Så har Aris Fioretos skrivit till mig och det tycker jag är fint. Fast han har, förmodar jag, skrivit samma sak till många andra läsare som i likhet med mig är okända för honom ... och lika välkomna. Men känslan att vara välkommen värmer alltid lika skönt i hjärtat, oavsett sammanhang.
Jag tog fasta på tilltalet "läsare", kände att det förpliktigade till just läsning. Så jag satte igång lite smått i förmiddags och märkte genast att han har en speciell berättarstil, Fioretos. Det är något med tilltalet som utmärker sig, jag kan än så länge inte riktigt sätta fingret på vad det är... Jag är bara i början av boken Den siste greken som Fioretos fick Sveriges Radios Romanpris 2010 för alldeles nyligen. (Om du klickar på länken kan du läsa artiklar, lyssna på intevjuer och se en film från prisutdelningen).
Lyssnarjuryns motivering var följande: Med språklig vighet och träffsäkerhet hanterar Aris Fioretos komedi såväl som tragedi i denna roman om hem, exil och människans historia. Den ofrivillige hjälten Jannis gör resan från grekiska bergstrakter till den skånska slätten till en oförglömlig läsfest.
Så här långt (ca sextio sidor in i boken) har jag noterat ett par citat:
"Det är varje människas ensak hur hon föredrar att minnas andra. Säger det sig inte självt att hågkomsterna rör sig likt textilier kring en naken kropp som ingenstans är fast? Vatten bundet i föränderliga former: möjligen är ingen av oss mycket mer."
****
"Varje liv innehåller adressregister och telefonkataloger även om man inte behärskar alfabetet, var och en samlar på sig svordomar och bakslag, och ingen klarar sig utan smärta. Men om man inte räknar ögonblicken som försvinner där emellan, stunder av lättja och tristess eller ren, skär förundran, när hjärnan genomfars av ingenting särskilt eller allt på en gång, uppfylls av tillvarons ofantlighet eller bara behaget över att finnas till, återstår inte mycket av en människa."
Sedan gillar jag frågorna som likt myggor surrar i huvudpersonen Jannis hjärna. Några exempel:
"Kan man ta på tiden?"
"Får hela världen verkligen plats i huvudet?"
"Hur många änglar går det på ett kilo?"
"Är det tänkbart att himlen har ett hål?"
"Har natten kanter?"
"När får man nog av allt man inte har?"
"Exakt hur stort är ett hjärta?"
På den sista frågan finns det ett svar: "Föreställ dig en mans knytnäve som ibland beter sig som en sparv."
Vackert, som poesi.
