Nå väl: Noveller

Vad är en novell? Noveller är korta, sammanhållna och koncentrerade prosaberättelser som oftast skildrar en avgränsad period, till exempel en konfliktsituation och dess upplösning. Noveller har vanligtvis ett begränsat persongalleri och man kastas ofta rakt in i handlingen.

Ibland är det svårt att dra gränsen mellan en långnovell och en kortroman, till exempel när textomfånget är drygt hundra sidor, men sidantalet kan omöjligen utgöra den avgörande skillnaden mellan en novell och en roman. Då måste andra faktorer vägas in, så som huvudpersonens psykologiska utveckling eller andra.

Sedan en tid tillbaka, kanske sedan jag läste novellsamlingen Främmande jord av Jhumpa Lahiri, har jag tänkt på novellen som en spännande och av mig helt outforskat genre (bortsett från några klassiska noveller som brukar ingå i den litteraturvetenskapliga grundutbildningen). Jag är lite nyfiken och känner visst sug efter att förkovra mig genren. Känslan av "jag vill läsa mer" blev än starkare efter Frukost på Tiffany's och efter läsningen av Jonas Karlssons noveller (som jag ännu inte har bloggat om). Jag vill sluta med frasen "jag gillar inte noveller" eftersom jag, handen på hjärtat, inte riktigt vet vad jag pratar om. Alternativt vill jag kunna stå för påståendet. Allvarligt talat: jag skulle kunna räkna antalet hittills lästa novellsamlingar på ena handens fingrar så min referensram i fråga om noveller är minst sagt begränsad. Vilket jag tänker råda bot på!

Hur? Enkelt. Genom att systematiskt läsa mig igenom åtminstone novellbeståndet i min egen bokhylla, vilket inte alls är så pjåkigt (jag äger förvånande många novellböcker, även om orden "förvånande många" är ett relativt begrepp.) Plus några boklån. Och det är här ni, kära bloggläsare och bokälskare, kommer in i bilden. Vill någon av er hänga med? Även om detta främst och främst är en läsutmaning för min egen skull, välkomnar jag sällskap på upptäcktsfärden i novellernas värld.

Så här har jag tänkt mig det hela (du som vill ansluta dig kan antingen göra likadant eller hitta din egen modell): Jag läser en valfri mängd fristående noveller och/eller noveller ur novellsamlingar av såväl klassisk som modern art. Två till tre gånger i månaden presenterar jag en läsvärd novell här på bloggen. Även i de fall novellen ingår i en novellsamling presenterar ingående bara den novellen som jag har valt, inte hela samlingen. Den nämner jag bara som en källa, mer eller mindre.

Jag vill fokusera på en novell åt gången för att, så att säga, fånga novellens själva essens. Jag ställer inga som helst krav på mig att läsa hela novellsamlingen i de fall en sådan finns, det är tillåtet att välja och vraka efter behag och dagsform. Med andra ord är det helt okej att plocka russinnen ur kakan. Mums!

Under novellresan vill jag nosa på både klassiska och nyskrivna noveller från såväl Sverige och Norden som från hela världen. Ett russin här, ett russin där. Jag har inget annat mål med novelläsutmaningen än att bekanta med en genre som länge suttit på undantag hos mig. Och hur länge tänker jag hålla på? Tja, vad ska jag säga? Till och med augusti. Ungefär. Det borde räcka. Då borde jag veta om jag har tagit novellen till mitt hjärta eller om jag i fortsättningen vill hålla mig romanen som prosaform.

Här är novellböcker som jag redan idag har hemma och som jag tänker beta av: Insekt (Claire Castillon), Noveller i urval (Hjalmar Söderberg), I straffkolonin (Franz Kafka), Kappan (Nikolaj Gogol), Babian (Naja Marie Aidt), I sammetens spår (femton noveller av olika tjeckiska författare), Kärlek vänskap hat (Alice Munro) och Vilda vägar (Annie Proux). Det andra målet och Den perfekta vännen av Jonas Karlsson som jag också har i bokhyllan har jag redan läst men ännu inte recenserat.

Noveller som jag läst och recenserat på senare tid (och i framtiden från och med idag) finns att hitta under kategorin Noveller till höger i bloggmenyn.

Om du vill delta i novellutmaningen så ber jag dig att lämna en länk som kommentar varje gång du presenterar en novell/novellsamling på din blogg. Bilden här ovan är fri att låna åt alla och envar som vill använda den. Väl mött i novellvärlden!

Pennan i näsan

Pennan i näsan är en ny bok av Jan Stenmark (Kartago förlag). En dag i förra veckan låg den i brevlådan och eftersom det är en bok som består av bilder med några få rader text under varje bild var det lätt att börja bläddra i den. Och så bläddra lite till. Och lite till. Småläsa lite här, småläsa lite där. Snart var hela boken genombläddrad och utläst. HUMOR står det på bokens omslag. Är Pennan i näsan rolig då?

