Alla vann i utlottningen av Martina Haags nya bok

Utlottningen av Fånge i Hundpalatset är över, alla tre tävlande vann. Det finns tre exemplar av boken att lotta ut och tre personer har tävlat, så alla tre får varsitt exemplar. Grattis, även om konkurrensen inte var direkt mördande... Varför lockar inte Martina Haags krönikor mer än så?

Ni tre som ville vinna boken - och alltså vann den - vänligen mejla mig era namn- och adressuppgifter. Sedan kommer boken hem till er med posten, direkt från Piratförlaget.

Medelålders plus på biblioteket

Jag gillar serien Medelålders plus (usch, är det ett tecken på att man uppnåt en viss ålder?), inte minst när tanten i serien besöker biblioteket eller resonerar kring någon bok hon för tillfället läser. Som till exempel på den här bilden (klicka på den för att få den lite större). Ganska bra, eller hur? I dagstidningen som vi prenumererar på finns Medelålders plus varje dag, i sällskap med Pondus, Hälge och Zits. Mycket träffande serier allihopa. Medelålders plus ritas av Sven-Bertil Bärnarp.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - det roligaste jag öronläst på år och dag

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (hädanefter endast kallad Hundraåringen) av Jonas Jonasson är en fullkomligt lysande och vansinnigt rolig roman. En debutroman, för att vara exakt. Hundraåringen är en så sanslös historia att man baxnar men jag har köpt hela storyn med hull och hår. Fast den är tillskruvad, absurd och galen. En härlig ljugarbänk i bokform.

Jag lyssnade på boken (som mp3) och kunde på det viset avnjuta drygt 14 timmar aktiv berättartid. Uppläsaren är Björn Granath och han läser mycket bra. Hans röst och sättet att läsa matchar perfekt bokens galna dräkt. Under tiden lyssnandet pågick var jag ibland tvungen att sitta kvar i bilen några minuter extra för att lyssna klart på ett kapitel och på kvällen blev promenaden med hunden gärna lite längre än vanligt. Människor som kom i kontakt med mig efteråt undrade ibland varför jag fnissade sådant för mig själv... Det var till och med roligt att ta itu med stryktvätten! Med andra ord hade jag mycket svårt att slita bort öronen ifrån min mp3-bok. Och redan innan jag var klar med ljudboken var jag tvungen att köpa en pocketversion till min man för han blev så himla nyfiken på vad det var för skojigt jag hade i öronen (här kan du själv provlyssna).

Så, vad handlar Hundraåringen om?

Huvudpersonen är Allan Karlsson som i början av boken just ska till och fira sin 100-årsdag, med pompa och ståt och närvarande kommunalråd och lokalpress och alla andra gamlingar på ålderdomshemmet. Han bestämmer sig för att sticka för han skulle ändå inte få ta sig en sup, födelsedag eller inte. Han öppnar fönstret, kliver ut, trampar sönder några penséer och tar raka vägen till busstatinonen. Mer bestämda planer än så har han inte, det enda han vet är att destinationen och biljettpriset är underordnade avgångstiden. Medan han väntar på bussen som snart ska avgå blir han ombedd av en yngling i skinnjacka att vakta hans resväska medan denne är tvungen att gå på toa. Allan stjäl resväskan. Har man levt på övertid, kan man ta sig friheter, tänker Allan. Men det vill sig inte annan än att resväskan innehåller femtio millioner kronor. Därför får Allan först ynglingen och sedan andra busar efter sig eftersom väskans rättmätige ägare inte gillar att Allan har tagit den... Så ser upptackten ut. Förutom ett gäng kriminella letar även polisen efter Allan. Och Allan är på rymmen.

Handlingen utspelar sig på två plan. Dels i realtid som är majmånad 2005, dels återberättas Allans levnadshistoria sedan han föddes 1905. På det viset får vi en säregen genomgång av världshistorien mellan åren 1905 och 2005.

I realtid följer vi Allan medan han är på rymmen och gör sig skyldig till en mängd stora och små brott men även skaffar sig ett gäng udda vänner inklusive en elefant vid namn Sonja. Den här delen är som en humoristisk deckare, fast ändå inte.

Det som sker i backspegeln är uppbyggd på ett likande sätt som vissa avsnitt i filmen Forest Gump, du vet de här scenerna när Forest Gump besöker Vita huset och Tom Hanks figur är inklippt i en gammal journalfilm. Så fungerar Hundraåringen också. Under sin livstid har Allan nämligen räddat livet på general Franco, hjälpt Oppenheimer med atombomben, supit nästan skallen av sig i sällskap med president Truman, dinerat med Stalin - tja, bara för att nämna några av världens alla potentater under den tiden. Allan, fast helt ointresserad av politik, råkade vara överallt där det avgjordes historia. Och eftersom Allan är en sorglös typ som alltid är uppriktig och aldrig ljuger kan man tänka sig hur galet det kan bli. Dessutom korsade han Himalaya, satt i gulag och jobbade som rådgivare på indonesiska ambassaden i Paris. Också bara för att nämna några av sakerna han varit med om. När historien om Allans liv berättas tror man knappt sina sinnen ... men ack så roligt man har medan berättandet pågår.

Det är inte bara de absurda och skruvade berättelserna som är roliga, utan det är språket också. Det är ibland åldersomligt och högtravande, ibland ironiskt, ibland sarkastiskt, ibland bara vardagligt men alltid mitt i prick. Jag gillade stilen mycket! Jag njöt av vartenda ord och vartenda stycke. Jonas Jonasson måste ha en otrolig fantasi och jag väntar redan på att han ska komma med en ny bok.

Något som gjorde att jag uppskattade boken extra mycket var att den inledningsvis utspelar sig i Sörmland, närmare bestämd i Malmköping utanför Flen. Även Strängnäs är med. Och Eskilstuna, där jag bor. Sånt är extra skojigt, tycker jag, eftersom jag vet hur platserna ser ut i verkligheten.

