Förra veckan gjorde jag en ovanlig resa i tid och rum, en resa av det slag som endast litteratur gör möjlig. Tack vare Aravind Adigas roman Mellan attentaten besökte jag Kittur, en stad belägen halvvägs mellan Goa och Kozhikode på Indiens västkust. Under en sju dagar lång stadsvandring var jag en del av stadens liv. Enligt författaren tar det nämligen sju dagar att lära känna staden. Men eftersom Mellan attentaten är en roman och inte en turistguide är den litterära vistelsen i staden längre. Boken utspelar sig mellan åren 1984 och 1991, de årtal som markerar två av Indiens stora händelser: mordet på Indira Gandhi respektive hennes son Rajiv Gandhi. Därav även bokens titel. Men det är inte attentaten boken handlar om. De utgör bara ett ankare som fäster berättelserna på den historiska vattenytan där människoöden än skvalpar, än kastas mot klipporna. Ibland slits ankaret av och människor hamnar i bottendyn.
Berättelserna i Mellan attentaten är fjorton till antalet och sammanbundna genom den noga genomtänkta tidsstrukturen. Trots att en brokig skara människor befolkar sidorna är det staden som spelar huvudrollen i romanen eftersom det är dess skinn man kryper in under.
Romanen börjar med att läsaren (du) anländer till Kittur och ska stanna en vecka. Enligt bokens tidräkning är det dag ett och du står villrådlig på järnvägsstationen. Så ser ramberättelsen ut. Då går en imaginär ridå upp, lamporna tänds, scenen börjar myllra av människor från stadens olika samhällsskikt. Du är i fortsättningen bara åskådare. Men boken följer i dina fotspår under stadsvandringen. Varje dag presenteras minst en ny sida av staden. Stadsdelarna, sevärdheterna, matställena och affärerna du passerar associeras till människor, deras öden, drömmar och handlingar. Det är så berättelserna uppstår.
I och med att Adiga berättar om människor av olika klass, kast och religion skapar han ett mikrokosmos av hela Indien. Unga och gamla, män och kvinnor, välbärgade och hemlösa, kristna, hinduer och muslimer. Men en sak har de gemensam: De är antingen på väg att påbörja något nytt eller lämna något gammalt bakom sig eller åtminstone erkänner att förruttnelsen i samhället har gått alldeles för långt.
Några av människorna har särskilt fastnat i mitt minne. Till exempel Xerox som säljer piratkopierade böcker ute på gatan och blir om och om igen tagen av polisen för att han tillhandahåller Satansverserna men inte för att han säljer Mein Kampf. Journalisten på stadens tidning som bestämmer sig att hädanefter bara skriva sanningen. Gymnasiepojken Shankara som hatar kastsystemet så mycket att han försöker spränga skolan med en hemmagjord bomb men bara lyckas sprida ut gödsel över hela klassrummet. Eller cykelbudet som plötsligt en dag blir mycket smärtsam medveten om avgrundsdjupet mellan de rikas och de fattigas värld. Det är gripande öden som skildras, fjärran från vår egna begreppsvärld.
Aravind Adiga har ett fantastiskt sinne för detaljer och en beundransvärd förmåga att hitta skönhet även på de smutsigaste och tröstlösaste platserna. Som läsare känner man lukter, ser färger och hör ljud av Indien utan att för den sakens skull bli översköljd av exotisk kitsch. Adiga avbildar verkligheten i Kittur med fotografisk skärpa men utan att ge avkall på medkänsla och fast han skriver stramt glömmer han inte bort humorn. Det är inte så att man skrattar högt, men humorn finns där som en varm ström från botten. Som till exempel i berättelsen om skolklassen som inbjuds till att gratis se årets politiska propagandafilm och det visar sig att det är stadens porrbiograf de ska besöka. Rektorn vet inte riktigt vad han ska ta sig till medan pojkarna är förväntansfulla då de har hört talas om väggutsmyckningarna...
Mellan attentaten är lätt att sträckläsa då nyfikenheten snart blir drivande. Jag sjönk tidigt allt djupare in i texten, som om den var en flod, ett hav eller en människomassa, och lät mig svepas med. Det blir så med välskrivna berättelser; man kan inte sluta. Min litterära vistelse i Kittur var mycket spännande och jag har säkerligen lärt mig något nytt om vad det innebär att vara människa.
Aravind Adiga föddes i Indien 1974 och räknas idag till de viktigaste indiska författarrösterna. Mellan attentaten är hans andra roman. För debutromanen Den vita tigern, som även den finns på svenska i utmärkt översättning av Eva Mazetti-Nissen, belönades Adiga med Bookerpriset 2008.