Många av Jan Stenmarks bilder i den här boken för tankarna till 50- och 60-talets kolorerade veckopress, något som jag har förstått är Jan Stenmarks signum. Bilderna är utklippta och ihopsatta till collage. Jag tycker att de ofta är fula. Andra bilder är i stället tecknade, vilket jag gillar bättre.

Och så är det textraderna: de är ganska speciella och jag kan inte påstå att jag förstår det roliga i samtliga. De som är roliga är riktigt kul, medan några är så pass konstiga att jag inte begriper ett skvatt. Kanske måste jag läsa raderna och betrakta bilderna många gånger, vända och vrida på dem och låta dem mogna ett tag innan jag kan uppskatta dem till fullo, det är mycket möjligt.

Det finns sammanlagt 120 bilder i boken och här kommer två exempel som jag tycker är klockrena och helt i min smak.

När man skjuter arbetare

Ibland dröjer man länge med att läsa en viss bok. Fast å andra sidan är det aldrig för sent att läsa en så utmärkt bok som När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall. Lusten att läsa den här romanen från 1993 väcktes hos mig bland annat tack vare Lyrans flitiga tipsande. Ändå var det Kerstin Thorvalls död häromveckan som blev den sista utlösande faktorn för mig att greppa boken. Den stod väl synlig i bokhyllan. Väntade. Jag började läsa den dagen efter dödsbudet hade nått medierna, som en symbolisk handling från min sida. Som om jag ville tala om för henne att hennes böcker är och kommer att förbli levande en lång tid framöver och att det fortfarande finns nya läsare på lager.

Jag vill också berätta (som en kuriositet) att jag, som är uppvuxen med socialistisk realism som enda rådande konstform i f.d. Tjeckoslovakien, till en början rös vid åsynen av en bok med titeln När man skjuter arbetare. Dylika titlar utlöser nämligen okontrollerat dåliga vibbar hos mig och gör mig spontant skeptisk då jag i min späda ungdom ofrivilligt övergöddes på böcker om arbetarklassensens vedermödor i kampen för socialismen. Och jag behöver väl knappast tillägga att allt jag serverades under skolåren inte var av särskild hög konstnärlig kvalité (ibland knappt av någon kvalité alls), då den politiska korrektheten inte sällan var huvudsaken. Jag minns inte längre när jag för första gången fick syn på Kerstin Thorvalls roman, det är något år sedan, men det sa alls inte klick då. Med andra ord krävdes en rejäl mental ömvändning i skallen på mig innan jag kunde konstatera att Oj, den boken måste jag bara läsa! Fördomar är alltid av ondo. Och man ska alltid ompröva dem! (Nu fick jag till det med lite sensmoral också...)

Men nu har jag alltså läst När man skjuter arbetare och ansluter mig gladeligen till hyllningskören. Det är en fantastisk bok! Gripande, realistisk, osentimental, bildande, tankeväckande och mycket mycket välskriven. En av de bästa svenska romanerna som skrivits de senaste tjugo åren. Tveklöst.

Vilket kvinnoöde! Romanen är biografisk till den grad att den skildrar Kerstin Thorvalls mammas liv och äktenskap. Kerstin Thorvall själv finns i bokens lilla Signe, antar jag. Tiden är tidig 1900-tal fram till slutet på 30-talet, alltså tiden då man i Sverige bokstavligen skjöt arbetare (exempelvis i Ådalen 1931) samtidigt som nazismen växte sig allt starkare även i Sverige.

Boken handlar om Hilma, den blyga nyutexaminerade småskolelärarinnan och fattiga skogshuggardottern från Norrland som under sitt första sommarlov förälskar sig i läroverksadjunkten Sigfrid från Eskilstuna. Han är en prästson. Kärleken flammar upp och förlovningen och bröllopet kommer mycket strax därpå utan att Hilma hinner helt och hållet förstå vad som pågår. Hon har blivit till en bricka i familjen Tornvals falska spel.

Alla vet att Sigfrid är sinnessjuk men Hilma anar ingenting alls. Inför henne yppas inte ett ord! Enligt lagen är sinnessjukdom belagd med äkteskapsförbud, för avkommans skull, men den ansedda prästfamiljen Tornvall måste skydda sitt goda anseende till varje pris och att offra en fattig flicka norrifrån är inget pris alls, hon får ju en klassresa utan dess like i utbyte så varför skulle hon klaga... Allt har ju sitt pris. Bara någon annan än prästfamiljen betalar!

