Lagom till kvinnodagen imorgon har jag läst Maria Svelands arga romandebut Bitterfittan (klicka på länken för att läsa om handlingen). Inte att jag hade planerat det så, det var slumpen som la boken i min hand och min nyfikenhet att ta reda på varför så många (kvinnliga?) läsare tagit den här boken till sina hjärtan tog överhanden. Den måste ju vara något mer än endast en ilsken klagan över att livet inte blir lika fritt efter att man fått barn, tänkte jag. När Bitterfittan kom ut 2007 var jag lite skeptisk och inte riktigt med på noterna. Kände inte alls för att läsa om en ung tjejs gnäll över äktenskapets och familjelivets orättvisor. Vad har hon förväntat sig? Tänkte att nä-fy-sjutton-det-angår-inte-mig. Längre. Det har väl jag passerat, suck. Som en gammal kärring. Fast jag bara var lite drygt 40 år då. Skäms! Nu tror jag att jag kanske bara var rädd (eller inte orkade) att känna igen mina egna uppgivna tankar som jag tänkte i slutet på 80-talet då jag var nygift och fick barn. Tankar som faktiskt satte saker och ting i rullning och påverkade mitt fortsatta liv.Hur som helst är jag glad att jag äntligen (!) har läst Bitterfittan. Det är en bra bok. Intelligent, orädd, uppriktig, arg, klok, varm, personlig, eftertänksam, givande. Läsvärd på alla sätt och vis. Jag gillar både berättelsen, språket och tankarna den presenterar och inte minst väcker. Jag gillar huvudpersonen Sara och känner att hon och jag är själsliga systrar. Så enkelt är det, för vi är båda kvinnor och bär på samma kvinnoerfarenheter. Vi har trillat i samma fällor och kämpat med näbbar och klor för att ta oss ut ur dem, vi har stånkat oss blodiga för att förbli oss själva trots äkteskap och moderskap. Fast hon är i vissa avseenden modigare än jag, det måste jag medge.
Detta att göra egna val - att våga göra dem och sluta skämmas för dem, sluta be om ursäkt för att man vill behålla sin egen värdighet och vara den man är, det är centralt i Maria Svelands roman. Det är tankegångar som varje kvinna med självaktning hela tiden behöver peppas med. Att läsa Bitterfittan är som att inta menatala styrkedroppar, som själsliga vitaminer.
Jag beundrar Maria Sveland för hennes förmåga att sätta fingret på alla små vardagliga orättvisor som sätter käppar i hjulet för jämställdheten samtidigt som hon värnar om kärleken som hon tror på. Lite av en aha-upplevelse, faktiskt. Hur ska vi någonsin få ett jämställt samhälle om vi inte ens kan leva jämställt med den vi älskar? Går det att bli mamma och hustru utan att ge upp sig själv? Det är viktigt att diskutera frågorna. Bitterfittan öppnar våra ögon när det gäller sanningen att äktenskapet och familjelivet gynnar mannen men missgynnar kvinnan. Ingen som har läst Bitterfittan kan efteråt tro något annat.
Titeln Bitterfitta är rätt smart. Och tuff! Jag har läst i någon tidning att Sveland valde orden bitter och fitta för att det är ord som traditionellt används för att förnedra kvinnor och flickor, men att en bitterfitta egentligen är en motsats till den kvinnliga martyren för hon låter ilskan ta plats. Det gillar jag.
På YouTube hittade jag en intressant intervju med Maria Sveland. Intervjun är på engelska men handlar om Bitterfittan.
Besök också Maria Svelands hemsida, det finns mycket spännande att hämta där, inte bara om romanen Bitterfittan utan även en del annat smått och gott.
