När jag nu har läst Erica Jongs 70-talsroman Rädd att flyga återvänder jag i tankarna till Maria Svelands roman Bitterfittan från 2007 (läs min recension här). Jag läste den för ett par månader sedan och har den i färskt minne. Det är nämligen som så att jag plötsligt tror mig ha förstått att Bitterfittan är mer än bara ett samtal med Rädd att flyga. Bitterfittan är en parafras på Rädd att flyga.
Du som har läst Bitterfittan vet att huvudpersonen Sara (30 år gammal, gift, ett barn) företar sig en resa till Teneriffa eftersom hon är i akut behov av en tankepaus. Med på resan följer Erica Jongs kultroman Rädd att flyga och Sara ser många likheter mellan sig själv och huvudpersonen Isadora. Sara tänker mycket på vad Isadora tänker och säger och ger sitt eget svar på tal. Men det är framför allt på det mentala planet likheterna Sara och Isadora emellan finns för där Isadora längtar efter det berömda knapplösa knullet vill Sara bara ha ensamhet och lugn. Ytterligare en stor skillnad är det faktum att Isadora inte har några barn. Sara tänker oavbrutet på sin tvåårige son Sigge.
Desto fler paralleller, även i fråga om stil, finns mellan romanerna och så här i efterhand hittar jag skuggan av Isadoras gestalt lite varstans i Bitterfittan. Isadora finns till exempel i den flygrädda tjejen som sitter bredvid Sara på planet till Teneriffa eller i den tyska kvinnan som i syftet att bedöva ångesten dricker sig igenom sin vistelse på semesterorten. Inte minst finns hon i själva Sara. Sara är tjugohundratalets variant av Isadora. Jag tror att Isadoras biltripp genom Europa i sällskap med älskaren Adrian motsvaras av Saras resa till Teneriffa. Båda är jagade av sina egna tankar, båda försöker komma underfund med vem de är och vad de innerst inne vill.
Hur som helst slutar båda romanerna med i princip samma scen och mycket likartat resonemang och beslut - naturligtvis utifrån huvudpersonernas livssituation, men ändå. Maria Svelands stilistiska anspelningar på Erica Jongs roman är uppenbara. Parallellerna är slående. Båda böckerna slutar med en badkarsscen.
Om du inte vill veta hur Rädd att flyga respektive Bitterfittan slutar, ska du hoppa över den gröna texten (där jag citerar båda slutscenerna) och fortsätta direkt till sista stycket i det här inlägget.
Badkarsscenen i Rädd att flyga: Isadora har kommit till London och hittat hotellet där Bennet bor. Han är inte på plats. Isadora får tillgång till hans rum, tappar upp ett bad, lägger sig i det varma vattnet och tänker.
"Jag såg ner på min kropp. Samma som förut. Höfternas skära V, den lockiga triangeln, tampaxsnöret som spände sig lika djärvt i vattnet som om den varit em metrev utkastad av en av Hemingways hjältar, den vita magen, brösten som halvflöt i vattnet och bröstvårtorna som rodnat och svält i det ångande varma vattnet. En trevlig kropp. Min kropp. Jag bestämde mig för att behålla den.
Jag slog armarna om mig själv. Det var min rädsla som försvunnit. Den kalla klump jag haft i bröstet i tjugonio år var borta. Inte helt plötsligt. Och kanske inte för alltid. Men den var borta.
Jag kanske bara hade kommit hit för att bada. Jag kanske skulle ge mig iväg innan Bennet kom tillbaka. Eller också skulle vi resa hem tillsammans och ordna upp det hela. Eller också skulle vi resa hem tillsammans och ta ut skillsmässa. Det var ingen som visste hur det skulle sluta. I artonhundratalsromaner gifter man sig. I nittonhudratalsromaner skiljer man sig. Kan man tänka sig ett slut där man inte gör någotdera? /.../
Men vad som än hände visste jag att jag skulle överleva det. Framför allt ville jag fortsätta arbeta. Att överleva var att födas på nytt gång på gång. Det var inte lätt och det gjorde lika ont varje gång. Men det fanns inget annat val utom döden. /.../
Vad skulle jag säga om Bennet kom in?"
Badkarsscenen i Bitterfittan: Sara har kommit hem från Teneriffa, det är sent på kvällen. Hon tappar upp ett bad, vill läsa färdigt de sista sidorna i Rädd att flyga.
"Kanske är det så som Erica Jong skriver i Rädd att flyga, att man gifte sig i artonhundratalsromanen och skilde sig i nittonhundratalsromanen. I såna fall, tänkte jag, blir man väl åter heteronormativ i tjugohundratalsromanen?
Det ser inte bättre ut än att det här blir ett klassiskt heteronormativt tjugohundratalsslut.
Till min förvåning gör det mig inte irriterad. Jag nyper mjukt min vänstra bröstvårta samtidigt som jag konstaterar detta. Jag litar helt enkelt på att bitterfittan inuti mig kommer att göra sig påmind med sitt skavande och gnagande om jag hamnar fel.
Jag drar med pekfingret under min orakade armhåla och känner mig stark och bestämd. Förvissad om alla möjliga olika slags förändringar jag vill.
Ser på min bruna, krulliga triangel som flyter som en ö av sjögräs mitt i badkaret. Glad att där inte finns något tampongsnöre. Glad över det liv som växer inuti mig på nytt.
Och rädd. Att karusellen ska börja snurra snart igen. Vi som just hade stigit av, vimmelkantiga och kräkfärdiga.
Just då kommer Johan in och sätter sig på huk bredvid badkaret. Han stryker mig på kinden och jag tar hans hand och för den mot min mage. Vi ser in i varandras ögon utan att säga något och det är då jag inser att det inte slutar här. En plötslig och klar insikt, en sann revolution faktiskt, att hela det galna, vidrigt underbara livet består av vägval. Inte enkla, oftast smärtsamma. Men ändå, en rad möjligheter att starta om.
Det är väl lika ofta som livet är storslaget och magiskt, lika ofta är det småsint och vardagstråkigt. /.../
Lever jag det liv jag vill leva? Jag tänker aldrig mer be om ursäkt för att jag vill äga min själ, mitt liv. Det börjar nu. Det finns inga slut."
Jag önskar att jag hade läst Rädd att flyga innan jag läste Bitterfittan. Då hade jag antagligen kunnat vara med i svängarna på ett annat sätt. Jag hade nog kunnat se var Isadoras gestalt slutade och Saras tog vid. För det finns mycket av Isadora i Sara och om nu Bitterfittan är en parafras på Rädd att flyga så hade jag velat upptäcka det medan jag läste Bitterfittan och inte först i efterhand. Därmed inte sagt att Bitterfittan inte står på egna ben. Jag menar bara att det hade varit mer intressant för mig eftersom jag gillar när litterära verk korsbefruktar varandra.
(Min recension av Rädd att flyga finns att läsa här.)