På bröllopsnatten blir Hilma så illa tilltygad i underlivet att hon måste föras till sjukhus med ambulans och sys för att inte förblöda, medan maken Sigfrid låses in på mentalsjukhus där han stannar i flera månader. Detta är början på Hilmas äkteskapliga lidande. Nu förstår hon också varför det var så bråttom med bröllopet, omgivningens viskanden och menande blickar. Hilma skulle kunna få äktenskapet ogiltigtförklarat och upplöst, men avstår. Skammen är för stor. Hennes enda utväg är att lära sig tolka sjukdomssignalerna och hantera sin make så gott det går. När det så småningom föds en dotter blir flickan Hilmas allt här i världen, men oron att barnet har fått Arvet är ständigt närvarande.

Boken handlar inte bara om Kerstin Thorvalls föräldrar, utan också allmänt om kvinnans äktenskapliga ställning, framför allt i sexuellt avseende. Det är mannen som har rättigheter, behov och lustar medan kvinnan endast har plikten att ställa upp och tillfredsställa mannen när helst det behagar honom så att stackars mannen inte skulle bli sjuk!

Jag blir många gånger gripen, förargad och illa berörd av Hilmas öde. Så vidrigt, så hemskt. När man skjuter arbetare är en omskakande berättelse om en kvinnas sexualitet under en tid då kvinnlig sexualitet ännu inte fanns på begreppskartan, så därför kommer den här romanen att förbli viktig.

Eftersom Sigfrid är engagerad i arbetarnas politiska kamp, är den här boken även en historisk bild av Sverige.

Som sagt - När man skjuter arbetare är en bok som alla borde läsa.

Den röda anteckningsboken

Utifall att du står inför en knapp två timmar lång tåg- eller bussresa eller bara vill ha en trevlig lässtund ute i vårsolen så har jag ett perfekt boktips till dig: Den röda anteckningsboken av Paul Auster som är en 111 sidor tunn pocketbok innehållande mycket charmiga småberättelser. Sanna berättelser!

I Den röda anteckningsboken har Paul Auster samlat korta historier som antingen är självupplevda eller upplevda av släktingar, vänner och bekannta. Han återger dem, reflekterar kring dem, förundras.

Många av berättelserna liknar skrönor, andra är ögonblicksbilder ur livet. De handlar om slumpen, märkliga sammanträffanden, symboliskt laddade vägskäl, nästintill "gudomliga" ingripanden, mystiska sammanhang och hur liten världen egentligen är när man väl tänker efter. Eller om saker som är livsviktiga för en människa medan de är helt betydelselösa för en annan.

"Mitt liv har varit fyllt av den sortens märkliga händelser, och hur jag än anstränger mig kan jag inte skaka av mig dem. Vad är det med den här världen som gör att jag ideligen dras in de här tramsigheterna?"

Bokens kedja av anekdoter är uppdelad i fyra avsnitt som heter Den röda anteckningsboken (diverse texter och anteckningar), Varför skriva (varför han blev författare och vad det innebär), Slumpens skördar (här finns texter om slumpens betydelse i våra liv) och It don't mean a thing (om spännande sammanträffanden).

En av texterna handlar om hur Paul Auster när han är åtta år gammal vill få en autograf av sin basebollidol men ingen har någon penna på sig och därför blir det ingen autograf, vilket gör honom förkrossad av besvikelse. Så här slutar berättelsen:

"Efter den kvällen började jag bära på mig en penna vart jag än gick. Jag gjorde det till en vana att aldrig gå hemifrån utan att försäkra mig om att jag hade en penna i fickan. Inte för att jag hade några särskilda planer för den där pennan, men jag ville inte vara oförberedd. Jag hade en gång blivit ertappad tomhänt, och det skulle inte få hända igen.

Om inte annat har åren lärt mig detta: har man en penna i fickan är chansen ganska stor att man en vacker dag känner sig frestad att använda den.

Som jag brukar säga till mina barn: det var så jag blev författare."

Utan överdrift kan jag säga att den här bokens charmiga och vilsamma solskenshistorier har gjort mig på gott humör. Det är ibland skönt med berättelser som nästan uteslutande slutar gott och lyckligt och det är trevligt med texter som i sin anspråklöshet och enkelhet ändå lyfter på locket till livets stora mysteriegryta.

Boken kan även fungera som en fem-minuters-må-bra-läsning innan man somnar, men bara om man är disciplinerad och klarar av att läsa en berättelse i taget, vilket kan vara ganska svårt. Jag tycker nämligen att Den röda anteckningsboken är alldeles för oemotståndlig för ett sådant förfarande.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns i pocket eller inbunden.

Hallå därinne! eller vad en oföding bör veta

Hallå därinne! eller vad en oföding bör veta är produkt av ett nytt samarbete mellan författaren Ulf Stark och illustratören Stina Wirsén. En fullträff!