Avslutningsvis vill jag säga att om du ännu inte har läst eller lyssnat på den här boken så ska du göra det. Dessutom ska du ge bort den till alla du önskar en hel drös glada stunder framöver. Hundraåringen är så lättsam, underhållande och skön att läsa att jag knappast kan tänka bättre läsning i hängmattan eller på stranden. Och som ljudbok (finns självklart även på cd) är den fantastisk bra att ha i bilen under sommarens stundande semesterresor.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

En boknörds rättigheter och skyldigheter

Idag den 25 maj är det Internationella nörddagen och eftersom vi bokmalar inte sällan också är lite vridna åt det nördiga hållet så har jag roat mig med att anpassa de allmänna nördbestämmelserna i fråga om rättigheter och skyldigheter för just boknördar.

En boknörds rättigheter är:

• att vara helt insnöad på böcker och läsning


• att falla i ett läskoma så djupt att man inte vill/kan lämna huset på flera dagar


• att avstå från sportsändningar på tv varje gång man känner att boken man läser är betydligt mer spännande


• att umgås med andra boknördar


• att ha få icke boknördiga vänner (eller ingen alls)


• att ha så många boknördiga vänner som man vill


• att vara oattraktiv i sina mjukisbyxor och läsglasögon


• att vara stel i kroppen och närsynt


• att visa upp sin nördighet och bära den med stil och stolthet


• att sprida kärleken till böcker över världen
  
  

En boknörds skyldigheter är:

• att i alla lägen vara en boknörd


• att när det gäller böcker vara mer nördig än någon annan


• att så snart det uppstår en diskussion om böcker och läsning, måste man ge din åsikt


• att skydda böcker och uppmuntra andra till läsning


• att utnyttja varje möjlighet att dela med sig av sin läsning


• att vara specialist på boktips


• att ha hyfsad koll på boknyheterna och hela tiden skaffa sig en massa nya böcker


• att bevista så många författarbesök man kan. Helst har man med sig ett eget exemplar av boken för att få den signerad


• att aldrig kasta en bok


• att sprida kärleken till böcker och läsning över världen

Personligen tycker jag att utnyttjar de flesta rättigheterna och även lever upp till mina åtaganden som en sann boknörd. Känns rätt bra. Hur är det med dig? Får jag säga grattis på dagen till dig?

Utlottning av Martina Haags nya bok

På onsdag den 26 maj utkommer en ny bok av Martina Haag, Fånge i Hundpalatset, som jag i samarbete med Piratförlaget lottar ut. Tre exemplar av boken finns det och lotteriet kommer att vara öppet till och med fredagen den 28 maj. För att kunna delta i lotteriet måste du lämna en kommentar här nedan och skriva en motivering till varför du är i behov av Martina Haags humor och goda råd på din väg genom livet. Tre lyckliga vinnare (som jag enväldigt utser) presenteras här på bloggen senast på söndag den 30 maj.

Jag själv tillhör dem som roas ohämmad av att läsa Martina Haags böcker. Har läst romanerna Underbar och älskad av alla och I en annan del av Bromma och gillat dem båda för deras humor och sköna inställning till livets vedermödor. Härlig hängmatteläsning.

Fånge i Hundpalatset är Martina Haags femte bok och den innehåller hennes krönikor, både nyskrivna och tidigare publicerade i bl.a. Aftonbladet.

Enligt förlaget ger boken svar på livets stora gåtor, som till exempel hur man mår om man mölar i sig ett kilo kött och en liten, liten bit majskolv, och vad man ska göra om man känner att man måste smygoperera sin man inne i huvudet. Om hur det var att vara mamma på neandertaltiden och hur man känner sig när man strippar framför självaste prins Daniel. Och varför gömmer sig Martina i mörkret när det ringer på hennes ytterdörr? Och vad betyder egentligen ekobrottsling? Och vad är det som bor nere i källaren hemma hos familjen Haag? Varför brinner det på hotellet när familjen Haag ­semestrar? Och vem är det egentligen som bestämmer över alla i Hundpalatset?



Det låter väl spännande?

Rapport från Bokbytardagen i Eskilstuna

Dessa två böcker blev mitt bokbytarbyte.

I Eskilstuna där jag bor ägde Bokbytardagen rum på Fristadstorget mellan 15.00 och 17.30. Med tanken på vilket underbart väder det var hela dagen och vilken uppmärksamhet som Bokbytardagen fått i lokala media så är jag faktiskt lite besviken över det ringa antalet bokbytare. Sammanlagt kanske 30-40 personer, inklusive mina kompisar. Men de som kom var glada och entusiastiska och hade med sig många bra böcker att byta. De hade inte heller bråttom, utan stannade kvar och småpratade en stund. Det uppstod spontana boksamtal, det tipsades om lektyr. Det var trevligt. En rolig situation uppstod när två grannar träffades och den ena var intresserad av den andres bok men problemet var att byteslusten inte var ömsesidig då den ena parten redan läst den erbjudna boken. Men de kom överrens att träffas senare hemma på gården och genomföra bokbytet där i stället. Utan bokbytardagen skulle de inte komma på tanken. Då blev jag lite varm i hjärtat. Hoppas de inte glömmer bort det.

En sak som blev uppenbar var att det inte fungerade så bra om man hade bara en enda bok med sig att byta. Situationen blev ganska snart låst. Fler böcker ska man ha!

Sedan tror jag att människor är rädda för det där att behöva komma fram till någon man inte känner och börja prata. Det verkar svårt. Jag tror nästan att några inte ville ge sig till känna när man insåg att en social kontakt krävdes för att byta en bok, så boken blev liggande i väskan. En del undrade varför det inte kan finnas ett stort bord där man lägger sin bok och tar en annan i utbyte. Men hur skulle det bli med boksamtal då?

Annars blev jag hastigt och lustigt uppringt av SR P4 Sörmland och tillfrågad om jag möjligen kunde komma och vara med i lunchsändningen. I så fall hade jag tjugo minuter på mig att infinna mig. Jag hann! Vi pratade inte endast om bokbytardagen utan om böcker i allmänhet. I 30 dagar finns möjlighet att höra sändningen på nätet (välj tid 11.30-12.00).

Och hur blir det nästa år? Då kör vi en ny Bokbytardag. Hoppas jag.

