Kan en samtida bok skriven av en ung svensk författarinna utgöra facit för förståelsen av en amerikansk bok skriven av en man på 50-talet? Ja, för det är precis vad som hände mig i dagarna. De aktuella böckerna är Bitterfittan av Maria Sveland och Revolutionary Road av Richard Yates. Bitterfittan blev facit - eller åtminstone en ny ingång - till Yates roman.I april förra året läste jag och skrev om boken Revolutionary Road av Richard Yates men det känns verkligen som att det är först nu som poletten trillat ner på riktigt. Det är Aprils förslag till Frank att flytta till Paris som jag tänker på. Jag har, ärligt talat, grubblat rätt mycket över April och hennes agerande. I min recension från förra våren står följande:
"Stadens amatörteatersällskap har satt upp en pjäs som April spelar huvudrollen i men premiärkvällen blir ett praktfiasko för henne. Misslyckandet förvärrar Aprils depression och känslan av uppgivenhet. I ren desperation kommer hon efter ett tag på idén att de skulle sälja rubb och stubb, ta barnen och flytta till Paris. Väl där skulle hon ta en välbetald utlandstjänst medan Frank skulle ägna tid åt att finna sig själv och i lugn och ro komma på vad han vill göra med sitt liv. Det låter inte klokt. Det låter tvärtom dumt, banalt och orealistiskt."
"Stadens amatörteatersällskap har satt upp en pjäs som April spelar huvudrollen i men premiärkvällen blir ett praktfiasko för henne. Misslyckandet förvärrar Aprils depression och känslan av uppgivenhet. I ren desperation kommer hon efter ett tag på idén att de skulle sälja rubb och stubb, ta barnen och flytta till Paris. Väl där skulle hon ta en välbetald utlandstjänst medan Frank skulle ägna tid åt att finna sig själv och i lugn och ro komma på vad han vill göra med sitt liv. Det låter inte klokt. Det låter tvärtom dumt, banalt och orealistiskt."
Inte klokt, banalt, dumt och orealistiskt är ord som jag använde om Aprils förslag att flytta till Paris. Nu, tack vare Bitterfittan, gör jag en helomvändning. Jag tror att April försökte överlista Frank för allt hon var värd. Hon tog till den kvinliga listen för att lura systemet. April var så desperat av bristande input och av att ständigt behöva ge upp sig själv för familjens skull och så uttråkad av att bara gå hemma med barnen hela dagarna att hon bestämde sig för att spela högt. Allt eller inget. Hon ville börja jobba men kunde inte säga det till Frank rakt ut, samhället omkring henne tillät inte riktigt dylika utsvävningar och Frank skulle antagligen inte förstå hur hon än försökte. Så hon lindade sin djärva plan i omtanken om Frank - att han, den duktiga mannen, skulle kunna ta ledigt för att hitta sig själv medan hon, omtänksamma kvinnan, skulle försörja familjen i hans ställe. Helst i Paris, långt bort från småborgerligheten i förorten. Det är smart och vågat, inte dumt och banalt. Hennes plan gick ut på att själv dra vinstlotten. När en ny graviditet satte stopp för planen, gick hela Aprils tillvaro i kras. Det fanns inget mer hopp om föränding, tvärtom skulle ett nytt barn för alltid krossa varje dröm om frihet, både mentalt och fysiskt. Det är därför som katastrofen blev ett faktum, därför blev April så brutal mot sig själv. I sin akuta depression hittade hon ingen annan utväg än den tragiska hon fann...
Jag tror, med Bitterfittan som facit, att Yates står med sin roman på kvinnans sida, fast han döljer sitt ärende väl. Hädanefter tänker jag se Revolutionary Road som en bild av vilka ohyggliga konsekvenser kvinnans instängdhet och ofrihet på grund av äkteskap, moderskap och kön kan leda till.
Genom att Maria Sveland väckte mina tankar kunde jag tänka andra (nya) tankar även om Revolutionary Road. Så kan litteraturen fungera.
