Författare på Litterära Båtsalongen 2010 och vad de berättade:
Jonas Karlsson vet inte riktigt varför han skriver just noveller, bara att han gillar formatet. Han tänker på novellen som ett stycke jazz som kan utvecklas åt vilket håll som helst. Dessutom behöver en historia inte vara slut bara för att novellen är slut. Hans favoritförfattare är bl.a. Alice Munro och Haruki Murakami. Jag gillade när Jonas läste sin novell Han är hungrig. Då gillade jag den bättre än när jag läste den själv häromveckan.
Alexandra Coelho Ahndoril berättade om de tre stora visionerna som hennes tre romaner handlar om: vision om vetenskap, vision om religion och vision om politik. Hon gillar att fokusera på en historisk person (Tycho de Brahe, Heliga Birgitta, Anders Palm) men samtidigt belysa människor som befinner sig i personens farvatten, till exempel barnen eller makan. De som inte har valt det liv de lever. Alexandra menar att vi är frukter av våra relationer, att det är de som är intressanta. Med sina böcker vill hon slå ett slag för solidariteten också, för någon långt före oss har slagits för den kunskap och de rättigheter vi idag tar för självklara.
Monika Fagerholm talade om landskap. Att ett landskap i en roman också är ett mentalt landskap, ett landskap inom oss. I Underbara kvinnor vid vatten är det fråga om ett tidslandskap (ett sommarparadis som blir en mardröm när sommaren är slut), medan i Glitterscenen är det fråga om ett sorgelandskap. Hon sa också att ett språk i en roman är mer än bara ett språk - att det är ett sätt att vara i världen. Det låter vackert, tycker jag. Enligt Fagerholm är romanen och språket alltid ett. Det är en vision. Skrivandet handlar om att skriva, skriva, skriva. Att få visionen att gå ihop. Hennes strävan är att varje roman hon skriver har ett eget språk och därmed ett eget sätt att förhålla sig till världen. Sedan menar hon också att allt som händer oss för första gången formar våra liv, att det är därför det är det viktigaste i världen när det händer.
En annan intressant tanke Monika Fagerholm har är att vi alla har berättelser inom oss, vare sig vi är författare eller inte. Skillnaden är möjligen den att en författare har även berättelser som vi inte vill veta av när vi försöker göra världen begriplig för oss. Hm...
Karolina Ramqvist svarar på frågan vad hon ville gestalta med romanen Flickvännen att det var "oro" och att ett av arbetsorden för Flickvännen var "krispigt" när det gällde språket. Det avspeglar sig verkligen, tycker jag. Nu skriver Ramqvist på en ny roman och ledordet för den är "pirr".
P O Enquist sa att tjejer ska vara vackra, intelligenta och starka och att han har släpat på sådana i hela sitt liv. Ha sa det med sin härliga glimt i ögat. Annars pratade han mycket om bl.a. Kapten Nemos bibliotek, att den boken är som en epilog till Ett annat liv eftersom självbiografin slutar med att han börjar skriva på just Kapten Nemos bibliotek och förstår att han inte har supit bort skallen och att det är sin bästa roman han håller på att skriva. P O gör sina läsare uppmärksamma på att det kräver viljestyrka att ta sig igenom de första fyrtio sidorna i Kapten Nemos bibliotek och att man inte ska ge upp för sedan är det en förbaskat bra roman. Jag måste nog läsa den, känner jag.
Carina Rydberg delade ut en och annan känga och var cool och lite sarkastisk, men underhållande. Hon menar att om man vill lära sig att skriva bra ska man börja med att imitera stora författare tills man hittar sitt eget språk. Hennes idol var bl.a. Hemingway. Hon berättade en hel del om sin blogg också. På frågan om hon tänker sluta röka svarade hon: "Aldrig. Jag kan inte skriva om jag inte röker." Så var det med det.
Alexander Ahndoril pratade om sin bok Diplomaten och förtydligade att Alexandra skriver om de döda medan han skriver om de levande. Han tipsade också alla par med relationsproblem om att skaffa pseudonym (typ Lars Kepler). Varför han sa de minns jag inte längre. Det var ett slags skämt, så klart.
Aris Fioretos berättade om sin uppväxt med en österrikisk mamma och en grekisk pappa först i Skåne på 60-talet, sedan i Mellansverige. Jag blev väldigt förtjust i hans humor, han var mycket rolig och underhållande fast han höll sig gravallvarlig hela tiden. Fioretos talade förstås om språkets betydelse för den personliga identiteten och han avslöjade att det är grekerna som har patent på patos och nostalgi. Som bevis för påståendet angav han Odyssén. Sedan förklarade han citatet "Solen har vidden av en fot", vilket var mycket lärorikt. Och kul. Det är nämligen så att solen har förmågan att anpassa sig till alla slags fötter, oavsett skonummer. Fioretos framförande gillade jag tveklöst bäst. Till och med så mycket att jag köpte hans bok Den sista greken och bad om att få den signerad, vilket jag fick.
Det var ett härligt dygn med god mat, trevligt sällskap och intressanta författarsamtal. Allt var helt perfekt. Jag är supernöjd med resan och har fått blodad tand. Nästa år vill jag (och mina kompisar) åka igen.