Bokmania tipsar 100 000 om Bokbytardagen

Båda lokaltidningarna i Eskilstuna har haft rejäla och strategiskt placerade artiklar om Stora Bokbytardagen som ska äga rum imorgon den 20 maj. Extra roligt för Bokmania var de halvsidesbilderna som medföljde artiklarna.... Rubrikerna var "Hon ser till att böcker får nya ägare" respektive "Ska vi byta böcker med varandra?" Jättekul! Eftersom Folket och Eskilstuna Kuriren tillsammans når minst 100 000 läsare i regionen så hoppas jag på en bra uppslutning på torget imorgon eftermiddag. Med "bra uppslutning" menar jag kanske runt femtio personer, helst exklusive mina egna (jobbar)kompisar. Då blir jag mer än nöjd. Vi får se. I egenskap av arrangör är jag lite nervös, det måste jag medge. Bara det inte regnar!

Så, nu måste jag gå och bestämma vilken bok jag ska ta med mig i morgon för att byta. Det är en ansvarsfull uppgift, känner jag.

Först ut att skriva om Bokbytardagen var tidningen Folket igår vars artikel finns även att läsa på nätet.

Idag har även Eskilstuna Kuriren skrivit om Stora Bokbytardagen. Tyvärr finns inte artikeln på nätet utan bara i pappersform så det får duga med en bild som "bevis".

(Om någon eskilstunabo läser detta skulle jag bli jätteglad för en kommentar angående Bokbytardagen.)

Tid att läsa - tid att recensera

Mitt nyårslöfte att prioritera läsning framför bloggande har redan fått konsekvenser i form av att jag hittills i vår har läst fler böcker än jag hunnit skriva om. Det tråkiga med det är att när en viss tid har gått sedan läsningen blev avslutad så är det inte längre så lätt för mig att recensera boken i fråga då doften av den omeddelbara läsupplevelsen har så att säga spridits med vinden och blivit omöjlig att fånga igen.

Jag vet inte hur jag ska hantera det. Eller om det ens måste hanteras. Kanske inte. Förmodligen inte. Fast jag för anteckningar och noterar intressanta sidor och citat under läsningens gång så är känslan av boken viktig för mig, och den kan jag inte notera på lösa post-it-lappar. Den måste finnas inuti mig i bloggandets stund och om jag inte kan återge min känsla i bloggtexten vad ska jag då skriva om? Jag kanske får lov att ge upp ambitionen att blogga om alla böcker som jag läser, antagligen ingen skada skett. Eller så måste jag vid behov anlita en "spökbloggskrivare". Nä, jag skojar bara.

De böcker som det så här långt gäller är:
Jonas Karlssons novellsamlingar Det andra målet och Den perfekta vännen, romanen Människor helt utan betydelse av Johan Kling, romanen Bibliotekskatten Dewey av Vicki Myron/Bret Witter och Gogols novell Kappan.

Sedan kvarstår (kvarligger) nio noveller av Strindberg återgivna i boken Ett halvt ark papper samt nyss utlästa romanen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. De har redan tagit varsinn kölapp och väntar på sin tur att bli ombloggade här på Bokmania. Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete som jag idag recenserar i Eskilstuna Kuriren skulle jag också vilja skriva något mer om här på bloggen så småningom. Bra böcker allihop, dessutom sitter känslan av dem djupt i sinnet.

Om det samtidigt inte vore för alla nya böcker som stampar och hoppar otåligt i farstun.... fast... vilket i-landsproblem! Är det egentligen inte underbart? Värre bekymmer kan man ju ha. Böcker i överflöd, den ena bättre än den andra. Vilken lycka! Och så har våren kommit...

Bild 1: Novellsamlingar i novelläsningshögen märkta med "Läses snart!"

Bild 2: Förra veckans tillskott av härliga recensionsexemplar. Läsning pågår för fullt.

Novelläsning 3: "I straffkolonin" av Franz Kafka

Vad vore ett novelläsningsprojekt utan åtminstone en novell av novellmästaren Franz Kafka? Det finns något universiellt i hans berättelser och det är nog därför de har blivit lästa på nytt och på nytt. Som till exempel Förvandlingen, för att nämna den mest berömda av hans noveller.

Det finns många noveller av Kafka som är ungefär lika tunga och dystra som hans rykte men det finns även sådana som är lite lättsammare - och det kan till och med hända ibland att lmungiporna drar ut sig i ett sekundkort leende, som till exempel i novellen En svältkonstnär.

För den som är Kafka-nybörjare och vill bekannta sig med hans prosa utan att för den sakens skull ägna långa timmar åt det finns till exempel novellsamlingen I straffkolonin som är försedd med ett intressant efterord och lättillgänglig/kortfattad analys av texterna. I boken finns fyra korta noveller (Domen, I straffkolonin, En läkare på landet och En svältkonstnär). Sjuttio sidor allt som allt.

Titelnovellen I straffkolonin lär tillhöra de i särklass mörkaste texterna som Kafka har skrivit och i likhet med romanen Processen ägnar den sig åt temat maktmissbruk, skuld och straff.

Det ohyggliga med novellen I straffkolonin är att den handlar om en man som dömts till en mycket fasansfull och utstuderad tortyr med efterföljande avrättning, naturligtvis vare sig utan åtal, rättegång eller försvar. Typiskt Kafka, alltså. Och mannens skuld? Ingen alls med läsarens mått mätt.

Den dömde vet inte själv vad han har gjort sig skyldig till då ingen av de ansvariga i straffkolonin anser det vara nödvändigt att informera honom. Det är hemskt obehagligt att läsa hur tortyr- och avrättningsmaskinen är tänkt att användas på mannens kropp medan denne är närvarande vid genomgången, som en åskådare eller rent av som ett demonstrationsobjekt.

Novellen handlar i korthet om en resande vars jobb är att åka runt och beskriva olika länders straffsystem. När han kommer till straffkolonin blir han inbjuden att närvara vid avrättningen av den dömde mannen och det tar inte lång stund förrän han noterar den omoral och omänsklighet som råder inom rättssystemet och blir kluven. Borde han inte ingripa? Så påminner han sig själv om att hans jobb är att studera rättsförhållanden, inte att förändra dem. Fast det i det här fallet är sannerligen frestande, så den resande hamnar i ett obehagligt dilemma.

