Ibland dröjer man länge med att läsa en viss bok. Fast å andra sidan är det aldrig för sent att läsa en så utmärkt bok som När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall. Lusten att läsa den här romanen från 1993 väcktes hos mig bland annat tack vare Lyrans flitiga tipsande. Ändå var det Kerstin Thorvalls död häromveckan som blev den sista utlösande faktorn för mig att greppa boken. Den stod väl synlig i bokhyllan. Väntade. Jag började läsa den dagen efter dödsbudet hade nått medierna, som en symbolisk handling från min sida. Som om jag ville tala om för henne att hennes böcker är och kommer att förbli levande en lång tid framöver och att det fortfarande finns nya läsare på lager.Jag vill också berätta (som en kuriositet) att jag, som är uppvuxen med socialistisk realism som enda rådande konstform i f.d. Tjeckoslovakien, till en början rös vid åsynen av en bok med titeln När man skjuter arbetare. Dylika titlar utlöser nämligen okontrollerat dåliga vibbar hos mig och gör mig spontant skeptisk då jag i min späda ungdom ofrivilligt övergöddes på böcker om arbetarklassensens vedermödor i kampen för socialismen. Och jag behöver väl knappast tillägga att allt jag serverades under skolåren inte var av särskild hög konstnärlig kvalité (ibland knappt av någon kvalité alls), då den politiska korrektheten inte sällan var huvudsaken. Jag minns inte längre när jag för första gången fick syn på Kerstin Thorvalls roman, det är något år sedan, men det sa alls inte klick då. Med andra ord krävdes en rejäl mental ömvändning i skallen på mig innan jag kunde konstatera att Oj, den boken måste jag bara läsa! Fördomar är alltid av ondo. Och man ska alltid ompröva dem! (Nu fick jag till det med lite sensmoral också...)
Men nu har jag alltså läst När man skjuter arbetare och ansluter mig gladeligen till hyllningskören. Det är en fantastisk bok! Gripande, realistisk, osentimental, bildande, tankeväckande och mycket mycket välskriven. En av de bästa svenska romanerna som skrivits de senaste tjugo åren. Tveklöst.
Vilket kvinnoöde! Romanen är biografisk till den grad att den skildrar Kerstin Thorvalls mammas liv och äktenskap. Kerstin Thorvall själv finns i bokens lilla Signe, antar jag. Tiden är tidig 1900-tal fram till slutet på 30-talet, alltså tiden då man i Sverige bokstavligen skjöt arbetare (exempelvis i Ådalen 1931) samtidigt som nazismen växte sig allt starkare även i Sverige.
Boken handlar om Hilma, den blyga nyutexaminerade småskolelärarinnan och fattiga skogshuggardottern från Norrland som under sitt första sommarlov förälskar sig i läroverksadjunkten Sigfrid från Eskilstuna. Han är en prästson. Kärleken flammar upp och förlovningen och bröllopet kommer mycket strax därpå utan att Hilma hinner helt och hållet förstå vad som pågår. Hon har blivit till en bricka i familjen Tornvals falska spel.
Alla vet att Sigfrid är sinnessjuk men Hilma anar ingenting alls. Inför henne yppas inte ett ord! Enligt lagen är sinnessjukdom belagd med äkteskapsförbud, för avkommans skull, men den ansedda prästfamiljen Tornvall måste skydda sitt goda anseende till varje pris och att offra en fattig flicka norrifrån är inget pris alls, hon får ju en klassresa utan dess like i utbyte så varför skulle hon klaga... Allt har ju sitt pris. Bara någon annan än prästfamiljen betalar!
På bröllopsnatten blir Hilma så illa tilltygad i underlivet att hon måste föras till sjukhus med ambulans och sys för att inte förblöda, medan maken Sigfrid låses in på mentalsjukhus där han stannar i flera månader. Detta är början på Hilmas äkteskapliga lidande. Nu förstår hon också varför det var så bråttom med bröllopet, omgivningens viskanden och menande blickar. Hilma skulle kunna få äktenskapet ogiltigtförklarat och upplöst, men avstår. Skammen är för stor. Hennes enda utväg är att lära sig tolka sjukdomssignalerna och hantera sin make så gott det går. När det så småningom föds en dotter blir flickan Hilmas allt här i världen, men oron att barnet har fått Arvet är ständigt närvarande.
Boken handlar inte bara om Kerstin Thorvalls föräldrar, utan också allmänt om kvinnans äktenskapliga ställning, framför allt i sexuellt avseende. Det är mannen som har rättigheter, behov och lustar medan kvinnan endast har plikten att ställa upp och tillfredsställa mannen när helst det behagar honom så att stackars mannen inte skulle bli sjuk!
Jag blir många gånger gripen, förargad och illa berörd av Hilmas öde. Så vidrigt, så hemskt. När man skjuter arbetare är en omskakande berättelse om en kvinnas sexualitet under en tid då kvinnlig sexualitet ännu inte fanns på begreppskartan, så därför kommer den här romanen att förbli viktig.
Eftersom Sigfrid är engagerad i arbetarnas politiska kamp, är den här boken även en historisk bild av Sverige.
Som sagt - När man skjuter arbetare är en bok som alla borde läsa.
