lördag, maj 01, 2010

Novelläsning 1: Att döda ett barn

Som första novel i novelläsningen har jag valt en modern svensk klassiker som majoriteten av oss har läst under skoltiden: Att döda ett barn av Stig Dagerman. Det är en novell som är fulländad i sin konstart och därför omöjlig att förbigå när man är ute efter att fördjupa sig i genren. "Skoltexter" går ofta ett tråkigt öde till mötes, ett öde som innebär att man sällan tänker på att de faktiskt är ett stycke litteratur som är värt att läsas även utanför svenskämnets läsantologier. Att döda ett barn är ett ypperligt exempel! Numera finns novellen tillgänglig på nätet, man behöver inte ens gå till biblioteket och leta i novellsamlingar för att läsa den. Och den är så kort så tidsbrist är inte heller någon ursäkt för att låta bli.

Kortnovellen Att döda ett barn är förmodligen den mest kända av Stig Dagermans texter. Den skrevs på beställning av NTF, vilket kanske inte alla vet. Kärnan i novellen är en trafikolycka som leder till att ett barn dör.

Berättelsen är enormt koncentrerad i sin korthet, nästan som ett destilat av känslor. Läsaren berörs på djupet. Den redogör för människors känslor före, under och efter den tragiska händelsen - från förhoppningar om en glädjefylld dag, över förskräckelsen, paniken och ångesten till en bottenlös förtvivlan. Man vet från början vad som är på väg att hända och att utvecklingen inte går att hejda men ändå är man fast i texten från första raden. Det är otroligt mäktigt hur Dagerman trappar upp skeendet och känslorna. Lugnet och sorglösheten i början ("den lyckliga morgonen till en ond dag"), ökandet av hastigheten i berättandet i mitten till kollisionen och chocken i slutet. Tiden som stannar.

"Ty så barmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker ut sin fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet själv kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror. Efter är allting för sent."

Jag begriper inte hur man kan skriva så här enkelt och samtidigt så tätt. Det är ett mysterium och ett mirakel!

Att döda ett barn finns även som kortfilm (2003).


11 kommentarer:

Lilla O sa...

Den är fantastisk och fungerar väldigt bra med eleverna på IV då den är tät och filmisk. Brukar också titta på kortfilmen.

Bai sa...

Denne hugser eg frå skulen, sjølv. Eg hugser at eg syntest ho var veldig sterk. Eg skal lese ho om igjen som voksen og sjå kva eg synest nå, merkar eg.

Flott med fokus på noveller, forresten! Du skal ikkje sjå bort frå at eg henger meg på med ei novelleomtale innimellom.

Martina sa...

Att döda ett barn är det enda jag läst av Stig Dagerman (i skolan, förstås), den är helt fantastisk.

evalinn sa...

Fantastisk!

Helena sa...

En fantastisk novell och dessutom är filmen väldigt fin.

nilla|utanpunkt sa...

Nu fick du mig att läsa den igen. Funderade på din fråga - det är något i det nästan lakoniska upprepandet av den kommande katastrofen, kontrasterat med bilderna av den ljuvaste idyll. Det skär ända in i hjärtat.

Karibol sa...

Ja, denne novellen er et mirakel. Jeg har lest den med norske elever i videregående skole også. På originalspråket selvsagt!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Roligt att höra att den här novellen är så omtyckt och uppskattad, inte minst i Norge.

Emma sa...

Jag hade faktiskt inte last den tidigare och blev jatteglad att den fanns pa natet. Det krop dock en del udner huden nar jag laste den.

Och sa var jag ju tvungen att tipsa om den pa min blogg!

Student sa...

Ni glömmer en grundsten i förklaringen: Stig Dagerman som person.

Och du har helt rätt, själv läste jag den här i 9:an, går första ring på gymnasiet nu.

Stid Dagerman var ju en ångestikon. Hela hans författarskap talar ju om svek och skuld och om verklighetens stenhårda rättegång mot mänskligheten. Hans inspiratör (Kafka) och Stig Dagerman delar den åsikten: Den inre domstolen är hårdast.

Och ja, det stycket du har tagit ur texten är mitt favoritstycke också. Som jag skrev i mina kommentarer till den i 9:an "...som bara visar ren skönhet i text", hans tempo, ordvalen, det han väljer att säga, det han inte säger: allting är utomordentligt.

Det finns flera poängen i att vi vet vad som kommer hända, novellen har ett klart budskap då den är beställd, det är alltså inte vi som ska göra en litterär resa (vilket vi gör ändå p.g.a. hans banbrytande författarskap) utan vi ska bara beskåda vad som händer med människan och ödet, skulden och vi ska beskåda det som redan är försent.

Den här novellen griper tag i mig lika hårt varje gång jag läser den, det finns egentligen inga ord...

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Student: Jag vet inte så jättemycket om Dagerman, annat än att han just blivit en ångestikon.

Gillar det du skriver om att vi gör en litterär resa tack vare hans banbrytande författarskap, för det är ju helt riktigt.

Kul att du hittade till Bokmania, hoppas du hittar många bra boktips här.