Vid något tillfälle förra året, kanske var det i någon tidning, fick jag tips om Elisabeth Rynells roman Till Mervas och eftersom boken omtalades i ett sammanhang då det handlade om att lista några av de bästa svenska romanerna från 00-talet, så noterade jag Till Mervas i minnet. Sedan ville det sig så väl att jag hittade boken på loppis och så klart köpte den. Nu är Till Mervas utläst!Berättelsen börjar med att huvudpersonen Marta får överraskande ett brev: "Marta, Mart! Jag är i Mervas. Längre bort går det inte att komma. Och inte närmare heller. Din Kosti."
Marta är en förtidspensionerad kvinna som länge har levt ensam, Kosti är hennes kärlek från ungdomen men de har inte haft någon kontakt på tjugo år. Martas och Kostis förhållande sprack eftersom Kosti inte ville skaffa barn. Brevet spränger upp ett hål i Martas liv, ett hål som måste fyllas igen. Hon börjar rekapitulera sitt liv och det är ett liv fyllt av sorg, utanförsklap och smärta som breder ut sig på boksidorna.
Som barn har Marta och hennes småsyskon otaliga gånger bevittnat hur modern misshandlats och till och med våldtagits av pappan inför barnes åsyn. Som vuxen har hon fött en gravt handikappad son efter en one-night-stand-förbindelse. När sonen fyller fjorton år brister allt för Marta. Hon dödar sonen och hamnar därefter på en vårdanstallt. Efter frigivningen blir Marta fri till kroppen men inte till själen, hennes öde är tungt att bära. Det är då hon får brev från Kosti och bestämmer sig för att åka till Mervas för att träffa honom igen. Mervas är en gammal gruvort i Norrland. Martas resa blir mer än att bara förflytta sig från en geografisk plats till en annan, det blir framför allt en mental resa under vilken sorgerna och smärtorna bearbetas. Förhoppningsvis finns en förändring till något bättre ännu möjlig.
Till Mervas är en sorglig och känslosam bok om olycklig barndom, tragiskt moderskap och ofullbordat kärlek och om hur man överlever. Det är Marta som är jaget i berättelsen, det är hennes röst och tankar vi lyssnar till.
"Livet är obönhörligt, i lika mån som döden är det. En människa är infogad i sin berättelse med ett myller av trådar som löper framåt och bakåt, uppåt och nedåt som i en väv. Vill hon skära sig fri, måste hon skära sig loss från sig själv. Man kan inte byta liv. Detaljerna i ens tillvaro kan vara olidliga, men de är likafullt noggrant inslagna och inpassade i varandra som trådarna i väven. Nu efteråt kan jag se det jag inte såg medan det pågick, att de sista åren med pojken var fruktansvärda. Om jag varit en bättre och annorlunda hopfogad människa, hade jag bett om hjälp, hade jag skrikit på hjälp, hade jag rasat och krävt som den där dagen när pojken var nyfödd och de försökte ta honom ifrån mig. Men jag var stum. Och inne i min förstummelse levde den tron, att pojken var mitt liv, att utan honom hos mig, skulle både han och jag gå under."
I dessa dagar pratas det mycket om Sara Stridsbergs roman Darling River och hennes förmåga att skildra smärta och tragik på ett vackert och poetiskt språk, vilket framställs som en gudagåva, men jag tycker att Elisabeth Rynell gör samma sak i Till Mervas från 2002. Jag tycker att just poesin i språket, metaforerna och de diktlika beskrivningarna gör Till Mervas till en bestående och fantastisk läsupplevelse.
Vid ett tillfälle, när jag var djupt försjunken i läsningen, frågade min man mig varför jag såg så arg ut. När han sa det blev jag varse hur tydligt jag påverkades av texten, hur fysiskt berörd jag blev av det lästa. Just då läste jag beskrivningen av hur Marta och hennes syskon tvingades bevittna faderns misshandel av mamman och den efterföljande våldtäkten. Faderns "uppfostrande" kommentarer kring hur en kvinna som vägrar inordna sig ska tas. Så vidrigt att läsa! Gestaltat med sådan närvaro att hela mitt ansikte utstrålade den avsky och ilska jag uppfylldes av.
Elisabeth Rynells språk är starkt och magnifikt och realistiskt och symboliskt på en och samma gång. Sådant gillar jag. Jag dras till böcker av den sorten för de är mer än bara en berättelse. Det finns något allmängiltigt i den typen av berättelser när man har skalat av allt det konkreta som har med personer, tid och plats att göra.
Därför känns det inte heller så långsökt att tänka på mytologi i samband med Till Mervas. Det finns onekligen mytiska inslag i boken: en man som sviker och måste rentvå sig genom att företa sig en mångårig resa i världen, en barnamörderska, en evig kärlek, en sjunken paradisö, nedstigning i underjorden... Dessa ingredienser får mig också att tänka på Mytserien som fanns som läsprojekt här på bloggen för ett tag sedan. Jag vet inte om det finns någon konkret myt som inspirerade Rynell att skriva romanen (men jag kan tänka mig det) men om hon hade skrivit romanen idag hade den nog kunnat ingå i Mytserien. Kanske. Den skulle passa där, förutsatt att det finns en bakomliggande namngiven myt.
Till Mervas av Elisabeth Rynell är onekligen en bok utan bäst-före-datum. En gripande roman, språkligt fulländad.