Hallå därinne! eller vad en oföding bör veta handlar om en pojke som ska få ett syskon och först kanske man tänker att jaha, ytterligare en att-få-ett-syskon-bok, varför skulle just den här vara så märkvärdig ... Fast jag tycker att visst, det finns säkert en uppsjö av syskonböcker på marknaden, men den här känns lite annorlunda. Så här börjar den:

"Hallå där inne! Hör du mej? Det är jag som pratar! Storebror anropar Mikro Magsimmarn! Hur är det? Vill du inte komma ut och se hur jag ser ut? Jag har brunt hår och är asstark. Du får kalla mig Micke. Jag heter Hansson i efternamn. Det kommer du också att heta."

Pojken Micke är i lågstadieåldern och ägnar mycket tid åt att prata med sitt ofödda syskon. Det är mycket som en liten oföding behöver få veta om världen innan han eller hon kommer ut och Micke tar på sig uppgiften att informera lillsyskonet. Världen är ju bra märkvärdig ibland, inte sant. Så han berättar om mamma och pappa - vad de gillar och inte gillar, om sin farfar som är död, om hur kul det är att skrämmas ibland och om saker som man måste akta sig för så som heta spisplattor, svaga trädgrenar, brännässlor och obs! obs! obs! Tobbe Lindgren. Åska däremot är inte farlig alls.

Vidare berättar Micke om allt vackert som finns att se på jorden, särskilt röda traktorer på gröna ängar och cementbilar. Men också lindansöser, snöflingor och porslinsfåglar. Han berättar om allt roligt de ska göra om vintern och om sommaren. Ett sympatiskt avsnitt är när barnen i Mickes klass ska ta med sig det finaste de vet till skolan och berätta om det för sina kamrater. Micke tar med sig en bebismössa - en ofödingsluva. Och så berättar han om sitt ännu ofödda syskon.

Micke tänker mycket på bebisen som ska komma, hur den kommer att se ut och vad den kommer att heta. Så äntligen en dag! Han är hos farmor och de väntar på att telefonen ska ringa. Men innan det sker, hör Micke ett litet skrik i sin skalle och vet att bebisen har kommit. Han har blivit Mäster Storebrorsan som ser fram emot att få sjunga godnattsången som han själv har skrivit för bebisen.

Enligt förlaget är boken avsedd för barn mellan 3 och 6 år men för mig känns det som att en treåring kanske är ganska liten för att till fullo uppskatta texten som är relativt innehållsrik. Bilderna däremot är genialiska i sin enkelhet. De är mycket trevliga och fulla av känslor och berättarglädje. Jag gillar också att bilderna innehåller information som inte berättas någonstans i texten, till exempel att Mickes pappa måste som barn blivit adopterad och att det är därför som även Micke är så mörk och har krulligt hår. På det viset kan boken/illustrationerna stimulera till bredare samtal mellan barnet som lyssnar och den vuxne som läser. Eller - och det är mera troligt - reagerar barnet inte alls på skillnaden i utseende, det kanske bara är något vi vuxna noterar. En annan sak som tilltalar mig är att Micke ibland har en rosa tröja på sig. Det är bra att pojken inte endast har blåa, svarta eller andra "pojkriktiga" färger på sig.

Jag tycker mycket om den här boken och uppskattar både Ulf Starks text och Stina Wirséns underbara teckningar. Det är en bok som andas kärlek, harmoni och förväntan - utan att bli gullepluttig.

Vill du provläsa boken och se några av bilderna? Klicka här.

Boknörden njuter av våren

Idag var det en stunds läsning i den vårsköna naturen. Allehanda småblomster stack ut sina gula, lila och blå huvuden bland allt fjolårslöv och fåglarna sjöng som galna. Synd bara att vädret valde att uppföra sig för aprilvädersaktigt, hade velat stanna längre än vad som till slut var angenämt. Men en halvtimme i solen blev det i alla fall...

Boken i knät: Mellan attentaten av Aravind Adiga

Noveller av Truman Capote

Just nu är jag inne i en novell-period; lär mig att uppskatta genren som jag vanligtvis behandlar ganska styvmoderligt. Men läser man Capote så är det lätt att bli överentusistisk över novellgenren i allmänhet och hans berättelser i synnerhet.

Som jag skrev tidigare så består boken Frukost på Tiffany´s av ytterligare tre noveller förutom långnovellen som ger volymen dess titel: Ett hus av blommor, En diamantgitarr och Ett julminne. Alla tre är utsökta små berättelser som utspelar sig under 1900-talets första decennier! Jag tyckte väldigt mycket om dem, om möjligt ännu mer än om huvudnovellen, eftersom jag fängslades av handlingen som var originell och oförutsägbar. För att inte tala om språket.

Trots att det går ett stråk av sorg och tragik genom berättelserna, upplevde jag dem inte som ledsamma. Det är inte lätt att förklara, men fast personerna har det på ett eller annar sätt svårt och deras liv inte är någon dans på rosor, kände jag värme. Hoppet, vänskapen, kärleken eller tron på att något annat är möjligt är krafter som gör att människor uthärdar sina liv och bär sina öden med upphöjda ansikten. Ett budskap som jag tror mig finna i novellerna är att bara man en endaste gång har upplevt kärlek eller sann vänskap så kan man skatta sig lycklig och rik, oavsett utgången. Den upplevelsen kan nämligen ingen ta ifrån en.