I straffkolonin är en mycket intensiv och brutal text och Kafka skrev den ungefär samtidigt som Processen (ca 1914). Skillnaden mellan Processen och I straffkolonin är att Processen är obehaglig på det mentala planet medan i novellen är det tekniken och den realistiska beskrivningen av dess användningsområden som skrämmer. Båda varnar dock för maktmissbruk, byrokrati, rättslöshet och totalism som alla är återkommande teman i Kafkas produktion.

Rädd att flyga

Den definitiva tanken på att läsa Erica Jongs kvinnoklassiker tillika feministbibel Rädd att flyga (1973) utkristaliserades under våren och det av två respektive tre själ. Det första skälet var läsningen av Maria Svelands roman Bitterfittan som är tätt sammanvävd med Rädd att flyga, det andra att Rädd att flyga kommer i en nyutgåva i september och det tredje att Erica Jong ska komma som dragplåster till årets Bokmässa i Göteborg. Det var helt enkelt dags för mig att täppa till en läslucka. När jag dessutom hittade romanen på loppis förra helgen, var det lika bra att sätta igång och ta reda på vad "det knapplösa knullet" egentligen gick ut på. Eftersom den planerade nyutgåvan i höst bygger på den ursprungliga översättningen från 1975 (av Annika Preis) fanns det liksom ingen anledning att avvakta.

Rädd att flyga handlar om Isadora, en i själen vilsen 29-åring som tror att hon kan hitta sitt egenvärde genom att ha sex med så många män som möjligt alternativt, vilket är betydligt mindre lockande, genom att katalyseras via ett äktenskap. 1960-talet går mot sitt slut och Isadora är inget annat än ett barn av sin tid. När vi möter Isadora är hon gift med psykoanalytikern Benett (det var lika bra att gifta sig med en sån, tyckte Isadora) men har inga barn. Det är Isadoras andra äktenskap, det första sprack på grund av mannens psykiska sammanbrott. Han hette Brian.

Boken utspelar sig på två plan: i ett nu och i ett då (barndom, skoltiden, ungdomsåren mm). På så sätt får man en ganska bra kläm på vem Isadora är - varför hon är som hon är och varför hon gör som hon gör. Man kan säga att Erica Jong har en psykoanalytisk inställning till vilka krafter som styr människors val och ageranden.

Titeln Rädd att flyga anspelar dels på Isadoras fysiska flygrädsla, dels är den symbolisk. Det är ju meningen att Isadora ska upptäcka att det kan vara bra att tappa fotfäste ibland för det är då man kan märka att ens egna vingar bär gott och väl... Det är Isadora som är berättarjaget i romanen, hon skriver och berättar om sitt liv för att veta vad hon tänker och tycker och för att reda ut härvan som kallas Livet.

Isadora och hennes man Benett är på väg till Europa, till en psykoanalytikerkongress i Wien. Det strular till sig och Isadora drar iväg på en två veckor lång erotisk biltripp genom Europa tillsammans med sin nye älskare Adrian. Naturligtvis är Adrian gift och har dessutom barn. Det blir en helt galen resa. De äter knappt men super och knullar desto mer. Fantiserar. Isadoras ångest uppnår farliga höjder, Adrian visar sig vara starkt neurotisk. Plötsligt slutar resan i Paris när Adrian förkunnar att han dagen därpå ska möta upp sin fru och barn. För Isadora är det dags att bestämma sig för vad hon vill göra med sitt liv. Återvända till Bennet eller skilja sig? Eller kan man förena självständighet och integritet med äktenskap?

Den här grundhandlingen varvas med episoder ur Isadoras förflutna, med barndomsminnen och familjeskildringar. Hon berättar om sina tre systrar och sina föräldrar och om sin realtion till dem. Ett mycket starkt kapitel är det som skildrar Isadoras första äktenskap och Brians slutliga fall in i galenskapen, hans hospitalisering och efterföljande skillsmässa.

Boken innehåller även politiska tankar, till exempel när Isadora reflekterar kring sin judendom i samband med att hon vistas några år i Tyskland i slutet på 50-talet. Bland annat.

Naturligtvis funderar Isadora också en hel del kring ekvationen skaffa barn/göra egen karriär. Isadora är nämligen författare och vill skriva och vill inte alls bli en födslomaskin som hennes ena syster. Rätten till sin egen kropp och friheten att använda den till vad hon vill och hur hon vill är mottot!

Det här med att Isadora är författare för självklart med sig tankar kring litteratur och skrivande - överhuvudtaget är Rädd att flyga späckad med litterära anspelningar, kommentarer och resonemang. Sånt tycker jag alltid är en trevlig krydda i en roman. Lolita nämns några gånger och jag undrar om allt bilresande och allt sex längs vägarna inte kommer därifrån.... Även Prousts Madeleine-kaka finns med som berättarknep. Simone de Beauvoir, J P Sartre och Sylvia Plath nämns upprepade gånger, liksom Doris Lessing, systrarna Brontë eller Virginia Woolf.

Jag hade ganska stora förväntningar på Rädd att flyga (det här med "feministbibel" osv) och nu efteråt måste jag säga att det verkligen är en bra och läsvärd roman då Erica Jong lyckas med skildringen av Isadoras själsliga och mänskliga mognad. Det är spännande att läsa om hennes väg från fall till lyft. Och jag förstår mycket väl vilket sprängstoff romanen måste ha varit då det begav sig på 70-talet.

Här kommer ett exempel på Isadoras tankegångar kring kvinnligt och manligt efter att hennes första äktenskap var slut, vilka leder till idén om "det knapplösa knullet":

"I Amerika är det rena hädelsen att vilja leva på ett annat sätt än som ena hälften av ett par. Ensamhet är oamerikanskt. Den kan tolereras hos en man - särskilt om han är en "tjusig ungkarl" som passar på att "leva livet" och gå ut med unga stjärnämnen under en kort period mellan äktenskapen. Men en kvinna förutsätts alltid vara ensam därför att hon blivit övergiven , inte därför att hon valt att leva så. Och hon behandlas därefter - som en paria. Det finns helt enkelt inget värdigt sätt för en kvinna att leva ensam. Nå, det kan väl hända att hon kan klara sig ekonomiskt (fast inte på långa vägar så bra som en man), men känslomässigt får hon aldrig vara i fred. Hennes vänner, hennes släkt och hennes arbetskamrater låter henne aldrig glömma att hennes manlösa, barnlösa, helt enkelt själviskt ansvarslösa liv - är en förebråelse mot den amerikanska livsstilen.

