Den siste greken av Aris Fioretos är en bok som jag antagligen inte skulle ha läst om jag inte hade fått chansen att i verkligheten lyssna på författaren häromveckan, för det var uteslutande hans sätt att berätta om sig själv och om romanen som väckte suget att läsa Den siste greken. Ibland behövs helt enkelt mer än bara ett tilldelat litterärt pris (i det här fallet Sveriges radios romanpris 2010). Men när jag i mars satt och hörde på Fioretos, fick jag den här härliga känslan i magtrakten att här finns det något med språket, tanken och sättet att betrakta verkligheten som är i min smak. Jag köpte boken och började läsa (se ett tidigare inlägg). Det var tur att jag gjorde det, för annars hade jag gått misste om en angenäm, gripande och originell läsupplevelse.Det kanske redan framgår att jag gillar Fioretos roman men för tydlighetens skull skriver jag det rakt ut: Jag gillar Den siste greken.
Boken handlar om en man vid namnet Jannis Georgiadis och hans liv först i hemlandet Grekland, sedan som gästarbetare i Sverige på sextiotalet. Eftersom varje människa föds ut ur och in ett historiskt och mellanmänskligt sammanhang, är Den siste greken delvis även en brokig tablå över Greklands tidiga 1900-tals historia. Plus Sveriges på sextiotalet. Jag uppskattade och roades av de historiska hänsvisningarna, redogörelserna och detaljerna som utan att vara "för mycket" färglade bakgrunden i boken.
I huvudsak handlar dock Den siste greken om identitet, längtan, rötter och vingar, öde, tid, evighet, vänskap, kärlek, lycka och faderskap men också om svek och förbannelse. Jannis upplevelser, tankar, tolkningar och kunskaper om världen bär hela boken på sina litterära axlar. Det är filosofiskt utan att vara pretantiöst eller krångligt. Mest vackert.
"Hjärtat kunde inte vara större än en kastanj, resten var kramp, sorg och muskler."
Det finns mycket vardagstankar om livet som mången läsare säkert själv tänker ibland men knappast formulerar så bra som Fioretos gör. Språket som alla de kloka tankarna är formulerade med är så fint att jag fyllde flera sidor i min anteckningsbok med citat. Jannis är en tänkande, kännande och betraktande människa och hans levnadsbana är krokig och rik på stenar att snubbla på och ramla över.
Det är inte Jannis själv som berättar om sitt liv, utan den uppgiften sköter en fiktiv berättare som heter Kostas Kezdoglou. Och här har Fioretos tagit till ett par smått originella berättarknep. För det första består romanen av Kostas anteckningar på ett hundratal registerkort som hänger samman snarare innehållsmässigt än tidsmässigt, för det andra är Kostas en allvetande berättare som använder sig av pluralis majestatis (dvs skriver i första person plural).
Överhuvudtaget för stilen i romanen tankarna till det antika litteraturarvet, med tillrop som "låt oss nu berätta" eller "vår hjälte". Även Jannis resa från Grekland till Sverige och tillbaka är lätt att associera till Odyssén, trots att den inte varar i tjugo år. Men det finns en doft av antika hjälte- och gudasagor och en smak av kryddan som heter öde.
Jag skulle kunna skriva mycket om Den siste greken. Hur definierar man en hjälte? Hur går det till när man upptäcker tiden och reviderar evigheten? Varför borde man säga ytlänning i stället för utlänning? Varför surrar vissa frågor som myggor i huvudet?
Den siste greken är en speciell bok och det enbart på det trevliga sättet. Att läsa den innebär en glädjestund för den är underhållande, tänkvärd och mycket gripande. För att inte tala om det fantastiska språket som fullkomligt sjuder av formuleringsglädje!
Provläs Den siste greken här.
Köp boken på Bokus