Ett hus av blommor handlar om flickan Otilia, uppfostrad i bland bergen på Haiti, men som hamnar på en bordell i Port-au-Prince och som trots sitt yrke tror på och längtar efter den sanna kärleken.

"När hennes väninnor talade om kärlek, om män som de hade älskat, blev hon retlig: Hur känns det när man är kär? frågade hon. Å, sa Rosita med smäktande blick, det känns som när nån hade strött peppar på ens hjärta, som om små fiskar simmade i ens ådror. Otilie skakade på huvudet; om Rosita talade sanning, hade hon aldrig varit kär, för hon hade aldrig känt så för någon av de män som kom till huset."

Hon finner sin kärlek, följer sitt hjärta, kommer till ett hus av blommor. Men varför varar inte kärleken för alltid?

En diamantgitarr handlar om en livstidsfånge i ett fångläger och om oväntad vänskap. Och om svek. Fast det kanske inte gör så mycket ändå, när allt kommer omkring... Den här novellen är i särklass läsvärd, tycker jag. Gripande.

Ett julminne är en novell som jag hädanefter vill göra till min återkommande julläsning. Den är vacker, känslosam, mänsklig. Fast lite sorglig också.

Eftersom det är Truman Capote som är författaren till novellerna är det underförstått att de är språkligt och stilistiskt fullständigt underbara. Jag vill ha meeeeeer!

Frukost på Tiffany´s

Truman Capote (1924-1984) skrev Frukost på Tiffany´s år 1958 och det är en långnovell som både med ålderns och popularitetens rätt räknas till moderna klassiker. Många har säkert sett filmen med Audrey Hepburn i huvudrollen, öförglömlig även den - liksom ledsången Moon river (se, hör och njut).

Novellen Frukost på Tiffany´s är en riktig pärla, utsökt i sitt sätt att vara skriven på. På bara 116 sidor ger Capote exempel på hur förstklassig stilistisk konst kan te sig. Capote är mästare på personskildringar, han förmår nämligen att genom några träffsäkra detaljer komma in under skalet "hans" människor gömmer sig under. Det är ganska stramt, ingen poesi här inte, men det är så fantastiskt mitt i prick. Varje ord, varje återgiven tanke, varje replik sitter perfekt. Metaforerna fräscha och oslitna.

Novellen utspelar sig på Övre Manhattan i New York under andra halvan av fyrtiotalet men berättas i efterhand, först när många år har passerat och man anar ett understråk av sorg.

Berättarrösten tillhör en vid tiden för handlingen ung författare vars riktiga namn aldrig sägs, men som för enkelhetens skull kallas Fred av den unga Holly. Holly Golighly är huvudpersonen. Eftersom de bor i samma nedslitna tegelhus, stiftar de en vacker dag bekanntskap som allteftersom tiden går utmynnar i vänskap. Deras vänskap blir djup, men långt ifrån oproblematisk.

Holly är en komplicerad person. Hon är 19 år gammal och mycket vacker, har stått på egna ben sedan fjortonårsåldern. Hon är gåtfull, sluten och livsglad på en och samma gång. Ingen som träffar henne kan glömma henne, hon sätter spår i alla hon möter för hon är så speciell. Lång, smal, alltid rakryggad. Holly är en överlevare och kameleont, hon anpassar sig blixtsnabbt till rådande omständigheter och byter män som underkläder eller som det lämpar sig bäst. På sitt visitkort har hon låtit trycka ordet Resande. Hon tycker att det passar bra, hon vet ju ändå aldrig var hon kommer att vara nästa dag.

"Jag vill inte äga nånting, förrän jag har hittat ett ställe där jag och mina ägodelar hör ihop. Och jag har inte hittat det ännu. Fast jag vet hur det ser ut."

Hon är rastlös och rotlös men varken mållös, viljelös eller själlös:

"Mina komplex är inte tillräckligt mindervärdiga: alla tror att en filmstjärna måste ha en stor och skön själ, men det är fel. Knepet är att inte ha nån själ alls. Inte för att jag har nånting emot att bli rik och berömd. Tvärtom, och en vacker dag ska jag försöka bli det, men när den dan kommer, så vill jag ha min gamla själ med mig. Jag vill att den ska vara med när jag intar min frukost på Tiffany´s."

Vänskapen mellan Holly och Fred är skör, de är nämligen alldeles för olika. Han är lugn och trygghetsökande, hon är ett yrväder ständigt på flykt från människor och platser. Hon är också rädd för kärleken, så mycket att hon inte ens vågar älska sin katt. Fred å sin sida vill mer än gärna älska Holly. Tyvärr vill Holly och Fred motsägelsefulla saker som de inte är kapabla att ge varandra och vänskapen blir allt mer stormig. När hon sedan anklagas för samröre med undre världen gör det inte saken bättre.

Vid något tillfälle uttalar Holly ord som ganska väl beskriver hennes inställning till livet:

"Det är bättre att stirra opp mot himlen än att vara där. Så tomt, så dimmigt där oppe. Bara ett ställe där åskan går och saker försvinner."

Frukost på Tiffany´s är trots det lilla formatet ett otroligt vältecknat porträtt av en naiv och omogen kvinna och av vilka spår hon lämnade i en mans hjärta och tankar. Den blänker som en diamant i Tiffanys´s lyxiga skyltfönster. En klenod att läsa!

Novellen ingår i en samlingsvolym från En bok för alla med tre andra noveller av Capote: Ett hus av blommor, En diamantgitarr och Ett julminne. Även de utsökta små mästerverk. Jag tänker skriva om dem vid ett annat tillfälle. Om du vill läsa boken är du hänvisad till ditt närmaste bibliotek, ett antikvariat eller loppis. Om du anstränger dig att få tag på novellerna kommer du garanterat att bli belönad.

"Bara ben" av Bengt Brunte Bondeblad

Varsågoda, här kommer Claes Erikssons underbara läsning ur Bengt Brunte Bondeblads roman Bara Ben. Bengt Brunte Bondeblad är en het kandidat till årets Nobelpris i litteratur, framförallt tack vare sitt sätt att behandla språket. Fast det har han varit rätt länge nu...

Basker-Bosse i textform finns att läsa och avnjuta här.

Littfestchatt i efterhand

I dag har jag debuterat som chattare - bättre sent än aldrig, som man säger. Det var roligt, åtminstone till en början. Allt eftersom minuterna gick (chatten skulle pågå i bara tjugo minuter) blev jag allt mer irriterad över min hopplöst långsamma bredbandsuppkoppling. Misstänker att någon har bytt ut mitt bredband mot ett smalband eller bara vanligt presentsnöre eller nåt, för det tog en evighet att få en mening skriven (pekaren stod helt still i typ 30 sec varje gång jag knappade in fler än tre bokstäver) medan nya inlägg trillade in hela tiden utan att jag ens kunde scrolla ner på dataskärmen för att läsa dem. Jag hörde bara signalen pling pling pling och svor tyst allt mer. När det var fem minuter kvar av chatten satte sig min dator helt på tvären och det var bara att ge upp. Total förstoppning. Därför är det tur att man kan läsa hela bokchatten i efterhand. Många bokbloggare var med och det verkar som att det blir fler gånger eftersom vi har fått blodad tand. Måste fixa uppkoplingen tills dess så jag kan hänga med. Det är inte kul att hamna på efterkälken.

Littfest 2010 i Umeå 9-10 april

Vi som inte kan vara på plats i Umeå fredag - lördag har faktiskt möjlighet att följa Umeås internationella litteraturfestival i olika former via webben: http://littfest.se/ eller http://blogg.littfest.se/ . Ett stort tema är noveller och Jonas Karlsson är ett dragplåster.

På fredag klockan 18-18.20 deltar Bokmania i en littchatt. Gå till littfestbloggen om du vill följa chattet som ska handla om böcker, läsning och litteratur. Flera bokbloggare har tackat jag till inbjudan att delta i littchattet så det blir jättekul.

Nöjet är helt på min sida

Roligt att komma till jobbet och hitta dylika hälsningar på skrivbordet :-)

Darling River

(Nedanstående recension med rubriken "Orden vidrör varje cell och skakar om" publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 100323. Nu, med tidningens samtycke, publicerar jag min text i sin helhet här på bloggen.)


I Darling River spinner Sara Stridsberg vidare på Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955. Huvudpersonen i Lolita, Dolores Haze, förekommer nämligen även i Stridsbergs roman som för övrigt bär undertiteln Doloresvariationer - som ett musikstycke bestående av fyra parallella spår där vissa toner återkommer, utvecklas och varieras. I förordet till Lolita skriver Nabokov att Dolores Haze dör i barnsäng efter att ha nedkommit med en dödfödd flicka på juldagen 1952 i Gray Star i Alaska, en information som Stridsberg tar fasta på och utgår ifrån i Darling River.

Sara Stridsbergs språk är så hypnotiserande att läsningen blir en stark fysisk upplevelse redan från början. Texten är laddat och magnetisk, orden vidrör varje cell, invaderar tankarna, skakar om.

Hos Nabokov kallas Dolores för Lo, men Sara Stridsberg separerar Dolores och Lo och gör dem till två personer. Spåret som heter Den dödas bok handlar om Dolores sista veckor i livet när hon och hennes man åker mot Alaska för att skapa sig ett nytt liv där. Förlossningen som skulle vara alltings början blir i stället ett brutalt slut.

Spåret som handlar om flickan Lo har gett romanen dess titel och är bokens kärna. Lo lever på socker och cigaretter och åker bil med sin far genom ett brinnande landskap. Natt efter natt somnar hon berusad i baksätet medan brandröken svider i lungorna. Ibland parkerar pappan vid vägkanten för att söka tröst i armarna på någon prostituerad. Lo gillar de unga kvinnorna och deras skratt. Mamman är försvunnen, kvar i huset finns klänningarna och ilskan. Sorgen efter en mor som svikit gör Los längtan olidlig. När pappan roar sig med att skjuta sönder klänningarna fastspända mellan träden tycker även Lo att det är rätt åt henne. Han låter också Lo bli utnyttjad av andra män. Lo åker med männen till floden där hon älskar med dem i gyttjan på stranden. Männen har många namn, Lo kan inte minnas dem, kallar alla för darling. De liknar också varandra, ser ut som bröder. ”Mina bröder” säger Lo.

Berättelsen om Lo är den starkaste, smärtsammaste och känslomässigt mest påfrestande i boken eftersom Lo symboliserar det manliga begärets skuggsida. Lo är ett barn, hur sexuellt försigkommen hon än är och männens begär gör att Lo både bildligt och bokstavligt ruttnar inifrån. Orden som beskriver Los sönderfallande kvinnoflickkropp är inte vackra. De är feta, infekterade och luktar illa. Som Lo själv. Lo är ett barn utan barndom och vad värre är, hon kan inte heller bli vuxen.

Ett annat spår, ur moderkartan, handlar i stället om en mor utan sitt barn, fast det en gång fanns ett barn. Hon färdas kors och tvärs genom världen, till synes planlöst. Kanske är det hon som är Los mor?

Den fjärde berättelsen utspelar sig i botaniska trädgården i Paris och berättar om apan Ester som ska lära sig att teckna. Ester är också ett barn utan barndom, plågad av en sadistisk vetenskapsman som trots att han älskar henne utsätter henne för grymma övergrepp.

Alla fyra berättelserna rör sig i samma mentala landskap - ett landskap där barn inte får vara barn, där mödrar är barnlösa och där givande av liv orsakar död. Stridsberg gestaltar födande och moderskap som en säregen form av våld mot kvinnokroppen. Det förekommer en del våld i boken men inget går upp mot blodbadet som skildras i samband med Dolores förlossning. Det kapitlet är något av det ohyggligaste jag läst!

Det intressanta med romanen är att den väcker ett slags allmänna minnen till liv av vad kvinnokroppen har utstått genom historien och fortfarande måste utstå i stora delar av världen. Darling River är som en mental karta över en tusenårig kvinnoerfarenhet lagrad på cellnivå. Så fungerar storslagen litteratur.

Det finns ett till återkommande avsnitt: Encyklopedi. Här ger Stridsberg sina egna sprakande definitioner av begrepp som belyser romanens medvetandelandskap.

Darling River är överväldigande! Att ha läst Nabokov tidigare är inget krav men det ger boken en extra dimension och gör läsningen mer fulländad.

Sara Stridsberg har tidigare skrivit två romaner om kvinnor: debutromanen Happy Sally (2004) som är en fantasi om kanalsimmerskan Sally Bauer och Drömfakultetetn (2006) som handlar om Valerie Solanas, känd för att ha skjutit Andy Warhol. För den belönades Sara Stridsberg med Nordiska Rådets litteraturpris och dessutom utsågs den till 00-talets bästa svenska roman. Darling River är Sara Stridsbergs tredje prosaiska kvinnoskildring.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

En bra novell är som en apelsin

"En gång blev Truman Capote ombedd att förklara hur han skrev sina noveller. Hade han en speciell teknik? Varje historia såg ju så olika ut.

Han verkade inte förstå frågan. Olika? Teknik? Nej, han hade ingen särskild metod - utom möjligen att hitta den rätta formen `vilket helt enkelt är att lista ut det mest naturliga sättet att berätta historien. Eftersåt kan man testa för att se om författaren har lyckats och man gör bara såhär: kan man som läsare föreställa sig historien annorlunda eller har den tystat din föreställningsförmåga och verkar vara absolut och avslutad? Som en apelsin är slutgiltig. Som en apelsin är något som naturen har hittat den perfekta formen för´." (Ur förordet till Frukost på Tiffany´s)

Tydligen räknas Capotes långnovell Frukost på Tiffany´s som en sådan apelsin. Den skrevs 1958 och jag har i kväll börjat läsa den. För varje sida jag kommer in i boken ökar min förtjusning. Nu ska jag läsa vidare en liten stund, tills jag somnar med boken bredvid kudden.

