onsdag, mars 24, 2010

Håpas du trifs bra i fengelset (2)

(Nedanstående recension med rubriken "Osminkad Sverigebild som gör ont att läsa" publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2010-02-16. Med tidningens samtycke efterpublicerar jag min text i sin helhet här på bloggen.)

Susanna Alakoski som romandebuterade med Svinalängorna 2006 är äntligen tillbaka med sin andra roman. Jag minns än idag den finska flickan Lena vars föräldrar söp i långa perioder och vars liv för det mesta var kaos. Trots allt elände i Svinalängorna minns jag boken som humoristisk, fängslande och underhållande. Året då Svinalängorna kom ut belönades romanen med Augustpriset och har senare blivit både teater och film.

Håpas du trifs bra i fengelset heter Alakoskis nyss utkomna skildring av hur det är att vara anhörig till en missbrukare och kriminell. Ansvaret, besvikelsen, skammen, sorgen, kärleken, hatet. Det svåra. Det som för många är verklighet. Håpas du trifs bra i fengelset är en stark roman om syskonkärlek.

Anni och Sami växte upp i ett hem där pengar var bristvara men alkoholen flödade. Mamma med blåslaget ansikte, självmordsförsök. Anni, rediga lillasystern, tvingades tidigt bli storasyster och ta ansvar som inte var hennes. Stökige Sami hamnade i en observationsklass fast han egentligen var mycket begåvad. Det visste Anni. Hon kände ju sin bror. Men ingen vuxen ville se ett barn som hade farit illa, så det gick som det gick för Sami. Föräldrarana skiljdes, drack i fortsättningen på varsitt håll. När Anni gick på högstadiet kom beslutet om fosterhemsplacering. Föräldrarna skrev på utan att blinka, för Anni var det som om njurarna rycktes ut ur ryggen på henne. Varför kunde föräldrarna inte sluta dricka för att få ha henne kvar? Sami fick bo i en etta som socialen betalade och driva omkring vind för våg. Barndomen var över. Inte lätt att hålla kontakten.

Anni och Sami är alkoholistbarn, till på köpet med efternamnet Nieminen. Ett stigma. Ändå ordnar sig livet bra för Anni, med utbildning, jobb, man och dotter. För Samis del går allt snett, han hamnar i narkotikamissbruk, åker in och ut på behandlingshem, blir kåkfarare, förlorar allt en människa har att förlora. Anni släpper inte taget, slutar heller aldrig att älska sin bror. Kanske kan Sami ändå uppnå sin dröm, att en dag kunna se sig i spegeln och då se att han ser glad ut. Men först måste han nå sin absoluta botten, så brukar det ju vara.

Anni är bokens jag som för ett inre samtal med brodern. I sina tankar rekapitulerar hon deras uppväxt, familjens finska arv samt sitt och Samis vuxna liv under mer än två decennier. Hon försöker förstå, hitta samband mellan orsak och verkan och hon längtar också efter att få göra något så vardagligt som att få dricka en kopp te med sin bror. Vara normal. Berättelsen går i en cirkel, den börjar och slutar med samma händelse, Annis närvaro på en anhörigkurs i Malmö.

Boken gör ont att läsa, den är en spark i magen och det hemska är att det inte finns en gnutta glad humor någonstans, ingenting att värmas vid eller le åt.

”För mig är julen en plats jag inte kan åka till och julen är ett reptilminne. Julen är fitt­orden, fanorden och helvetesorden och ingenidéorden och intelönt-­orden. Julen är fattigdomen. Julen är den tid då det smäller till. Julen är mammor som flyger genom rummet. Flyger borden, flyger en stol, flyger glasen. Julen är vi lägger oss under sängen. När det blir tyst ligger vi kvar.”

Språket antingen hugger sig fram i korta meningar eller rasar nerför sidorna med lavinartade uppräkningar, det går fort, man tappar andan, det värker. Alakoskis språk är fullt av nybildningar som rispar och fräter. Ord som fontänhata, räddögon, inälvsskam, fosterhemsfinsoffor eller hemmamamma är som salt i ögonen. Ibland är stilen tvärtom torr, saklig och analytisk som i ett obduktionsprotokoll över ett förstört människoliv.

Samtidigt är Håpas du trifs bra i fengelset en osminkad Sverigebild. När Alakoski i ett försök att reda ut det finska traumat drar paralleller mellan 1900-tals krigen som drabbat Finland och kriget på Balkan tappar jag delvis fokus, liksom när det gäller resonemangen kring en kriminal- och missbukarvård som brister och invandrarpolitik som sviker. I och för sig intressanta fakta, men jag tycker att dessa essäartade passager varken tillför något väsentligt till handlingen eller för den framåt; tvärtom anser jag att de splittrar. Drivet i berättelsen minskar och något går förlorat. Men trots det ville jag hela tiden läsa vidare för jag ville absolut veta utgången. Om det ordnade sig för Sami till slut.

Boken är i allra högsta grad läsvärd och väcker många angelägna tankar. Alakoski är modig som inte räds svåra ämnen.


(Mitt tidigare inlägg om boken hittar du här.)

Inga kommentarer: