novellformatet på något vis skapar avarten. Därför gillade jag mycket bättre långnovellen/romanen Därunder ett helvete, eftersom hon där fick mer tid att utveckla personerna. Det blev inte enbart stört utan något mer.

Men jag gillar också tanken som Nilla presenterar. Kan du inte återkomma på det temat när du läst Insekt, Nilla?

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Ja, Nilla, kan du inte återkomma när du har läst "Insekt"? Det vore faktiskt intressant (precis som Boktoka skriver)att få höra om din idé/tanke kunde bära eller fick brista.

Christina sa...

Jag håller helt med Bokmania!! Jag kunde inet alls förstå vad det var som gjorde att många läsare höjde "Insekt" till skyarna. Jag blev bara äcklad. Såg ingen ljusgnutta i någon av novellerna

Anonym sa...

Jag har själv läst och bloggat om Insekt och sällar mig till skaran som har svårt (fick tvinga mig själv att läsa vidare, var som att gå i kvicksand) att fortsätta läsa.

Det var snart ett år sedan och jag vet att jag hade många tankar om novellsamlingen i fråga; dessutom kände jag mig mäkta övergiven och ensam om att ogilla den, tills jag idag, ett år senare finner att jag helt plötsligt inte är ensam längre!

Varför jag läste vidare? Svar: Pliktskyldighet. Men hur mycket mod och tålamod jag än kunde uppbringa vill jag tala om att det var knappt att jag uthärdade.

Och som jag skrev i min blogg då:

"Jag har svårt att lyssna".

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Bokmania / Ivana Eklund sa...

Anonym: Man måste våga lita på sitt omdöme och sin egen känsla.