Och ännu viktigare: kvinnan (hur olyckliga hon än vet att hennes gifta vänninor är) kan aldrig låta sig själv vara i fred. Hon lever som om hon väntade på drömprinsen som skulle "rädda" henne. Från vad då? Från ensamheten inom henne själv? Från vetskapen om att vara sig själv istället för hälften av någonting annat?

Min reaktion på allt det här var inte (inte än) att skaffa mig en älskare och inte (inte än) att ge mig ut och luffa, utan att utveckla mina drömmar om Det Knapplösa Knullet. Det knapplösa knullet var mer än ett knull. Det var ett platonskt ideal. När man närmade sig varandra för ett knapplöst knull föll knappar undan som rosenknoppar och underkläder svävade bort som maskrosfjun i ett enda andetag. Tungor möttes och smälte samman till en enhet. Hela ens själ flöt ut genom tungan och in älskarens mun.

Det verkliga, absoluta knapplösa förstaklassknullet förutsatte att man aldrig lärde känna mannen i fråga särskilt väl."

När jag läser dessa rader så minns jag också hur min vännina i Tjeckien var eld och lågor efter läsningen av Rädd att flyga för ungefär tio år sedan. Det var då romanen tog mitt forna hemland med storm (i alla fall den kvinnliga delen av befolkningen) efter att den för första gången gavs ut på tjeckiska. (Bättre sent än aldrig.) Det visar att det ständigt kommer nya medsystrar till Isadora någonstans i världen, allt eftersom frågan om kvinnas frigörelse från äkteskapets tunga ok aktualiserats i samhället. Forna Östeuropa råkar kanske bara vara det senaste exemplet...

Alltså? Som det antagligen framgår av min text så rekommenderar jag att läsa Rädd att flyga. Det är en roman som fortfarande håller samtidigt som den har sin givna plats i vårt litterära medvetande och har onekligen blivit en del av det moderna västerländska kulturarvet. Underhållande är den också. Jag gillade Erica Jongs roman och tycker det är bra att en nyutgåva är på väg.

Vad skulle du läsa sista veckan innan Jordens undergång?

I veckans avsnitt av litteraturprogrammet Babel var det en del prat om apokalypsen och bland annat ställdes frågan vilken bok man skulle välja att läsa om man visste att Jorden - och vi med den - bara hade en vecka kvar att existera. Nu får man förstås bortse ifrån att man i en sådan situation antagligen inte hade minsta lilla lust att läsa några böcker överhuvudtaget, men rent teoretiskt: Vad skulle jag läsa i väntan på apokalypsen? Jag roade mig faktiskt en stund med att fundera på saken.

Kravet jag ställde på bokvalet var att boken skulle finnas i min bokhylla eftersom det antagligen inte vore så lätt att kila iväg till biblioteket eller till någon bokhandel. Att vänta på en bokleverans från Bokus eller AdLibris vore också smått befängt.

Efter lite funderande föll valet på Dantes Den gudomliga komedin. Sedan mer än tio år tillbaka hade jag velat att läsa hela boken men inte kommit längre än till vissa sidor eller avsnitt. Jag känner på mig att den boken vore perfekt att läsa just sista veckan innan Jordens undergång skulle inträffa. Den gudomliga komedin har nog allt man kan behöva i läsväg i en sådan prekär situation. Bra att ta reda på var man är på väg att hamna, så att säga. Men framför allt för att Dante är Dante och poesi är poesi.

”Det finns ej större smärta än den att minnas en förgången lycka i sorgens dar, " säger Francesca på något ställe i Den gudomliga komedin. Men jag tror att det även finns en tröst i att tänka på lyckliga stunder i sorgens dar.

Vad skulle du läsa om apokalypsen var nära?

"Bitterfittan" - mer än ett samtal med "Rädd att flyga"

När jag nu har läst Erica Jongs 70-talsroman Rädd att flyga återvänder jag i tankarna till Maria Svelands roman Bitterfittan från 2007 (läs min recension här). Jag läste den för ett par månader sedan och har den i färskt minne. Det är nämligen som så att jag plötsligt tror mig ha förstått att Bitterfittan är mer än bara ett samtal med Rädd att flyga. Bitterfittan är en parafras på Rädd att flyga.

Du som har läst Bitterfittan vet att huvudpersonen Sara (30 år gammal, gift, ett barn) företar sig en resa till Teneriffa eftersom hon är i akut behov av en tankepaus. Med på resan följer Erica Jongs kultroman Rädd att flyga och Sara ser många likheter mellan sig själv och huvudpersonen Isadora. Sara tänker mycket på vad Isadora tänker och säger och ger sitt eget svar på tal. Men det är framför allt på det mentala planet likheterna Sara och Isadora emellan finns för där Isadora längtar efter det berömda knapplösa knullet vill Sara bara ha ensamhet och lugn. Ytterligare en stor skillnad är det faktum att Isadora inte har några barn. Sara tänker oavbrutet på sin ­tvåårige son Sigge.

Desto fler paralleller, även i fråga om stil, finns mellan romanerna och så här i efterhand hittar jag skuggan av Isadoras gestalt lite varstans i Bitterfittan. Isadora finns till exempel i den flygrädda tjejen som sitter bredvid Sara på planet till Teneriffa eller i den tyska kvinnan som i syftet att bedöva ångesten dricker sig igenom sin vistelse på semesterorten. Inte minst finns hon i själva Sara. Sara är tjugohundratalets variant av Isadora. Jag tror att Isadoras biltripp genom Europa i sällskap med älskaren Adrian motsvaras av Saras resa till Teneriffa. Båda är jagade av sina egna tankar, båda försöker komma underfund med vem de är och vad de innerst inne vill.

Hur som helst slutar båda romanerna med i princip samma scen och mycket likartat resonemang och beslut - naturligtvis utifrån huvudpersonernas livssituation, men ändå. Maria Svelands stilistiska anspelningar på Erica Jongs roman är uppenbara. Parallellerna är slående. Båda böckerna slutar med en badkarsscen.