Den siste greken

Den siste greken av Aris Fioretos är en bok som jag antagligen inte skulle ha läst om jag inte hade fått chansen att i verkligheten lyssna på författaren häromveckan, för det var uteslutande hans sätt att berätta om sig själv och om romanen som väckte suget att läsa Den siste greken. Ibland behövs helt enkelt mer än bara ett tilldelat litterärt pris (i det här fallet Sveriges radios romanpris 2010). Men när jag i mars satt och hörde på Fioretos, fick jag den här härliga känslan i magtrakten att här finns det något med språket, tanken och sättet att betrakta verkligheten som är i min smak. Jag köpte boken och började läsa (se ett tidigare inlägg). Det var tur att jag gjorde det, för annars hade jag gått misste om en angenäm, gripande och originell läsupplevelse.

Det kanske redan framgår att jag gillar Fioretos roman men för tydlighetens skull skriver jag det rakt ut: Jag gillar Den siste greken.

Boken handlar om en man vid namnet Jannis Georgiadis och hans liv först i hemlandet Grekland, sedan som gästarbetare i Sverige på sextiotalet. Eftersom varje människa föds ut ur och in ett historiskt och mellanmänskligt sammanhang, är Den siste greken delvis även en brokig tablå över Greklands tidiga 1900-tals historia. Plus Sveriges på sextiotalet. Jag uppskattade och roades av de historiska hänsvisningarna, redogörelserna och detaljerna som utan att vara "för mycket" färglade bakgrunden i boken.

I huvudsak handlar dock Den siste greken om identitet, längtan, rötter och vingar, öde, tid, evighet, vänskap, kärlek, lycka och faderskap men också om svek och förbannelse. Jannis upplevelser, tankar, tolkningar och kunskaper om världen bär hela boken på sina litterära axlar. Det är filosofiskt utan att vara pretantiöst eller krångligt. Mest vackert.

"Hjärtat kunde inte vara större än en kastanj, resten var kramp, sorg och muskler."

Det finns mycket vardagstankar om livet som mången läsare säkert själv tänker ibland men knappast formulerar så bra som Fioretos gör. Språket som alla de kloka tankarna är formulerade med är så fint att jag fyllde flera sidor i min anteckningsbok med citat. Jannis är en tänkande, kännande och betraktande människa och hans levnadsbana är krokig och rik på stenar att snubbla på och ramla över.

Det är inte Jannis själv som berättar om sitt liv, utan den uppgiften sköter en fiktiv berättare som heter Kostas Kezdoglou. Och här har Fioretos tagit till ett par smått originella berättarknep. För det första består romanen av Kostas anteckningar på ett hundratal registerkort som hänger samman snarare innehållsmässigt än tidsmässigt, för det andra är Kostas en allvetande berättare som använder sig av pluralis majestatis (dvs skriver i första person plural).

Överhuvudtaget för stilen i romanen tankarna till det antika litteraturarvet, med tillrop som "låt oss nu berätta" eller "vår hjälte". Även Jannis resa från Grekland till Sverige och tillbaka är lätt att associera till Odyssén, trots att den inte varar i tjugo år. Men det finns en doft av antika hjälte- och gudasagor och en smak av kryddan som heter öde.

Jag skulle kunna skriva mycket om Den siste greken. Hur definierar man en hjälte? Hur går det till när man upptäcker tiden och reviderar evigheten? Varför borde man säga ytlänning i stället för utlänning? Varför surrar vissa frågor som myggor i huvudet?

Den siste greken är en speciell bok och det enbart på det trevliga sättet. Att läsa den innebär en glädjestund för den är underhållande, tänkvärd och mycket gripande. För att inte tala om det fantastiska språket som fullkomligt sjuder av formuleringsglädje!

Provläs Den siste greken här.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Stora Bokbytardagen 20 maj 2010

20 maj 2010

- ett datum för alla bokälskare att lägga på minnet.

Läs mer på http://www.storabokbytardagen.se/ eller högst upp här på bloggen.

Václav Havel spelas på Stockholms stadsteater

Det är dubbelt upp för dramatikern och före detta presidenten Václav Havel på Stockholms stadsteater i vår. Den 1 april hade hans senaste pjäs Avgång sverigepremiär och den 8 april blir det premiär för Audiens. Jag är väl bekannt med båda pjäserna, både i bokform och i teaterform, och vill därmed varmt rekommendera att se åtminstone någon av dem under våren.

Jag bloggade förut om Avgång (Leaving) i samband med att att jag hade sett föreställningen i Tjeckien hösten 2008. Och här visar jag stolt upp mitt av Havel signerade bokexemplar.

När det gäller Avgång så har Kulturbloggen varit på premiären och skrivit en recension av föreställningen. Så vitt jag vet så ska Kulturbloggen närvara även vid premiären av Audiens och jag är redan nyfiken på deras intryck. Sedan hoppas jag förstås att jag kan ta mig till Stockholm under april-maj och själv se Audiens på Stadsteatern.