tisdag, april 13, 2010

Noveller av Truman Capote

Just nu är jag inne i en novell-period; lär mig att uppskatta genren som jag vanligtvis behandlar ganska styvmoderligt. Men läser man Capote så är det lätt att bli överentusistisk över novellgenren i allmänhet och hans berättelser i synnerhet.

Som jag skrev tidigare så består boken Frukost på Tiffany´s av ytterligare tre noveller förutom långnovellen som ger volymen dess titel: Ett hus av blommor, En diamantgitarr och Ett julminne. Alla tre är utsökta små berättelser som utspelar sig under 1900-talets första decennier! Jag tyckte väldigt mycket om dem, om möjligt ännu mer än om huvudnovellen, eftersom jag fängslades av handlingen som var originell och oförutsägbar. För att inte tala om språket.

Trots att det går ett stråk av sorg och tragik genom berättelserna, upplevde jag dem inte som ledsamma. Det är inte lätt att förklara, men fast personerna har det på ett eller annar sätt svårt och deras liv inte är någon dans på rosor, kände jag värme. Hoppet, vänskapen, kärleken eller tron på att något annat är möjligt är krafter som gör att människor uthärdar sina liv och bär sina öden med upphöjda ansikten. Ett budskap som jag tror mig finna i novellerna är att bara man en endaste gång har upplevt kärlek eller sann vänskap så kan man skatta sig lycklig och rik, oavsett utgången. Den upplevelsen kan nämligen ingen ta ifrån en.

Ett hus av blommor handlar om flickan Otilia, uppfostrad i bland bergen på Haiti, men som hamnar på en bordell i Port-au-Prince och som trots sitt yrke tror på och längtar efter den sanna kärleken.

"När hennes väninnor talade om kärlek, om män som de hade älskat, blev hon retlig: Hur känns det när man är kär? frågade hon. Å, sa Rosita med smäktande blick, det känns som när nån hade strött peppar på ens hjärta, som om små fiskar simmade i ens ådror. Otilie skakade på huvudet; om Rosita talade sanning, hade hon aldrig varit kär, för hon hade aldrig känt så för någon av de män som kom till huset."

Hon finner sin kärlek, följer sitt hjärta, kommer till ett hus av blommor. Men varför varar inte kärleken för alltid?

En diamantgitarr handlar om en livstidsfånge i ett fångläger och om oväntad vänskap. Och om svek. Fast det kanske inte gör så mycket ändå, när allt kommer omkring... Den här novellen är i särklass läsvärd, tycker jag. Gripande.

Ett julminne är en novell som jag hädanefter vill göra till min återkommande julläsning. Den är vacker, känslosam, mänsklig. Fast lite sorglig också.

Eftersom det är Truman Capote som är författaren till novellerna är det underförstått att de är språkligt och stilistiskt fullständigt underbara. Jag vill ha meeeeeer!

1 kommentar:

Lucy sa...

Ja, visst är han skicklig? Tyvärr lite bortglömd så det var roligt att läsa om honom nu.