Om du inte vill veta hur Rädd att flyga respektive Bitterfittan slutar, ska du hoppa över den gröna texten (där jag citerar båda slutscenerna) och fortsätta direkt till sista stycket i det här inlägget.

Badkarsscenen i Rädd att flyga: Isadora har kommit till London och hittat hotellet där Bennet bor. Han är inte på plats. Isadora får tillgång till hans rum, tappar upp ett bad, lägger sig i det varma vattnet och tänker.

"Jag såg ner på min kropp. Samma som förut. Höfternas skära V, den lockiga triangeln, tampaxsnöret som spände sig lika djärvt i vattnet som om den varit em metrev utkastad av en av Hemingways hjältar, den vita magen, brösten som halvflöt i vattnet och bröstvårtorna som rodnat och svält i det ångande varma vattnet. En trevlig kropp. Min kropp. Jag bestämde mig för att behålla den.

Jag slog armarna om mig själv. Det var min rädsla som försvunnit. Den kalla klump jag haft i bröstet i tjugonio år var borta. Inte helt plötsligt. Och kanske inte för alltid. Men den var borta.

Jag kanske bara hade kommit hit för att bada. Jag kanske skulle ge mig iväg innan Bennet kom tillbaka. Eller också skulle vi resa hem tillsammans och ordna upp det hela. Eller också skulle vi resa hem tillsammans och ta ut skillsmässa. Det var ingen som visste hur det skulle sluta. I artonhundratalsromaner gifter man sig. I nittonhudratalsromaner skiljer man sig. Kan man tänka sig ett slut där man inte gör någotdera? /.../

Men vad som än hände visste jag att jag skulle överleva det. Framför allt ville jag fortsätta arbeta. Att överleva var att födas på nytt gång på gång. Det var inte lätt och det gjorde lika ont varje gång. Men det fanns inget annat val utom döden. /.../

Vad skulle jag säga om Bennet kom in?"


Badkarsscenen i Bitterfittan: Sara har kommit hem från Teneriffa, det är sent på kvällen. Hon tappar upp ett bad, vill läsa färdigt de sista sidorna i Rädd att flyga.

"Kanske är det så som Erica Jong skriver i Rädd att flyga, att man gifte sig i artonhundratalsromanen och skilde sig i nittonhundratalsromanen. I såna fall, tänkte jag, blir man väl åter heteronormativ i tjugohundratalsromanen?

Det ser inte bättre ut än att det här blir ett klassiskt heteronormativt tjugohundratalsslut.

Till min förvåning gör det mig inte irriterad. Jag nyper mjukt min vänstra bröstvårta samtidigt som jag konstaterar detta. Jag litar helt enkelt på att bitterfittan inuti mig kommer att göra sig påmind med sitt skavande och gnagande om jag hamnar fel.

Jag drar med pekfingret under min orakade armhåla och känner mig stark och bestämd. Förvissad om alla möjliga olika slags förändringar jag vill.

Ser på min bruna, krulliga triangel som flyter som en ö av sjögräs mitt i badkaret. Glad att där inte finns något tampongsnöre. Glad över det liv som växer inuti mig på nytt.

Och rädd. Att karusellen ska börja snurra snart igen. Vi som just hade stigit av, vimmelkantiga och kräkfärdiga.

Just då kommer Johan in och sätter sig på huk bredvid badkaret. Han stryker mig på kinden och jag tar hans hand och för den mot min mage. Vi ser in i varandras ögon utan att säga något och det är då jag inser att det inte slutar här. En plötslig och klar insikt, en sann revolution faktiskt, att hela det galna, vidrigt underbara livet består av vägval. Inte enkla, oftast smärtsamma. Men ändå, en rad möjligheter att starta om.

Det är väl lika ofta som livet är storslaget och magiskt, lika ofta är det småsint och vardagstråkigt. /.../

Lever jag det liv jag vill leva? Jag tänker aldrig mer be om ursäkt för att jag vill äga min själ, mitt liv. Det börjar nu. Det finns inga slut."


Jag önskar att jag hade läst Rädd att flyga innan jag läste Bitterfittan. Då hade jag antagligen kunnat vara med i svängarna på ett annat sätt. Jag hade nog kunnat se var Isadoras gestalt slutade och Saras tog vid. För det finns mycket av Isadora i Sara och om nu Bitterfittan är en parafras på Rädd att flyga så hade jag velat upptäcka det medan jag läste Bitterfittan och inte först i efterhand. Därmed inte sagt att Bitterfittan inte står på egna ben. Jag menar bara att det hade varit mer intressant för mig eftersom jag gillar när litterära verk korsbefruktar varandra.

(Min recension av Rädd att flyga finns att läsa här.)

"Mellan attentaten" - en färgstark Indienskildring

(Nedanstående recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2010-04-27. Efterpublicering här på bloggen sker med tidningens samtycke.)

Förra veckan gjorde jag en ovanlig resa i tid och rum, en resa av det slag som endast litteratur gör möjlig. Tack vare Aravind Adigas roman Mellan attentaten besökte jag Kittur, en stad belägen halvvägs mellan Goa och Kozhikode på Indiens västkust. Under en sju dagar lång stadsvandring var jag en del av stadens liv. Enligt författaren tar det nämligen sju dagar att lära känna staden. Men eftersom Mellan attentaten är en roman och inte en turistguide är den litterära vistelsen i staden längre. Boken utspelar sig mellan åren 1984 och 1991, de årtal som markerar två av Indiens stora händelser: mordet på Indira Gandhi respektive hennes son Rajiv Gandhi. Därav även bokens titel. Men det är inte attentaten boken handlar om. De utgör bara ett ankare som fäster berättelserna på den historiska vattenytan där människoöden än skvalpar, än kastas mot klipporna. Ibland slits ankaret av och människor hamnar i bottendyn.

Berättelserna i Mellan attentaten är fjorton till antalet och sammanbundna genom den noga genomtänkta tidsstrukturen. Trots att en brokig skara människor befolkar sidorna är det staden som spelar huvudrollen i romanen eftersom det är dess skinn man kryper in under.

Romanen börjar med att läsaren (du) anländer till Kittur och ska stanna en vecka. Enligt bokens tidräkning är det dag ett och du står villrådlig på järnvägsstationen. Så ser ramberättelsen ut. Då går en imaginär ridå upp, lamporna tänds, scenen börjar myllra av människor från stadens olika samhällsskikt. Du är i fortsättningen bara åskådare. Men boken följer i dina fotspår under stadsvandringen. Varje dag presenteras minst en ny sida av staden. Stadsdelarna, sevärdheterna, matställena och affärerna du passerar associeras till människor, deras öden, drömmar och handlingar. Det är så berättelserna uppstår.

I och med att Adiga berättar om människor av olika klass, kast och religion skapar han ett mikrokosmos av hela Indien. Unga och gamla, män och kvinnor, välbärgade och hemlösa, kristna, hinduer och muslimer. Men en sak har de gemensam: De är antingen på väg att påbörja något nytt eller lämna något gammalt bakom sig eller åtminstone erkänner att förruttnelsen i samhället har gått alldeles för långt.

Några av människorna har särskilt fastnat i mitt minne. Till exempel Xerox som säljer piratkopierade böcker ute på gatan och blir om och om igen tagen av polisen för att han tillhandahåller Satansverserna men inte för att han säljer Mein Kampf. Journalisten på stadens tidning som bestämmer sig att hädanefter bara skriva sanningen. Gymnasiepojken Shankara som hatar kastsystemet så mycket att han försöker spränga skolan med en hemmagjord bomb men bara lyckas sprida ut gödsel över hela klassrummet. Eller cykelbudet som plötsligt en dag blir mycket smärtsam medveten om avgrundsdjupet mellan de rikas och de fattigas värld. Det är gripande öden som skildras, fjärran från vår egna begreppsvärld.

Aravind Adiga har ett fantastiskt sinne för detaljer och en beundransvärd förmåga att hitta skönhet även på de smutsigaste och tröstlösaste platserna. Som läsare känner man lukter, ser färger och hör ljud av Indien utan att för den sakens skull bli översköljd av exotisk kitsch. Adiga avbildar verkligheten i Kittur med fotografisk skärpa men utan att ge avkall på medkänsla och fast han skriver stramt glömmer han inte bort humorn. Det är inte så att man skrattar högt, men humorn finns där som en varm ström från botten. Som till exempel i berättelsen om skolklassen som inbjuds till att gratis se årets politiska propagandafilm och det visar sig att det är stadens porrbiograf de ska besöka. Rektorn vet inte riktigt vad han ska ta sig till medan pojkarna är förväntansfulla då de har hört talas om väggutsmyckningarna...

Mellan attentaten är lätt att sträckläsa då nyfikenheten snart blir drivande. Jag sjönk tidigt allt djupare in i texten, som om den var en flod, ett hav eller en människomassa, och lät mig svepas med. Det blir så med välskrivna berättelser; man kan inte sluta. Min litterära vistelse i Kittur var mycket spännande och jag har säkerligen lärt mig något nytt om vad det innebär att vara människa.

Aravind Adiga föddes i Indien 1974 och räknas idag till de viktigaste indiska författarrösterna. Mellan attentaten är hans andra roman. För debutromanen Den vita tigern, som även den finns på svenska i utmärkt översättning av Eva Mazetti-Nissen, belönades Adiga med Bookerpriset 2008.

3 x senaste

Det är dags för en liten enkät, säger Bokhora och jag håller med. Här kommer mina 3 senaste:

Senast påbörjade bok: I går eftermiddag påbörjade jag Rädd att flyga av Erica Jong. Bra att få veta vad "det knapplösa knullet" är för något, inte sant.

Senaste bokinköpet skedde också igår och jag har redan bloggat om mina loppisfynd. Men om jag skulle nämna senaste inköpet av icke begagnad bok så är det Båten av Nam Le. Det är en novellsamling som lär vara alldeles fantastisk och som jag inhandlade för ca en vecka sedan. Samtidigt slank också Hunden av Kerstin Ekman ner i bokkassen.

Senaste författaren som jag blev nyfiken på: Det måste vara Birgitta Stenberg. Det är inte mer än fyra dagar sen tanken på att läsa hennes "gamla" böcker kom.

Vilka är dina 3 x senaste? Berätta gärna i kommentarsfältet här nedan.

Nya bokloppisfynd

Jag är mycket glad åt mina nya bokförvärv. Det konstiga är att det känns som om jag hade beställt titlarna i förväg. Att jag är i färd med att börja läsa Erica Jongs Rädd att flyga har jag redan nämnt här på bloggen, har till och med lånat den på biblioteket. Men att äga den är bättre, tycker jag. Birgitta Stenberg var det en del prat och skriverier om den gångna veckan med anledning av hennes nya självbiografiska roman, så jag blev nyfiken. Jag har inte läst något av henne förut. Dessutom har jag fått uppfattningen att hennes böcker borde ingå i mitt planerade lilla läsprojekt som går ut på att läsa erotiska klassiker. Och Dorothy Parker? Hon rekommenderas mig med jämna mellanrumm. Den här boken innehåller både dikter och noveller i urval, vilket passar utmärkt även det med tanke på novelläsningen som nu pågår här på bloggen. För övrigt följde också Fru Marianne av Victoria Benedictsson med mig hem, av bara farten. Bra att ha i händelse av omläsningslust.

För alla böckerna som är i perfekt skick betalade mindre än en tjugolapp. Loppis är en fantastisk uppfinning!

Novelläsning 2: Insekt (novellsamling)

Insekt är en novellsamling med nitton noveller skrivna av Claire Castillon (översättning från franskan Helén Enqvist). Några noveller är korta, några ännu kortare. På omslaget står det att novellerna berättar om mödrar och döttrar på ett sätt som både stör och berör, men att det i åtminstone några av novellerna kan finnas spår av kärlek. Som en varning. Som om man skulle kunna drabbas av allergiska besvär på grund av i texten närvarande kärlek.

Jag har läst fyra av de nitton novellerna och jag gillar dem inte. Inte för att de inte är välskrivna, för det är dem. Mycket välskrivna! Originella är de också, kanske till och med för mycket. Möjligen är det just originaliteten i valet av persongalleriet, ämnet, konflikten eller handlingen som stör mig. Det blir liksom för mycket konstigt på en gång. Jag gillar inte när det blir för obehagligt och när det samtidigt inte ges uttrymme för något som helst hopp eller ljusning.

Personerna i Castillons noveller (åtminstone i de sex som jag har läst) är mer störda än jag klarar av. Mödrar som är fullständigt sjuka i huvudet är inte min kopp te, jag orkar inte läsa fler sådana berättelser, i alla fall inte på raken. Några spår av kärlek hittade jag inte, inte så här långt. Jag vill inte fortsätta läsningen då den är för dyster. Verkligheten som skildras här - om nu en sådan verklighet kan, skulle kunna, finnas - överträffar mitt förstånd. Fast kanske är det som så att Castillons huvudpersoner omsätter våra absurda, tabubelagda och förbjudna tankar i praktiken. Hennes personer löper hela linan ut från en sjuk tanke till en utflippad handling medan vi så kallade normala människor på sin höjd tänker en dum tanke men skulle aldrig få för oss att genomföra den eftersom vi vet att så får man absolut inte göra. Figurerna i Castillons berättelser verkar inte ha de spärrarna.

Som exempel kan jag berätta om inledningsnovellen som heter Bara en. Den handlar om en kvinna som inte vill ha barn men låter sig övertalas av sin man och bestämmer sig för att ändå ställa upp. Men det är bara ett barn de ska ha! De får dock tvillingar, alltså ett barn för mycket. När flickorna är tre år gamla, det är stressigt en dag och ungarna skriker och bråkar i bilen tvärnitar mamman, öppnar bildörren och slänger ut det översta barnet ut på motorvägen. Och så här tänker hon sedan: "Jag erkänner att jag inte är särskilt nöjd med mig själv, eftersom jag slängde ut den snällaste av dem. Ni måste förstå mig, jag förvarnade min man, jag förde ingen bakom ljuset, ja sade ju, ja, okej, men bara en." Det är så obehagligt!

Jag tror att många av er har läst Insekt då den var mycket omtalad och omskriven när den kom ut för ett par år sedan. I så fall skulle jag vilja vad det var som fick er att fortsätta läsa den här boken från början till slut.

Detta inlägg ingår i Novellutmaningen här på Bokmania.

Vackra rader ur "Himmel och helvete" av J K Stefánsson

I Jón Kalman Stefánssons nya roman på svenska - Himmel och helvete - spelar böcker, litteratur och läsning en viktig roll och romanen innehåller en del vackra tankar om läsandets och ordets betydelse:

"Ett ljussken som lyckas lysa upp en bra diktrad har sannerligen fyllt sitt syfte."

*****

"Vissa ord kan förmodligen förändra världen, de kan trösta oss och torka tårarna. Vissa ord är gevärskulor, andra fioltoner. Vissa av dem kan få isen över hjärtat att smälta och man kan till och med skicka ut orden som ett slags räddningsexpedition när tiderna är onda och vi själva kanske vare sig levande eller döda. Men orden räcker däremot inte långt och vi går vilse och dukar under ute på livets hedar och har inget annat att hålla tag i än ett pennskaft."

*****

"Måhända behöver vi inte ord för att klara livhanken, däremot behöver vi dem för att leva."

*****

"Vissa dikter tar oss dit inga ord kan nå, inga tankar, de låter dig följa med till själva kärnan, livet stannar upp för ett ögonblick och blir vackert, det blir kristallklart av saknad och glädje. Vissa dikter förvandlar dagen, natten, ditt liv. Vissa dikter får dig att glömma, glömma svårmodet, hopplösheten ..."

*****

"Ord kan ha trollmakt och de kan döda en gud, de kan rädda liv och ödelägga liv. Ord är pilar, gevärskulor, mytiska fåglar som jagar en gud, ord är flera tusen år gamla fiskar som möter vidunder nere i djupen, de är nät omfångsrika nog för att fånga både världen och himlen med, men ibland är orden ingenting alls, nötta klädesplagg som frosten tar sig igenom, spillvirke som döden och olyckan vårdslöst bara kliver över."

*****

"Det är en sak att vara läskunnig, en annan sak att kunna läsa, och gapet är stort däremellan."

Novelläsning 1: Att döda ett barn

Som första novel i novelläsningen har jag valt en modern svensk klassiker som majoriteten av oss har läst under skoltiden: Att döda ett barn av Stig Dagerman. Det är en novell som är fulländad i sin konstart och därför omöjlig att förbigå när man är ute efter att fördjupa sig i genren. "Skoltexter" går ofta ett tråkigt öde till mötes, ett öde som innebär att man sällan tänker på att de faktiskt är ett stycke litteratur som är värt att läsas även utanför svenskämnets läsantologier. Att döda ett barn är ett ypperligt exempel! Numera finns novellen tillgänglig på nätet, man behöver inte ens gå till biblioteket och leta i novellsamlingar för att läsa den. Och den är så kort så tidsbrist är inte heller någon ursäkt för att låta bli.

Kortnovellen Att döda ett barn är förmodligen den mest kända av Stig Dagermans texter. Den skrevs på beställning av NTF, vilket kanske inte alla vet. Kärnan i novellen är en trafikolycka som leder till att ett barn dör.

Berättelsen är enormt koncentrerad i sin korthet, nästan som ett destilat av känslor. Läsaren berörs på djupet. Den redogör för människors känslor före, under och efter den tragiska händelsen - från förhoppningar om en glädjefylld dag, över förskräckelsen, paniken och ångesten till en bottenlös förtvivlan. Man vet från början vad som är på väg att hända och att utvecklingen inte går att hejda men ändå är man fast i texten från första raden. Det är otroligt mäktigt hur Dagerman trappar upp skeendet och känslorna. Lugnet och sorglösheten i början ("den lyckliga morgonen till en ond dag"), ökandet av hastigheten i berättandet i mitten till kollisionen och chocken i slutet. Tiden som stannar.

"Ty så barmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker ut sin fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet själv kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror. Efter är allting för sent."

Jag begriper inte hur man kan skriva så här enkelt och samtidigt så tätt. Det är ett mysterium och ett mirakel!

Att döda ett barn finns även som kortfilm (2003).